Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sverige fortsätter att strida mot EU-direktiv 2025

Ett spännande arbetsrättsår är till ända. Kommande bjuder på viktiga avgöranden om minimilöner och uthyrningslagen, skriver forskarna Niklas Selberg och Erik Sjödin.
Publicerad
En eu-flagga
Det blir ett spännande år för arbetsrätten med beslut om minimilöner, uthyrningslagen och om arbetstid ska regleras i lag eller inte, skriver forskarna Erik Sjödin och Niklas Selberg. foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Blir 2025 års avtalsrörelse ”stökig”? Får Tesla till slut kollektivavtal? Vad händer med säkerhets- och bakgrundskontrollerna? Får EU anta minimilönedirektivet? Det, och mer lär vi veta när vi summerar 2025, som alltså ser ut att bli ett riktigt spännande år för arbetsrätten. 

Morgondagen hoppas att vi lärt något av gårdagen, lär John Wayne ha sagt. Med den klokskapen i åtanke är det kanske dags att summera det som varit och spana in det som kommer. 

EU:s Sociala Pelare, som Sverige stred för, fortsätter att alstra direktiv – som Sverige nu strider emot. Direktiv om lönetransparens, arbetsvillkor och minimilöner – alla har de det gemensamt att de vidgar EU-arbetsrättens gränser. Den omfattar allt fler, och reglerar allt mer.

I januari rivstartar året med att EU- domstolen presenterar sitt domsförslag i målet om ogiltigförklaring av minimilönedirektivet. Här kommer nog en fingervisning om hur EU-domstolen kan komma att bedöma saken. 

EU fortsätter alstra direktiv – som Sverige strider mot

Också den svenska politiska utvecklingen påverkar arbetsrätten. Nya lagen om anställningsskydd, som (vissa) arbetsmarknadsparter ingick 2022, har gett upphov till de första prejudikaten i Arbetsdomstolen. I alla mål har utgången framstått som given – och dessutom som om utgången skulle blivit densamma även med den gamla anställningsskyddslagen. Varför har då parterna drivit dessa saker till avgörande i domstol? Kanske man inte är så överens om varken de gamla eller de nya reglernas innebörd som man trodde under förhandlingarna. 

Under Metallstrejken 1945 lade mer än 120 000 arbetare ner arbetet i fem månader, med mer än 11 miljoner strejkdagar som resultat. Men faktum är att vi nu ser en ännu längre strejk: Teslastrejken inleddes i oktober 2023, och pågår ännu. Syftet är att få elbilstillverkaren att skaffa kollektivavtal. Företaget nekar på ideologiska grunder och strejken har utvidgats med sympatiåtgärder. 

Det är oklart hur nära ett avtal är, men säkert är att konflikten ger upphov till en debatt om utrymmet att vidta sympatiåtgärder. Möjligheten till sympatiåtgärder har dock skapats mot bakgrund av att stridsåtgärder ska vara kortvariga – om en konflikt ska vara stor, måste den vara kort, var tanken. Nu ser vi att både konflikten och sympatiåtgärderna rullat på så länge att semester inte tjänats in. Säkert kommer den redan startade diskussionen om sympatiåtgärder fortsätta med samma intensitet som fackföreningsrörelsens strid mot Tesla. Det kanske tydligaste tecknet på att svenska modellen står stark är för övrigt att ingen politiker agerat för någon part i konflikten. I USA stod Joe Biden nyligen vid de strejkande bilarbetarnas sida, men i Sverige håller politikerna tand för tunga – gott så!

Är det i lag eller avtal arbetstidens längd ska regleras? 

Den som letar efter politisk handlingskraft får vända sig till arbetskraftsmigrationens område. Antagligen kommer riksdagen återigen höja lönekravet för arbetstillstånd. Utgångspunkten ska vara svensk medianlön, men med möjlighet till undantag inom sektorer där det finns behov av arbetskraft.  Reformen genomförs nu trots högljudda protester från remissinstanser och både fack och arbetsgivarorganisationer.

Den hårdaste rättsliga konflikten i den svenska modellen rör överraskande nog uthyrningslagen som ska ge långtidsinhyrda stärkt ställning i form av erbjudande om tillsvidareanställning (eller ekonomisk kompensation) i kundföretaget. Vissa befarar att regeln är för inkluderande och att den ska tillämpas på konsultbranschen med stor skada som följd. Den lilla lagregeln sammanfattar emellertid den samtida arbetsrättens komplexitet: arbetsmarknadsparterna har hittat på den och riksdagen stiftat den – men det grundläggande konceptet – bemanningsarbete – definieras av EU-rätten, som varken parter eller lagstiftare rår på. Det kommer att bli en domstol som får lösa denna sak.

