Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tillit är ditt bästa och sköraste kapital

Förtroende tar tid att bygga upp men kan raseras på en sekund. Hur du hanterar motgångar är avgörande för hur du som arbetsgivare eller medarbetare uppfattas, skriver Antoni Lacinai.
Publicerad
handskakning
Att känna tillit och förtroende är starkt men också bräckligt, skriver Antoni Lacinai. Foto:Shutterstock/Kristian Pohl
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Just nu kan vi läsa att partier tappar i förtroende bland sina väljare som i stället lägger sina sympatier någon annanstans. Förtroende, eller den vackra palindromen ”tillit” är det bästa kapital du kan ha. 

Studier visar att en organisation med hög tillit har högre produktivitet, innovationsförmåga och lojalitet än en som har låg. Där får man mer misstänksamhet och stress. Folk flyr. 

Förtroende är också det sköraste kapital du har. Det är som ett bankkonto. Du fyller på med insättningar på kontot över tid, men sedan gör du något som inte uppskattas. Då plockas det från kontot. Gör du något riktigt dumt försvinner hela förtroendekapitalet på en gång och du är värd noll.

Gör du något dumt försvinner hela förtroendekapitalet

Så vad kan du göra för att öka och bibehålla ett högt förtroende? Så här brukar jag tänka: 

  1. Var tydlig. Människor vill förstå vad du säger och står för. Ju mer ludd desto större osäkerhet om vem du är. Det bygger inte förtroende. 
  2. Var förutsägbar. Dina kunder, partner eller medarbetare vill veta var de har dig. Om du byter fot när det gäller vem du är och dina värderingar så fort det blåser, skapar du osäkerhet och det gynnar inte förtroendet för dig. 
  3. Håll vad du lovar. Om du säger en sak och gör en annan skapar det obehag. Folk blir helt enkelt besvikna. Skaka inte hand med någon och lova något du sedan inte står för. Då ryker tilliten direkt.
  4. Visa empati. Om människor ser att du bryr dig – på riktigt – så är de mer benägna att lita på dig. Folk vill känna sig respekterade, sedda och lyssnade på. Annars försvinner tilliten. 
  5. Var modig. Måla upp visioner och stora mål. Låt människor se vad du ser, höra vad du hör och känna vad du känner. Bjud in dem att bidra till samma mål. Om de gör det så har de förtroende för dig. Låt sedan varje beslut gå igenom ett filter: Kommer detta att leda oss mot vår vision och mål, med våra värderingar intakta? Då blir du förutsägbar vilket var punkt nummer två på denna lista. 

Vissa verksamheter lyckas på något sätt att klara sig hyfsat helskinnade ur skandaler medan andra sänks direkt. När livsmedelskedjan byter datummärkning på köttet och blir påkommen, stormar det en liten stund men sedan köper folk sin mat där ändå. 

Folk vill känna sig respekterade, sedda och lyssnade på

När kycklingfabrikerna slaktar kycklingar på ett inhumant sätt, får vd:n gå medan styrelsen sitter säkert. När kunderna får veta att deras bank tvättar pengar, byter nästan ingen bank ändå – det är för jobbigt. Och när rederiets fartyg går på grund tre gånger på samma färd och läcker ut olja över stora delar av Blekingekusten (och samtidigt gör Facebookreklam om att man ska åka med dem) då blir tilliten väldigt låg. Du har säkert egna exempel. 

Ibland blir det fel och då kommer folk att göra ett uttag från ditt förtroendekapital. Hur du hanterar det på kort och lång sikt är avgörande för din framgång och hur hållbar den här. 

/Antoni Lacinai, kommunikations- och motivationsexpert.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind