Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Facket är ingen myndighet

Lech Walesa och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter yttrandefrihet. Fackligt arbete handlar om demokrati, och det kräver aktion på arbetsplatsen. Det är inte bara upp till ”någon annan” om förändring ska ske.
Helena Ingvarsdotter Publicerad
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

I somras besökte jag området som för inte så väldigt länge sedan hette Leninvarvet, i Gdansk i Polen. Känslan var faktiskt smått hisnande, att strosa omkring i nutidshistorien.

Samma gröna metallkranar som var i bruk på 1980-talet står fortfarande kvar, som jättelika urtidsdjur. I övrigt är kontrasterna stora. Upprinnelsen till protesterna i det kommunistiskt styrda Polen var att matpriserna höjdes – ett av kraven var matkuponger. Nu har ett slitet kvarter i området tagits över av en hipp matmarknad där de många restaurangstånden erbjuder allt från sushi till tacos. Då var området låst, nu är det öppet för alla.

Ett museum berättar om hur fackföreningen Solidaritet bildades, trots att strejker och fackföreningar var förbjudna. Händelser som ledde till frigörelse från Sovjetunionen. Nu går vi turister genom samma port som Lech Walesa tog sig över för att komma in på området och leda strejken. Han och hans arbetskamrater längtade efter bättre levnadsvillkor, men också efter tryck- och yttrandefrihet.

Det är fint att bli påmind om att fackligt arbete är ett arbete för demokrati och öppenhet. Och att det krävs engagemang och mod på själva arbetsplatsen om riktig förändring ska ske.

Ibland är det som att vi glömmer bort det. Det pratas om facket som en slags myndighet eller ett försäkringsbolag – att det är ”någon annan” som har skyldighet att hjälpa till. Självklart ska man få hjälp av sitt fackförbund när man hamnar i kläm. Samtidigt gäller det att komma ihåg att det är en förening som kräver att medlemmar gör insatser på den egna arbetsplatsen.

Det går förstås inte att jämföra riskerna för varvsarbetarna i Gdansk med vårt vardagliga fackliga arbete. Men det är för den skull inget lätt jobb. Att vara den som kliver fram och tar ett förtroendeuppdrag kan vara tufft, tidskrävande och upplevas ensamt. Det kan du läsa mer om här.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Därför ska du bry dig om fängslade journalister

Att en svensk journalist fängslas i Turkiet är väl inget som gemene man behöver bry sig om? Jo, i allra högsta grad – det påverkar allas våra demokratiska rättigheter.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 12 maj 2025, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Men när det gäller journalisten Joakim Medin som sedan en tid tillbaka sitter i ett turkiskt högsäkerhetsfängelse så är det faktiskt just så – det ryker helt utan eld. För det enda han har gjort är att ägna sig åt journalistiskt arbete, och det han har skrivit är publicerat inom Sverige. Han har inte brutit mot några lagar som gäller här.

Men nu står han anklagad för brott som kan ge många års fängelse i Turkiet. Det sägs att han varit aktivist och tagit politisk ställning, men det han anklagas för handlar till exempel om att han intervjuat personer från organisationer som fått terrorstämpel. En journalist måste kunna intervjua även sådana människor, det betyder inte att reportern instämmer i intervjupersonens åsikter.

Som Joakim Medin själv skrev på en lapp inifrån fängelset: Journalistik är inte ett brott, inte i något land.

Stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns.

Varför ska du som läser den här spalten bry dig om det här? Är inte det en fråga enbart av intresse för medierna? Nej, för ett angrepp på journalistik är ett angrepp på demokratin. Det är journalister och fackligt aktiva som tystas först i odemokratiska samhällen. Men det stannar inte där, det påverkar yttrandefriheten för alla. Det leder till förtryck av människor som tycker annorlunda än de som styr, vilket i sin tur leder till självcensur.

Vissa skulle invända att det är journalisterna själva som ägnar sig åt censur, eftersom media inte alltid rapporterar om allt. Men där måste man komma ihåg att journalister bara kan berätta sådant som är bekräftat sant, det går inte att skriva när något endast är rykten. Så även om du irriterar dig på medierna ibland, stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns. Ett samhälle av rädsla och tystnad.