Jag har personligen upplevt denna kultur på nära håll och kan intyga dess skadliga effekter. Tystnadskulturen kväver öppenhet och förtroende och skapar en miljö där anställda tvekar att rapportera missförhållanden, ofta allvarliga och med flera drabbade.

Det mest skadliga är när modiga medarbetare med civilkurage som tar striden att lyfta missförhållanden erbjuds ekonomiska incitament för att lämna företaget och tystas. Denna praxis skadar inte bara individens värdighet och professionella integritet utan även företagets integritet och varumärkets trovärdighet, trots munkavlen.

HR-avdelningar måste – med risk för att sticka ut hakan: jag betonar MÅSTE – i ännu större omfattning leda förändringen att främja psykologisk trygghet för alla. Det innebär att skapa en kultur där medarbetare känner sig säkra att lyfta problem, bli trodda och få stöd. 

För att göra detta effektivt, kan följande steg övervägas:

• Aktiv dialog och öppna forum för att fritt uttrycka åsikter och bekymmer.
• Stärka policys för att garantera anonymitet och skydd.
• Utbildningsprogram om vikten av psykologisk trygghet och respektfullt beteende för chefer.
• Förstärka HR:s oberoende roll i konflikthantering och arbetsmiljö.
• Uppmuntra och belöna ledare som främjar öppenhet och ärlighet.

Tystnadskulturen på arbetsplatser är en av vår tids största utmaningar när det gäller arbetsmiljö och ledarskap. I en värld där organisationer utåt sett framhäver värdeord som öppenhet, inkludering och social hållbarhet, visar verkligheten ofta en annan bild. HR-avdelningar, som borde vara stöd för alla på jobbet, hamnar ibland i en situation där de medverkar till att tysta dessa röster på grund av, enligt min mening, lojalitet till cheferna. Detta skapar en klyfta mellan ledningen och medarbetarna och minskar tilliten till HR som en förespråkare för en hälsosam arbetsmiljö och rättvisa arbetsförhållanden.

Det är en sorglig insikt att även organisationer som utåt skryter om att leva upp till sina värdeord och sin sociala hållbarhet, i själva verket kan vara dåliga förebilder när det gäller arbetsplatskultur. Det visar tydligt hur viktigt det är att inte bara prata om värderingar, utan också att leva upp till dem i praktiken.

Vi, som individer och kollektiv inom arbetslivet, måste utmana företag att gå från tomma ord om öppenhet till verklig handling. Att betala för tystnad är inte bara ohållbart, det är oetiskt. Det är dags för företag att bygga en ärlig och öppen arbetskultur, där HR agerar som en stark, självständig röst för medarbetarnas – inte bara chefernas - välbefinnande.

Lotta Lindberg Vikström, produktionsledare och stresspedagog