Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sverige fortsätter att strida mot EU-direktiv 2025

Ett spännande arbetsrättsår är till ända. Kommande bjuder på viktiga avgöranden om minimilöner och uthyrningslagen, skriver forskarna Niklas Selberg och Erik Sjödin.
Publicerad
En eu-flagga
Det blir ett spännande år för arbetsrätten med beslut om minimilöner, uthyrningslagen och om arbetstid ska regleras i lag eller inte, skriver forskarna Erik Sjödin och Niklas Selberg. foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Blir 2025 års avtalsrörelse ”stökig”? Får Tesla till slut kollektivavtal? Vad händer med säkerhets- och bakgrundskontrollerna? Får EU anta minimilönedirektivet? Det, och mer lär vi veta när vi summerar 2025, som alltså ser ut att bli ett riktigt spännande år för arbetsrätten. 

Morgondagen hoppas att vi lärt något av gårdagen, lär John Wayne ha sagt. Med den klokskapen i åtanke är det kanske dags att summera det som varit och spana in det som kommer. 

EU:s Sociala Pelare, som Sverige stred för, fortsätter att alstra direktiv – som Sverige nu strider emot. Direktiv om lönetransparens, arbetsvillkor och minimilöner – alla har de det gemensamt att de vidgar EU-arbetsrättens gränser. Den omfattar allt fler, och reglerar allt mer.

I januari rivstartar året med att EU- domstolen presenterar sitt domsförslag i målet om ogiltigförklaring av minimilönedirektivet. Här kommer nog en fingervisning om hur EU-domstolen kan komma att bedöma saken. 

EU fortsätter alstra direktiv – som Sverige strider mot

Också den svenska politiska utvecklingen påverkar arbetsrätten. Nya lagen om anställningsskydd, som (vissa) arbetsmarknadsparter ingick 2022, har gett upphov till de första prejudikaten i Arbetsdomstolen. I alla mål har utgången framstått som given – och dessutom som om utgången skulle blivit densamma även med den gamla anställningsskyddslagen. Varför har då parterna drivit dessa saker till avgörande i domstol? Kanske man inte är så överens om varken de gamla eller de nya reglernas innebörd som man trodde under förhandlingarna. 

Under Metallstrejken 1945 lade mer än 120 000 arbetare ner arbetet i fem månader, med mer än 11 miljoner strejkdagar som resultat. Men faktum är att vi nu ser en ännu längre strejk: Teslastrejken inleddes i oktober 2023, och pågår ännu. Syftet är att få elbilstillverkaren att skaffa kollektivavtal. Företaget nekar på ideologiska grunder och strejken har utvidgats med sympatiåtgärder. 

Det är oklart hur nära ett avtal är, men säkert är att konflikten ger upphov till en debatt om utrymmet att vidta sympatiåtgärder. Möjligheten till sympatiåtgärder har dock skapats mot bakgrund av att stridsåtgärder ska vara kortvariga – om en konflikt ska vara stor, måste den vara kort, var tanken. Nu ser vi att både konflikten och sympatiåtgärderna rullat på så länge att semester inte tjänats in. Säkert kommer den redan startade diskussionen om sympatiåtgärder fortsätta med samma intensitet som fackföreningsrörelsens strid mot Tesla. Det kanske tydligaste tecknet på att svenska modellen står stark är för övrigt att ingen politiker agerat för någon part i konflikten. I USA stod Joe Biden nyligen vid de strejkande bilarbetarnas sida, men i Sverige håller politikerna tand för tunga – gott så!

Är det i lag eller avtal arbetstidens längd ska regleras? 

Den som letar efter politisk handlingskraft får vända sig till arbetskraftsmigrationens område. Antagligen kommer riksdagen återigen höja lönekravet för arbetstillstånd. Utgångspunkten ska vara svensk medianlön, men med möjlighet till undantag inom sektorer där det finns behov av arbetskraft.  Reformen genomförs nu trots högljudda protester från remissinstanser och både fack och arbetsgivarorganisationer.

Den hårdaste rättsliga konflikten i den svenska modellen rör överraskande nog uthyrningslagen som ska ge långtidsinhyrda stärkt ställning i form av erbjudande om tillsvidareanställning (eller ekonomisk kompensation) i kundföretaget. Vissa befarar att regeln är för inkluderande och att den ska tillämpas på konsultbranschen med stor skada som följd. Den lilla lagregeln sammanfattar emellertid den samtida arbetsrättens komplexitet: arbetsmarknadsparterna har hittat på den och riksdagen stiftat den – men det grundläggande konceptet – bemanningsarbete – definieras av EU-rätten, som varken parter eller lagstiftare rår på. Det kommer att bli en domstol som får lösa denna sak.

2025 fyller det stora kollektivavtalet om användning av konkurrensklausuler 10 år och vår önskan är att det firas med en kritisk granskning av dess effekter på arbetstagarnas rörlighet på arbetsmarknaden.

Slutligen har vi en avtalsrörelse 2025 där det återigen rör på sig i arbetstidsfrågan. Tid är ju pengar, och arbetare har väckt frågan vad som framstår som rättsligt grundade krav på ökad ersättning för mertid. Är det i lag eller avtal arbetstidens längd ska regleras? Klart är att det finns stora skillnader i förutsättningar mellan de som kan och de som inte kan jobba hemifrån, men även att förhandlingskrav på kortare arbetstid kommer ha ett pris – men det har det nog också om man riktar kravet till lagstiftaren. Avtalsrörelsen 2025 blir viktig för den framtida hanteringen av anspråk på arbetstidsförkortningar i svenska modellen.

/Niklas Selberg & Erik Sjödin, forskare i civilrätt vid Lunds respektive Stockholms universitet

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Avskaffa friskvårdstimmen – låt personalen träna varje dag

Den bästa friskvårdsförmånen är inte ett gymkort eller en schemalagd timme i veckan, utan friheten att träna när arbetsdagen tillåter, skriver Andreas Wallin.
Andreas Wallin Publicerad 17 november 2026, kl 06:00
Träna på jobbet istället för friskvårdstimme
Friskvårdsbidrag och gymkort räcker inte om arbetsdagen inte lämnar utrymme för träning,skriver Andreas Wallin. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Många arbetsgivare erbjuder friskvårdsbidrag, gymkort och ibland en timmes träning i veckan. Det låter generöst. Men för många anställda är det inte pengar till ett gymkort som saknas. Det är tid. Efter 17 år som entreprenörer i byggbranschen är vi övertygade om att arbetsgivare behöver tänka om.

Andreas Wallin

När vi drev vårt byggföretag såg vi hur svårt det var att få ihop arbete, familj och träning. För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande. För småbarnsföräldern kan kvällsträning betyda ännu ett stressmoment mellan hämtning, matlagning och läggning. Och den som tränar på lunchen ska hinna byta om, duscha och äta innan nästa möte.

När tiden inte räcker är det ofta träningen som ryker först.

Så vi gjorde tvärtom. Vi avsatte omkring 60 kvadratmeter av våra lokaler och byggde ett ordentligt gym. Vi investerade hundratusentals kronor i utrustning, bra golv, omklädningsrum och duschar. Vi ordnade handdukar, tvål och schampo. Allt för att det skulle vara enkelt att träna och sedan gå tillbaka till jobbet.

Men den viktigaste investeringen var inte maskinerna. Det var förtroendet.

För den som ska vara på jobbet före sju är ett gympass före arbetsdagen sällan lockande

Vår policy var enkel: ”Träna när fan du vill.” Före jobbet, på lunchen eller mitt på förmiddagen om man behövde en paus. Det enda kravet var att arbetet skulle fungera, att kunderna fick det de blivit lovade och att kollegorna inte behövde göra någon annans jobb.

Den första invändningen från andra företagsledare brukar vara: ”Men tänk om folk missbrukar det?”

Det hände inte hos oss. En medarbetare som vill undvika att arbeta behöver knappast ett gym för att göra det. Det går lika bra att fastna i meningslösa möten, telefonen eller uppgifter som drar ut på tiden. Om någon inte levererar är det ett ledarskapsproblem, inte ett träningsproblem.

Hos oss kom vissa tidigare till arbetsplatsen för att träna. Andra stannade längre. Gymmet blev också en mötesplats för människor från olika delar av företaget. Ibland körde vi gemensam cirkelträning med en personlig tränare. Kollegor som sällan träffades i arbetet lärde känna varandra mellan vikterna och träningsredskapen.

Vi upplevde en stark sammanhållning och låg sjukfrånvaro. Vi kan inte bevisa att gymmet orsakade det. Men vi såg heller inga tecken på att människor presterade mindre för att de kunde träna under arbetsdagen. Tvärtom blev möjligheten ett tydligt argument när vi rekryterade.

Arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig

Vi behöver också ändra hur vi räknar. Ett två timmar långt möte betraktas utan vidare som arbete. Men 40 minuter i gymmet kan beskrivas som förlorad produktion. Varför? En arbetsgivare behöver inte bara timmar vid ett skrivbord, utan medarbetare som orkar koncentrera sig, samarbeta och prestera över tid.

Det betyder inte att varje träningsminut ger ekonomisk avkastning. Men det är lika orimligt att automatiskt räkna den som en ren förlust.

Ekonomin handlar dessutom om vad företaget redan betalar för. Många arbetsgivare subventionerar externa gymkort och friskvårdsportaler som används ojämnt. När vi byggde vårt gym kunde vi samtidigt sluta betala för externa kort. Ett eget gym är förstås inte lösningen överallt, men arbetsgivare borde fråga sig om friskvårdspengarna kan användas närmare arbetsplatsen – och med större effekt i vardagen.

Alla har inte kontorsjobb och alla arbetsgivare kan inte avsätta 60 kvadratmeter. En sjuksköterska, chaufför eller byggnadsarbetare kan inte alltid lämna arbetet när som helst. Men principen går att anpassa: ett mindre träningsrum, ett samarbete med ett närliggande gym, promenadmöten eller möjlighet att ta en löprunda när schemat tillåter.

Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav

Och nej, alla måste inte träna. Ingen chef ska kontrollera steg, kroppsvikt eller träningspass. Målet är att ta bort hinder, inte skapa nya krav. Frihet fungerar bara om den är verklig – även när en medarbetare går till gymmet klockan tio på förmiddagen.

Arbetsgivare borde sluta fråga hur de har råd att låta människor träna under arbetsdagen och börja fråga vad det kostar när människor aldrig hinner.

Avskaffa den schemalagda friskvårdstimmen. Låt personalen kunna träna varje dag – när arbetet tillåter det och när det passar dem.

Andreas Wallin, entreprenör och vice vd, Longevity Life AB