Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vi behöver ta hänsyn till hjärnan

Den tekniska utvecklingen och våra sätt att arbeta och leva på belastar hjärnan, många gånger mer än den tål, skriver arbetsterapeuten Dan Dahlén.
Publicerad
Man med huvudet i ett moln, Dan Dahlén.
I dagens uppkopplade värld behöver hjärnan utrymme för återhämtning, skriver Dan Dahlén. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Organisationer behöver ta hänsyn till hur hjärnan fungerar och anpassa arbetsmiljö, rutiner och arbetssätt. Med rätt anpassningar kan vi sänka sjuktalen och få bättre resultat i verksamheten.

2007 påbörjade jag mitt första jobb som arbetsterapeut, på en slutenpsykiatrisk avdelning. Arbetet bestod främst i att stötta patienterna i deras vardag. De administrativa uppgifterna var få. Det var dessutom extremt sällan som jag upplevde mig behöva göra flera saker samtidigt, eller ”ha flera bollar i luften”. Även om det var ansträngande att stötta svårt sjuka människor så kunde jag de flesta kvällarna känna mig pigg i huvudet. I takt med att åren gått, har inte bara yrket som arbetsterapeut, utan i princip alla jobb blivit mer avancerade och ställer stora krav på våra hjärnor.

Det pockar ständigt på vår uppmärksamhet

I många verksamheter i dag ställs det krav på att medarbetarna ska vara tillgängliga mer eller mindre hela tiden. Det skickas mejl, meddelanden i diverse chattprogram, SMS, Whats app- och Messenger. Vi delas in i digitala grupper, för att underlätta samarbeten, men till slut vet man inte var man ska hitta rätt information eller vilken väg man ska ta.

Allt detta leder inte bara till ett enormt informationsflöde, det pockar även ständigt på vår uppmärksamhet och stör när andra arbetsuppgifter utförs. I slutet av arbetsdagen har hjärnan utsatts för så mycket intryck att den är helt slut. En trött hjärna kan dessutom lätt tolkas som en trött kropp. Så den återhämtningen hjärnan behöver via exempelvis fysisk aktivitet uteblir. I stället tar vi elsparkcykeln hem, beställer mat som inte behöver hämtas, scrollar på sociala medier och matar därmed hjärnan med ännu fler intryck.

Prioritera den kognitiva ergonomin

Nu kanske du tänker att jag är lite väl negativ till alla dessa tekniska uppfinningar. Och visst, det är fantastiska hjälpmedel i vår vardag och att titta på Netflix kan vara oerhört avkopplande och återhämtande. Och visst är det så att en matinfluencer på Instagram mycket väl kan inspirera till att laga något gott på lördagen. Så för att inte utsätta hjärnan för så stor belastning är utmaningen att använda tekniken på ett klokt sätt, inte minst på jobbet. Organisationer, chefer, HR och medarbetare behöver bli bättre på att prioritera den kognitiva ergonomin, alltså hur arbetet kan läggas upp och anpassas efter hur hjärnan fungerar och vad den behöver för att må som bäst.

För att lyckas med att skapa en god kognitiv ergonomi behöver samtliga i organisationen ha kunskap om hur hjärnan fungerar och vad den behöver för att må bra. Kunskap är bra, men det är inte hela lösningen. Både fysisk arbetsmiljö, rutiner och arbetssätt behöver anpassas så det blir lätt att göra rätt.

Ge möjlighet att göra en sak i taget

I slutändan handlar det om att ha en miljö som bidrar till och tillåter beteenden som främjar god hjärnhälsa. Obligatoriska raster under arbetsdagen, möjligheter till olika typer av arbetsuppgifter, möjlighet att göra en sak i taget, socialt utbyte med kollegor och inte minst en god fysisk och digital arbetsmiljö som minimerar risken för att bli störd när man jobbar.

Ska vi få ner sjuktalen och minska antalet individer som blir sjukskrivna för bland annat stressrelaterad ohälsa behöver vi i både arbetslivet och privatlivet ta hänsyn till hjärnans begränsningar och mata den med det den mår bra av. Det är alltså allas ansvar, både arbetsgivarens och medarbetarens. Jag är övertygad om att en arbetsplats som tar hänsyn till hjärnans förutsättningar och en mer hjärnvårdande fritid kan ge friskare medarbetare, sänkta sjuktal och en verksamhet med bättre resultat.

