Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi måste lära oss att hantera sorg

Vi kommer att möta sorg både privat och i arbetslivet. Ändå förbereder vi oss inte på att hantera den, skriver Ingrid Orsén.
Publicerad
Till vänster ett hjärta av blomblad, till höger Ingrid Orsén
Det är märkligt att vi förbereder oss så väl inför bränder och hjärtstopp. Men få är förberedda på att hantera sorg, skriver Ingrid Orsén. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Under livets gång kommer de flesta människor att någon gång drabbas av svårigheter. Du kommer att möta människor i sorg både privat och i arbetslivet. Vi får redan under skolgången lära oss om första hjälpen vid skada. Vi gör brandövningar för att träna på om det skulle börja brinna. Utbildningar, övningar och genomgångar fortsätter sedan upp i yrkeslivet. Däremot får vi inte lära oss om hur vi hanterar sorg, vare sig vår egen eller andras. 

Du kommer att möta människor i sorg både privat och i arbetslivet

Omgivningens agerande och reaktioner är viktiga, både när det gäller en brand, en olycka eller när någon är i sorg. Det är rent av avgörande för hur resultatet för det som inträffat blir. 

Nu kanske du tänker att brand och olycka, där första hjälpen behövs är något konkret och fysiskt, medan sorg inte går att se, är obekvämt och luddigt. Det går väl inte att förbereda sig på sorg?

Nej, själva känslan går inte att förbereda sig på. Men som omgivning kan man förbereda sig på att läsa på vad det innebär att ha sorg, vilka effekter det kan ha och därmed skapa en grund för förståelse. Med förståelse skapas en trygghet både för den som har sorg och för omgivningen. För att inte prata om hur vi mår gör saken värre. 

Det saknas kunskap om sorg

Jag anser att saknas kunskap om sorg och hur man bearbetar den hos så väl arbetsgivare som kollegor. Det leder till många saker. Jag är övertygad om att det ökar sjukskrivningsbehovet och produktiviteten minskar. Och det i sin tur ökar risken för att medarbetaren söker sig vidare till en annan arbetsgivare. 

Finns det däremot kunskap om sorg och en god sorgehantering, innebär det att sjukskrivningsbehovet minskar och produktiviteten och lojaliteten mot arbetsgivaren ökar. 

Bristande kunskaper leder till mänskligt lidande och ökade kostnader medan det motsatta är bra för alla. 

Ingrid Orsén, Sorgkonsult och grundare av Sorgakademin

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att räcka till – en reflektion från en klubbordförande

Att vara klubbordförande innebär både facklig styrka och ensamhet. Det är viktigt att belysa båda sidor av uppdraget, skriver Dimce Storm.
Publicerad 26 augusti 2025, kl 09:31
Trägubbar som står uppradade på ett bord
Att vara klubbordförande och föra medlemmars talan kan vara givande, men också ensamt, skriver Dimce Storm. Foto: Colourbox/Privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Som klubbordförande gör jag alltid mitt yttersta för att stå upp för varje medlem. Det är mitt uppdrag, men också något jag bär med mig på ett mer personligt plan. Att företräda någon som befinner sig i konflikt, känner sig orättvist behandlad eller bara behöver någon vid sin sida, det är en av de mest grundläggande delarna i det fackliga uppdraget. 

Men ibland ställs jag inför situationer där medlemmen har förväntningar som går långt utanför vad jag eller facket faktiskt kan göra något åt. Det kan handla om krav som saknar stöd i kollektivavtal, arbetsrätt eller praxis. Missnöjet riktas då inte sällan mot mig, som om jag vore ansvarig för att utfallet inte blev som medlemmen önskat. 

Det är tungt att bära, särskilt när jag vet hur mycket tid, energi och engagemang jag lagt ner för att försöka hjälpa. Det här är en sida av det fackliga uppdraget som inte pratas om så ofta. Vi talar gärna om styrkan i kollektivet, om framgångarna och solidariteten och med all rätt. Men det finns också en annan verklighet, där vi som förtroendevalda ibland får stå ensamma i stormen. Där vi inte ses som den som kämpar, utan som den som inte lyckades ”lösa” en situation, trots att alla vägar redan prövats. 

Vi som förtroendevalda får ibland stå ensamma i stormen

Samtidigt finns det andra stunder och det är de som gör allt värt det. När en medlem uttrycker genuin tacksamhet, när man får ett mejl, ett handslag, ett enkelt men varmt ”tack” då känns allt slit plötsligt meningsfullt igen. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka. Den symboliken, hur liten den än kan verka, påminner oss om varför vi gör det här. Det är då man orkar ta nästa samtal, nästa förhandling, nästa kamp. Jag tror det är viktigt att vi vågar prata om båda sidor. Inte för att klaga, utan för att förstå varandra bättre, både som medlemmar och förtroendevalda. 

Det är lätt att glömma att vi som företrädare också är kollegor, människor som brinner för det fackliga men också påverkas av kritik, besvikelse och orimliga förväntningar. 

Det är i de små, mänskliga gesterna vi hämtar styrka

Fackets styrka ligger i att vi håller ihop. Men det kräver också ömsesidig respekt och insikt om våra olika roller. Vi förtroendevalda behöver fortsatt stöd, både från vår organisation och från våra medlemmar för att orka ta kampen, även när den inte leder till den lösning alla hoppats på. 

Jag kommer fortsätta göra allt jag kan för varje medlem som behöver mig. Och jag vet att det kommer fler stunder där någon säger tack och det räcker långt. Ibland är det precis det man behöver höra för att fortsätta. För i slutändan handlar det om något större än en enskild fråga, det handlar om att vi står upp för varandra. 

/Dimce Storm