2025 fyller det stora kollektivavtalet om användning av konkurrensklausuler 10 år och vår önskan är att det firas med en kritisk granskning av dess effekter på arbetstagarnas rörlighet på arbetsmarknaden.

Slutligen har vi en avtalsrörelse 2025 där det återigen rör på sig i arbetstidsfrågan. Tid är ju pengar, och arbetare har väckt frågan vad som framstår som rättsligt grundade krav på ökad ersättning för mertid. Är det i lag eller avtal arbetstidens längd ska regleras? Klart är att det finns stora skillnader i förutsättningar mellan de som kan och de som inte kan jobba hemifrån, men även att förhandlingskrav på kortare arbetstid kommer ha ett pris – men det har det nog också om man riktar kravet till lagstiftaren. Avtalsrörelsen 2025 blir viktig för den framtida hanteringen av anspråk på arbetstidsförkortningar i svenska modellen.

/Niklas Selberg & Erik Sjödin, forskare i civilrätt vid Lunds respektive Stockholms universitet

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Sluta mäta människors värde i prestation

Ibland känns det som om världen styrs av människor som glömt vad ett hjärtslag betyder. De talar om ansvar, men deras beslut faller som skuggor över liv som aldrig får en chans att blomma.
Bengt Fredriksson Publicerad 5 maj 2026, kl 09:15
Ett hjärta som går sönder av pressen
Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel, skriver Bengt Fredriksson.
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Hårt arbete hyllas, som om människovärde kunde mätas i prestation. Men när kroppen brister och själen inte orkar mer tystnar hyllningarna. Då blir människan en siffra, en kostnad, ett problem. 

Bengt E Fredriksson

Bland de som kallas ”bidragsberoende” finns människor som bär livets tyngsta stenar. De fortsätter älska, fortsätter kämpa, fortsätter vara människor i en värld som glömmer själva människan. De håller ihop det som annars skulle falla sönder. 

Om vi slutar se dem – vad återstår då av vår mänsklighet? 

Samtidigt blir arbetslinjen allt hårdare. Nya regler presenteras som nödvändiga och rationella, men blir i praktiken krav utan förankring i verkligheten. Den som står utan arbete ska söka fler jobb, oftare, längre bort. 

Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress

Ansökningar skickas till tjänster man saknar rimlig möjlighet att få, många mil från det liv man byggt upp. Inte för att det leder till arbete, utan för att uppfylla politikers krav. Detta är inte arbetsmarknadspolitik. Det är administrerad sysselsättning. Ett straff. 

Parallellt trappas ersättningen ner i snabb takt. Det som kallas incitament blir ekonomisk press och stress. Inkomster minskar steg för steg, tills det inte längre handlar om omställning utan om hur länge man klarar sig innan något måste ge vika. Och det är inte systemen som ger vika. Det är människan. De som gjort rätt för sig – arbetat, betalat skatt, byggt upp en tillvaro – tvingas nu räkna på vad som först måste bort. Sparande. Hem. Trygghet. Ett älskat djur. Inte som följd av brott eller missbruk, utan som direkt konsekvens av politiska beslut. 

Samtidigt får oroliga, stressade människor höra att de behöver incitament för att ”ta ett arbete”. Det är en verklighetsbild som inte håller. De flesta arbetslösa saknar inte vilja, moral eller ansvar. Det som saknas är arbete som går att få, hälsa som håller – och system som inte bryter ner människor innan de hinner resa sig. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig

När politiker utgår från att människor måste pressas till arbete genom minskad trygghet säger de samtidigt något annat: att människan i grunden inte vill bidra. Det är inte bara fel. Det är ett misstroende som sipprar ner i varje möte, varje beslut, varje dokument. Och konsekvensen blir därefter. Människor förväntas utföra handlingar utan mening, samtidigt som deras ekonomiska grund urholkas. De ska bevisa sin vilja genom system som i praktiken försvårar deras möjlighet att återhämta sig. Det är inte effektivt. Det är inte värdigt. Och det är inte hållbart. 

Ett samhälle prövas inte i hur hårt det kan pressa den som fallit, utan i hur det gör det möjligt att resa sig. Vi behöver en arbetsmarknadspolitik som vågar skilja på aktivitet och verklig möjlighet, som slutar kräva tomma gester för att upprätthålla en bild av handlingskraft, och som inte använder ekonomisk otrygghet som styrmedel. 

Trygghet ska inte vara ett verktyg för disciplin. Den ska vara en grund att stå på. Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi på en väg där människor pressas att bevisa sitt värde medan deras liv monteras ner. Eller så väljer vi något mänskligare: att en människa inte blir mindre värd när hon inte anses ”hårt arbetande”. Att arbete inte skapas genom att göra människor stressade, sjuka, rädda. Att ett enda hjärtslag räcker.

/Bengt Fredriksson