Ingen har väl undgått explosionen av generativ AI det senaste året. Hur texter, bilder, musik och källkod kan skapas med några enkla instruktioner till datorn.

Jag har en neuropsykiatrisk diagnos och försöker att dra nytta av mina styrkor då jag jobbar som IT-konsult, producerar musik och skriver böcker om att leva med diagnoser. Det är en David mot Goliat kamp – mot drakar och gamla normer.

Att komma in på arbetsmarknaden och ta skäligt betalt för de talanger jag har är inte lätt. Jag har slagits mot myndigheter och gamla regelverk som hela tiden motarbetat mig. Så, jag valde att försöka se min neurodiversitet som en styrka och investerade hundratusentals kronor i lån, för att skaffa mig en utbildning och att bygga en karriär. 

Musik är en av mina stora passioner och jag kunde frodas på Spotify några år. Men 2021, några år efter att de börsnoterades under brinnande pandemi, ändrade de inriktning på vilka artister de lyfter fram och jag var tvungen att sälja min musikkatalog för att jag inte samtidigt kunde få a-kassa.

I hemkarantän kunde jag i stället gå en utbildning på Malmö Yrkeshögskola. Utbildningen ledde till ett konsultuppdrag åt företaget jag praktiserade på. Men förutom att slåss mot gamla regelverk måste jag nu även slåss mot framtida teknik.

Precis när jag i november 2022 hade sprungit ut ur skolan med examen i hand, så fick OpenAI och generativ AI sitt stora genombrott. Det jag har pluggat och är duktig på, kunde nu plötsligt göras av en maskin. En dator kunde skriva musik, rita bilder och lösa kodproblem. Det var hemskt. 

Jag gav mig själv ”kvarsittning” och gick tre extra terminer på samma skola för att uppgradera kunskaperna med AI-kompetens. För jag är rädd att det blir såhär: Att utvecklingen gör att personer med neuropsykiatriska diagnoser kommer att få svårt att komma in på arbetsmarknaden. 

De uppgifter som passar mig med min diagnos, som programmering och att vara kreativ – det som inte är beroende av social kompetens, är precis det som AI har potential att ersätta. 

Jag upplever att mitt sätt att tänka har mycket gemensamt med AI, de uppgifter som arbetsgivare kunnat anställa mig för, kan de nu köpa in från AI-bolagen. Jag kan tänka mig att AI i många fall är som en virtuell autist.

Förr pratades det om oss autister som kreativa enstöringar som kan ha en talang som i bästa fall går att omsättas i pengar, så att man slipper leva på bidrag hela livet. Nu ska den smarta enstöringen tyvärr bli den första att ersättas av en dator.

Och de arbetsuppgifter som artificiell intelligens inte kommer att ersätta inom överskådlig framtid, verkar tyvärr överensstämma med just det som här gruppen har svårt att klara av: Arbete som kräver mycket social kommunikation, vilket än så länge det är svårt att lära en dator. 

Jag kan tänka mig att AI i många fall är som en virtuell autistMen, man måste ändå försöka se det från den ljusa sidan. Vi kan inte bara snacka katastrof och elände. Jag tror samtidigt att AI, om det hanteras på rätt sätt, också kan bli en möjlighet för oss med autism och andra funktionsvariationer.

Till exempel skulle tekniken kunna leda till nya hjälpmedel, som interaktiva assistenter som hjälper oss att organisera och planera vårt arbete. Virtuella ”arbetskamrater” där man kan ställa frågor utan att hela tiden behöva störa annan personal.

Därför gäller det, att alla parter, såväl arbetstagare, arbetsgivare och myndigheter tar sitt ansvar för att AI blir till hjälp och inte stjälp för oss med autism. Att som chef i stället för att lämna över allt jobb vi kan göra till en AI-teknik på andra sidan jorden, för att det är billigare, använda den som extraresurs till oss på arbetsmarknaden.

Då kommer vi kunna bidra med vår superkraft och idérikedom, i samspel med den nya tekniken. Jag har redan börjat genom att lansera en AI-klon av mig själv, AspieGPT där ni kan ställa frågor till mig och min klon svarar.

/Alexander Forselius, konsult på Aloaded