Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Uthyrningslagen hotar Sveriges innovationskraft

Uthyrningslagen, som skapades för att skydda anställda från osäkra arbetsvillkor, har istället börjat pressa konsultbranschen, skriver Daniel Rundgren.
Publicerad
En bro över vattnet
Den nya uthyrningslagen fyller inte sitt syfte, skriver Daniel Rundgren. Foto: Jonas Ekströmer/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Föreställ dig en bro. En stabil bro som under decennier har förbundit två viktiga delar av Sveriges näringsliv: industrin och innovationen. På denna bro rör sig konsultbranschen – den flexibla, högspecialiserade kraften som tillåter företag att förnya sig och växa. Konsulterna håller bron stark genom att tillföra kunskap och flexibilitet. Men nu ser vi en spricka i bron.

Den nya uthyrningslagen, som trädde i kraft för två år sedan, riskerar att försvaga hela konstruktionen. Lagen, som skapades för att skydda anställda från osäkra arbetsvillkor, har istället börjat pressa konsultbranschen. Företag som tidigare kunnat använda konsulter för att anpassa sig till marknadens behov avslutar nu uppdrag i förtid, rädda för konsekvenserna av att låta konsulterna fortsätta.

Tänk dig en IT-konsult som har arbetat med ett stort bolag i flera år. Konsulten har byggt upp en djup förståelse för företagets verksamhet och bidragit till att driva det framåt. Men nu, efter två år, måste företaget välja mellan att erbjuda konsulten en fast anställning eller avsluta samarbetet – trots att båda vill fortsätta. Om konsulten tackar nej, kan det uppstå en negativ känsla hos kunden, som tolkar det som att konsulten inte längre vill vara kvar. Denna osäkerhet kan skada relationen, och risken för två månadslöner i kompensation gör det enklare för företaget att avsluta uppdraget.

Lagen har börjat pressa konsultbranschen

Lars Göran Wallgren, som både var konsult och forskare vid Göteborgs universitet, visade i sin avhandling att konsulter finner motivation i det som rollen erbjuder: autonomi, variation och möjligheten att arbeta med flera projekt. Det är inte bara en fördel för dem själva, utan även för företagen. Men när dessa relationer regleras för strikt, riskerar vi att undergräva konsulternas motivation.

Wallgrens forskning visar också att konsulter utvecklar en dubbel lojalitet – både till sitt konsultföretag och till kunden. Den balansen skapar en arbetsmiljö där konsulter är villiga att ge det lilla extra, just för att de har kontroll över sina arbetsvillkor. Men när lagstiftning som uthyrningslagen skapar osäkerhet eller tvingar fram anställningserbjudanden som konsulterna inte vill ha, riskerar vi att förlora denna motivation.

Konsultbranschen har länge fungerat som en bro mellan företagens behov och deras förmåga att hålla sig konkurrenskraftiga i en global ekonomi. Genom att anlita högspecialiserade konsulter kan företag snabbt skala upp och ner kompetens. Detta har skapat ett ekosystem där både företag och konsulter gynnas av flexibiliteten.

Ett alternativ är att införa en lönetröskel för konsulter som tjänar över en viss nivå

Frågan vi måste ställa oss är: vill vi bygga broar som leder framåt, eller är vi på väg tillbaka till en tid då alla förväntades vara fast anställda på stora företag? 

Det finns lösningar. Ett alternativ är att införa en lönetröskel, där konsulter som tjänar över en viss nivå – exempelvis 35 000 kronor i månaden – undantas från tvåårsregeln. Dessa individer har redan en stark position på arbetsmarknaden och behöver inte den typen av skydd som lagen syftar till att ge. De är fullt kapabla att förhandla sina egna villkor och uppskattar ofta den frihet och rörlighet som konsultrollen erbjuder.

Ett annat alternativ är att undanta företag med kollektivavtal, eller där arbetsvillkoren motsvarar kollektivavtal. Många företag har redan starka avtal och villkor som ger konsulter trygghet utan ytterligare reglering. Exakt hur dessa villkor ska definieras överlåter jag till arbetsmarknadens parter.

Sverige har inte råd att låta denna spricka växa. Vi måste värna om de brobyggare som har gjort oss konkurrenskraftiga och se till att vi inte fastnar i gamla modeller som inte längre speglar verklighetens behov. Det är dags att ta ansvar och reparera bron – för företagen, för konsulterna och för Sveriges framtid.

Daniel Rundgren, Finansiell rådgivare på EQUIT med  mångårig erfarenhet inom IT- och teknikkonsultbranschen.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare