Transpersoner diskrimineras på många delar av den nordiska arbetsmarknaden. Det är slutsatsen i en ny rapport från Nordiska ministerrådet. Rapporten bygger på en samling av tidigare forskning och intervjuer med frivilligorganisationer.
Det främsta fyndet är att transpersoner möter hinder att över huvud taget ta sig in på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är dubbelt så hög jämfört med befolkningen i övrigt. Transpersoner har också oftare låglönejobb och osäkra anställningar. Mental ohälsa uppges vara ett hinder, liksom diskriminering i rekryteringsprocesser.
Felköning och brist på kunskap
På själva arbetsplatserna är den vanligaste diskrimineringen felköning, och det görs oftast av utomstående personer – kunder, patienter och klienter. Rapporten visar också att det saknas kunskap om transpersoners livsvillkor hos både chefer, kollegor, HR-avdelningar och fackliga representanter.
Ett annat fynd är att den fysiska arbetsmiljön – exempelvis tillgång till könsneutrala toaletter och omklädningsrum och flexibla klädkoder – har en stor påverkan för transpersoners upplevelse av sin arbetsmiljö.
Regeringen: Sverige ska vara världsbäst
Situationen som beskrivs i rapporten är ”fullständigt oacceptabel”. Det skriver jämställdhets- och biträdande arbetsmarknadsminister Paulina Brandberg (L) i ett mejl till Kollega.
”Alla människor ska ha goda arbetsvillkor och åtnjuta samma möjligheter att delta på arbetsmarknaden, oavsett sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Det är något vi aldrig kan kompromissa med. Det är en minoritet som blir utsatta, men vi vet att det kan få oerhört svåra konsekvenser för de som drabbas.”
Brandberg skriver att arbetsgivares ansvar är ”helt centralt”. Diskrimineringslagen kräver att arbetsgivare har aktiva åtgärder för att komma åt problemet.
Hur jobbar regeringen med den här frågan och vad finns det för mål i det arbetet?
”Sverige ska vara världens bästa land för hbtqi-personer; vi kan inte ha någon lägre ambition än så. Målet är självklart – lika rättigheter och möjligheter för alla. Inte ibland, inte lite grann, utan fullt ut.”
Hon skriver att regeringen arbetar med en handlingsplan för hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter, som ska gälla åren 2024-2027. Den förra handlingsplanen gällde 2020-2023 och den nya har ännu inte presenterats. Det innebär att det inte finns någon offentlig handlingsplan som gäller just nu.
När kan transpersoner i Sverige förvänta sig att regeringens mål är uppnått?
”Med hjälp av den nya handlingsplanen kan jag konstatera att vi kommer kunna stärka ställningarna för hbtqi-rättigheter i Sverige. Samtidigt finns det ju ingen quick-fix på det här problemet, hur mycket jag än önskar att det gjorde det. Vi behöver fortsätta arbeta aktivt och på bred front för att se till att vi kommer framåt. Det finns mycket kvar att göra och det är många som behöver göra sin del i det arbetet.”
Tolv svenska myndigheter har också utsetts till ”hbtqi-strategiska” – däribland Folkhälsomyndigheten, som har ett uppdrag att hitta luckor i kunskapsläget om hbtqi-personers livsvillkor.
Är du transperson och har erfarenhet av det som beskrivs i artikeln? Hör av dig till Kollega genom att klicka på reporterns mejladress nedan. Information om hur du kan tipsa anonymt finns i menyn längst upp på sajten.
