Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Tystnadskultur – vår tids största utmaning

Modiga medarbetare som lyfter missförhållanden på arbetsplatsen köps ut och tystas. Det skadar både individens värdighet och företagets trovärdighet, skriver Lotta Lindberg Vikström.

Publicerad
till vänster Lotta Lindberg Vikström, till höger en kvinna med tejp över munnen
HR-avdelningar måste främja psykologisk trygghet för alla. Det innebär att skapa en kultur där medarbetare känner sig säkra att lyfta problem, bli trodda och få stöd, skriver Lotta Lindberg Vikström. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag har personligen upplevt denna kultur på nära håll och kan intyga dess skadliga effekter. Tystnadskulturen kväver öppenhet och förtroende och skapar en miljö där anställda tvekar att rapportera missförhållanden, ofta allvarliga och med flera drabbade.

Det mest skadliga är när modiga medarbetare med civilkurage som tar striden att lyfta missförhållanden erbjuds ekonomiska incitament för att lämna företaget och tystas. Denna praxis skadar inte bara individens värdighet och professionella integritet utan även företagets integritet och varumärkets trovärdighet, trots munkavlen.

HR-avdelningar medverkar ibland till att tysta röster på grund av lojalitet till cheferna

HR-avdelningar måste – med risk för att sticka ut hakan: jag betonar MÅSTE – i ännu större omfattning leda förändringen att främja psykologisk trygghet för alla. Det innebär att skapa en kultur där medarbetare känner sig säkra att lyfta problem, bli trodda och få stöd. 

För att göra detta effektivt, kan följande steg övervägas:

  • Aktiv dialog och öppna forum för att fritt uttrycka åsikter och bekymmer.
  • Stärka policys för att garantera anonymitet och skydd.
  • Utbildningsprogram om vikten av psykologisk trygghet och respektfullt beteende för chefer.
  • Förstärka HR:s oberoende roll i konflikthantering och arbetsmiljö.
  • Uppmuntra och belöna ledare som främjar öppenhet och ärlighet.

Tystnadskulturen på arbetsplatser är en av vår tids största utmaningar när det gäller arbetsmiljö och ledarskap. I en värld där organisationer utåt sett framhäver värdeord som öppenhet, inkludering och social hållbarhet, visar verkligheten ofta en annan bild. HR-avdelningar, som borde vara stöd för alla på jobbet, hamnar ibland i en situation där de medverkar till att tysta dessa röster på grund av, enligt min mening, lojalitet till cheferna. Detta skapar en klyfta mellan ledningen och medarbetarna och minskar tilliten till HR som en förespråkare för en hälsosam arbetsmiljö och rättvisa arbetsförhållanden.

Att betala för tystnad är inte bara ohållbart, det är oetiskt

Det är en sorglig insikt att även organisationer som utåt skryter om att leva upp till sina värdeord och sin sociala hållbarhet, i själva verket kan vara dåliga förebilder när det gäller arbetsplatskultur. Det visar tydligt hur viktigt det är att inte bara prata om värderingar, utan också att leva upp till dem i praktiken.

Vi, som individer och kollektiv inom arbetslivet, måste utmana företag att gå från tomma ord om öppenhet till verklig handling. Att betala för tystnad är inte bara ohållbart, det är oetiskt. Det är dags för företag att bygga en ärlig och öppen arbetskultur, där HR agerar som en stark, självständig röst för medarbetarnas – inte bara chefernas - välbefinnande.

Lotta Lindberg Vikström, produktionsledare och stresspedagog

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Livet med postcovid och kampen mot Försäkringskassan

Enligt Försäkringskassan är jag frisk och kan söka jobb i hela landet. Enligt min läkare är jag fortfarande sjuk. I en handvändning friskförklarade myndigheten oss med postcovid och vi utförsäkrades, skriver Affi Samuelsson.
Affi Samuelsson Publicerad 20 januari 2026, kl 09:15
Man lutar sig framåt
Många lider fortfarande av sviterna efter covidviruset. Men Försäkringskassan tar inte hänsyn till att anställda med postcovid inte kan gå på full styrka, skriver Affi Samuelsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Affi Samuelsson

Häromdagen var det fem år sedan covidviruset landade i min kropp. En gripklo som lade sig över näsryggen var det första, i raden av många, konstiga symptom. Efter en vecka slutade ögonen och hjärnan att samarbeta. Jag kunde inte läsa, inte skriva, absolut inte titta på en skärm. Att få ljus i ögonen, av något slag, gjorde fysiskt ont. 

Sakta blev jag bättre. Nio månader var jag helt sjukskriven. Sedan jobba 25, 50, och 75 procent. Jag har kämpat mig hit. Inte gett upp. Trots alla urkonstiga symtom. Jag ska inte trötta er med dem. Men huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan. Och tröttheten.

Huvudvärk fler arbetsdagar än dagar utan

Forskningen har förklaring på tröttheten nu. Förhoppningsvis kommer bot också. Jag är stolt att jag orkat jobba 75 procent. Att jag ganska snabbt kom upp till det. Att jag lyckats, trots alla konstiga tröttande symtom, hålla fast och jobba. Min arbetsgivare har stöttat med anpassningar, vilket varit helt nödvändigt för att det ska fungera. Fina kollegor som anpassat sig efter mig genom att inte ha så skarpt ljus i rummet när vi har möten. Regelbundna pauser. Stort tack till er.

Nu gör Försäkringskassan sitt jobb. Efter fem år, eller 550 dagar som regelverket säger, undersöker de om det finns något jobb på hela arbetsmarknaden som jag skulle klara av 100 procent. Ja! säger Försäkringskassan, efter sin bedömning. 

Du kan jobba som trädgårdsmästare eller inom bygg, omsorg eller handel. Så nu är jag utförsäkrad. Frisk i Försäkringskassans ögon. Inte frisk enligt min läkare som fortsatt sjukskriva mig på 25 procent. Jag ska alltså säga upp ett jobb som jag klarar av på 75 procent, utbilda mig till något annat, och hoppas att jag där kan jobba 100 procent? 

Det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras

Jag klarar mig ekonomiskt på min 75 procentstjänst. Men jag tänker på alla som inte gör det. Alla med postcovid som får det tufft nu utan ersättning från Försäkringskassan. Många är vi, med postcovid. Vad jag vet har ingen myndighet i Sverige till uppgift att räkna hur många vi är. Denna nya folksjukdom. Den information jag har fått genom åren, har kommit genom Svenska covidföreningen, en patientförening. Tack för jobbet ni gör! 

Jag tycker det är viktigt att det inte går att fuska med sjukförsäkringen, absolut. Men något fel är det när alla med postcovid från en dag till nästa – friskförklaras. Nu kommer det definitivt vara svårt att räkna hur många vi är. Varför ingen debatt? Som vanligt... Sjuka och svaga orkar inte göra sig hörda."

/Affi Samuelsson