Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tystnadskultur – vår tids största utmaning

Modiga medarbetare som lyfter missförhållanden på arbetsplatsen köps ut och tystas. Det skadar både individens värdighet och företagets trovärdighet, skriver Lotta Lindberg Vikström.

Publicerad
till vänster Lotta Lindberg Vikström, till höger en kvinna med tejp över munnen
HR-avdelningar måste främja psykologisk trygghet för alla. Det innebär att skapa en kultur där medarbetare känner sig säkra att lyfta problem, bli trodda och få stöd, skriver Lotta Lindberg Vikström. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har personligen upplevt denna kultur på nära håll och kan intyga dess skadliga effekter. Tystnadskulturen kväver öppenhet och förtroende och skapar en miljö där anställda tvekar att rapportera missförhållanden, ofta allvarliga och med flera drabbade.

Det mest skadliga är när modiga medarbetare med civilkurage som tar striden att lyfta missförhållanden erbjuds ekonomiska incitament för att lämna företaget och tystas. Denna praxis skadar inte bara individens värdighet och professionella integritet utan även företagets integritet och varumärkets trovärdighet, trots munkavlen.

HR-avdelningar medverkar ibland till att tysta röster på grund av lojalitet till cheferna

HR-avdelningar måste – med risk för att sticka ut hakan: jag betonar MÅSTE – i ännu större omfattning leda förändringen att främja psykologisk trygghet för alla. Det innebär att skapa en kultur där medarbetare känner sig säkra att lyfta problem, bli trodda och få stöd. 

För att göra detta effektivt, kan följande steg övervägas:

  • Aktiv dialog och öppna forum för att fritt uttrycka åsikter och bekymmer.
  • Stärka policys för att garantera anonymitet och skydd.
  • Utbildningsprogram om vikten av psykologisk trygghet och respektfullt beteende för chefer.
  • Förstärka HR:s oberoende roll i konflikthantering och arbetsmiljö.
  • Uppmuntra och belöna ledare som främjar öppenhet och ärlighet.

Tystnadskulturen på arbetsplatser är en av vår tids största utmaningar när det gäller arbetsmiljö och ledarskap. I en värld där organisationer utåt sett framhäver värdeord som öppenhet, inkludering och social hållbarhet, visar verkligheten ofta en annan bild. HR-avdelningar, som borde vara stöd för alla på jobbet, hamnar ibland i en situation där de medverkar till att tysta dessa röster på grund av, enligt min mening, lojalitet till cheferna. Detta skapar en klyfta mellan ledningen och medarbetarna och minskar tilliten till HR som en förespråkare för en hälsosam arbetsmiljö och rättvisa arbetsförhållanden.

Att betala för tystnad är inte bara ohållbart, det är oetiskt

Det är en sorglig insikt att även organisationer som utåt skryter om att leva upp till sina värdeord och sin sociala hållbarhet, i själva verket kan vara dåliga förebilder när det gäller arbetsplatskultur. Det visar tydligt hur viktigt det är att inte bara prata om värderingar, utan också att leva upp till dem i praktiken.

Vi, som individer och kollektiv inom arbetslivet, måste utmana företag att gå från tomma ord om öppenhet till verklig handling. Att betala för tystnad är inte bara ohållbart, det är oetiskt. Det är dags för företag att bygga en ärlig och öppen arbetskultur, där HR agerar som en stark, självständig röst för medarbetarnas – inte bara chefernas - välbefinnande.

Lotta Lindberg Vikström, produktionsledare och stresspedagog

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Rekryteringsrodeo – en krävande sport

Arbetslösa kläms mellan orimliga krav från Arbetsförmedlingen och en rekryteringsbransch i fritt fall, skriver Emma Söderberg.
Publicerad 9 september 2025, kl 06:00
träfigurer som skiljts ut från de andra
När Emma Söderberg hade avstämningsmöte med Arbetsförmedlingen fick hon höra att hon sökt för många jobb. Handläggarna hinner inte med administrationen. Foto: Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Någonstans mellan hopp och förtvivlan måste jag resa mig igen. Upp i sadeln för en ny runda. Tack-men-nej-tack-mejlen fyller min inkorg. ”Vi har valt att gå vidare med en annan kandidat. Men vi vill gärna veta hur du upplevde rekryteringsprocessen.” Det kommer ett mejl som jag ignorerar. 

Därefter kommer inte mindre än två påminnelser! Tro mig kära arbetsgivare. Ni vill inte veta hur jag upplevde er förnedring. Ni valde att välja bort min kompetens, trots att jag vet att ni har ett skriande behov av en arbetsmiljöexpert. Jag önskar er lycka till med att sänka sjukskrivningstalen, minska personalomsättningen och att skapa budget i balans.

Samtidigt vet jag att Sveriges rekryterare har en ohållbar arbetsbelastning. De bombarderas med ansökningar av desperata arbetssökanden. Det råder huggsexa om jobben. Men rekryteringsbranschen har även blivit omänsklig med AI, pseudovetenskapliga tester och rekryterare som inte tillåts lita på sin mångåriga yrkesskicklighet. Kraven är många gånger in absurdum detaljerade och när stressen drabbar rekryterarna kan en del arbetssökande bli ghostade. Jag var på jobbintervju den 15:e maj, men har fortfarande inte hört ett pip.

Vid min senaste avstämning med Arbetsförmedlingen fick jag dessutom veta att jag sökt för många jobb. Hörde jag rätt? Jo, max 20 jobb per månad. Jag gissar att det beror på att AF ska hinna kontrollera att vi följer alla regler. 

 Jag hade sökt för många jobb

Jag känner stort förtroende för AF:s generaldirektör. Men hon och hennes personal behöver rimliga strukturella förutsättningar, handlingsutrymme och arbetsro. AF behöver gå tillbaka till att fokusera på kärnuppdraget. Att förmedla arbeten och ge extra stöd till dem som står långt ifrån arbetsmarknaden. 

I nuläget har många handläggare en undermålig arbetsmiljö, vilken drabbar de arbetssökande negativt genom sämre tillgänglighet. AF behöver bedriva all sin verksamhet i egen regi, gärna med fler lokala kontor.

Många gånger behövs det inte mer pengar, men den lövtunna budgetkakan skulle räcka längre om den fördelades smartare. Regeringen måste sluta detaljstyra AF och låta bli att öronmärka de ekonomiska anslagen. Att stora summor går till privata aktörer, gynnar inte dem utan jobb. Snarare finns risk att arbetslivskriminalitet göds, när oseriösa företag ser möjligheter att mjölka välfärdssystemet. Detaljstyrning är inte lönsamt. Det bottnar i bristande tillit. 

Utmaningen ligger på en strukturell nivå, men skylls på individen

Det är lönsamt att satsa på en frisk och hållbar arbetsmiljö för chefer och personal. Det är som ett vaccin mot tystnadskulturer och dysfunktionella verksamheter. Vill man nå verksamhetsmålen måste man bry sig om hur anställda mår. Det är inte bara myndigheter som behöver en frisk arbetsmiljö, för att tillgodose medborgarnas behov. Alla företag får mer klirr i kassan om man satsar på sina personella resurser. Mjuka värden skapar hårda värden.

Dessvärre lever många arbetsgivare kvar i den tayloristiska andan (att öka effektivitet  genom att dela upp arbetet i mindre uppgifter och standardisera hur dessa utförs, reds. anm) Och med den politiska retoriken, att arbetslösa är för lata för att ta ett arbete, blir förklaringsmodellen missvisande. De största utmaningarna ligger på en strukturell nivå, men skylls istället på individer längst ner i näringslivskedjan. Jag är medlem i a-kassan, således uppbär jag inte försörjningsstöd från soc. A-kassan är en försäkring jag betalar varje månad.

Men visst. ”Det är de hungriga lejonen som jagar bäst.” som nationalekonomen Marian Radetzki uttryckte sig när han blev intervjuad av Janne Josefsson.

Blir vi bara tillräckligt hungriga så kommer vi att ”ta ett jobb”.

Tänk så förvånade arbetsgivare skulle bli om vi arbetssökande rundade alla rekryteringsprocesser och bara gick ut och tog oss ett arbete. (Som fd arbetsmarknadsminister Mats Persson verkar tro att det går till.)

I så fall skulle jag välja att jobba i en riktigt dysfunktionell organisation med massiv tystnadskultur, för där skulle jag göra mest nytta.

/Emma Söderberg, Rådgivare inom organisatorisk och social arbetsmiljö.