/Dan Dahlén, arbetsterapeut, rehabkoordinator och ergonom. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Duktighetsfällan – när de starkaste täcker upp

Vi lär chefer att prioritera bättre, sätta gränser och återhämta sig. Men när kraven är större än resurserna räcker inte mer självledarskap. Då måste vi också våga granska organisationen, skriver Pernilla Norberg.
Pernilla Norberg Publicerad 10 november 2026, kl 05:55
Det finns en paradox i yrkeslivet. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig, skriver Pernilla Norberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

”Jag borde klara det här.” Jag har hört kompetenta och erfarna ledare säga det många gånger. Jag har också sagt det själv. Jag är ju chef. Jag har erfarenheten. Utbildningen. Mandatet. Jag borde kunna prioritera bättre, sätta tydligare gränser och hantera min arbetsbelastning.

Efter mer än 30 år i ledande roller, bland annat som rektor, chef och interimledare, har jag blivit alltmer intresserad av vad som händer innan den meningen uttalas. För ibland har vi redan gjort ett tankefel. Vi har tagit en komplex organisatorisk situation och gjort den till en fråga om individens förmåga att hantera den.

Jag arbetar själv med självledarskap och tycker att det är en viktig del av ett hållbart arbetsliv. Vi behöver kunna prioritera, sätta gränser, förstå våra egna mönster och ta ansvar för det vi faktiskt kan påverka. Men det finns en gräns. 

För vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan om att det helt enkelt finns för mycket att prioritera? Vad händer när arbetsuppgifter läggs till utan att något tas bort? När ansvaret ökar men resurserna inte gör det? När återhämtningen mest går åt till att bli tillräckligt återställd för att klara nästa likadana vecka? Då behöver vi sluta fråga enbart hur individen ska bli bättre på att hantera situationen.

Vad händer när det inte längre handlar om hur jag prioriterar, utan att det finns för mycket att prioritera?

Arbetsmiljöverket är tydligt med att organisatorisk och social arbetsmiljö bland annat handlar om balans mellan krav och resurser. Arbetsgivaren ansvarar för att organisera, leda och fördela arbetet så att arbetsmiljön är god. Myndigheten konstaterar också att obalans mellan krav och resurser inte kan lösas genom ständiga omprioriteringar eller genom att enbart hänvisa till återhämtning. 

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation. Och nej, du kan inte yoga bort den heller. Det säger jag som faktiskt har drivit yogastudio.

Yoga, återhämtning och andning kan vara värdefullt för människan. Men det skapar inte tydligare mandat, rimligare arbetsmängd eller tillräckliga resurser.

Det finns dessutom en paradox som jag sett många gånger under mitt yrkesliv. Ju mer kompetent och ansvarstagande en människa är, desto längre kan hon ibland kompensera för brister runt omkring sig. Hon löser. Täcker upp. Tar ett samtal till. Jobbar lite längre. Fångar det som faller mellan stolarna. Och verksamheten fortsätter fungera. Åtminstone på ytan. Men någonstans behöver vi våga fråga: Fungerar organisationen eller fungerar den därför att några människor hela tiden kompenserar för det som inte fungerar?

Du kan inte självleda bort en ohållbar organisation

Det är en obekväm men viktig skillnad. För när den som alltid säger ”jag fixar det” till slut inte gör det längre, blir problemet plötsligt synligt.

Jag tror att vi behöver bli betydligt bättre på att skilja mellan tre nivåer:

Människan. Ledarskapet. Organisationen.

Människan behöver ta ansvar för sina val, gränser och beteenden. Ledaren behöver ta ansvar för sitt ledarskap och det hon faktiskt kan påverka. Organisationen behöver ta ansvar för de förutsättningar människor förväntas prestera inom. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom.

Arbetsmiljöverkets regler säger också att chefer inte bara behöver kunskap om hur ohälsosam arbetsbelastning ska förebyggas. De behöver förutsättningar att omsätta kunskapen i praktiken, däribland rimlig arbetsbelastning, stöd och tillräckliga befogenheter. 

Därför vill jag att vi slutar nöja oss med frågan: Hur får vi våra chefer och medarbetare att bli mer hållbara?

Och börjar ställa den betydligt mer krävande frågan: Hur skapar vi organisationer där människor faktiskt har förutsättningar att hålla?

För organisationen har ansvar för förutsättningarna. Ledaren har ansvar för sitt självledarskap. Hållbart ledarskap kräver båda.

Pernilla Norberg, föreläsare, författare, ledarskapsutvecklare