Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Sveriges glimrande guld. En resurs som ligger bakom vårt avlånga lands framgång och välstånd. Nej, denna dyrbara tillgång är varken järnmalmen eller skogen. Det handlar om tilliten.
Det vill säga att människor i arbetslivet ges ansvar och litar på sitt eget omdöme att fatta beslut utan detaljstyrning. Tillit och samarbete har varit en paradgren som under decennier varit utmärkande för svenskt ledarskap. Tills nu.
Det menar Louise Bringselius, docent i företagsekonomi, som forskar inom organisation och ledning vid Lunds universitet och Handelshögskolan i Stockholm.
– Många företag är förvånansvärt omedvetna om den konkurrensfördel som vår ledarskapstradition med stark tillit har skapat. Tänk bara på bolag som Ikea och Volvo. Det finns också en solid evidens som visar tillitens betydelse för framgång och effektivitet. Men sedan några decennier tillbaka utmanas denna unika tillgång, säger hon.
Ett synbart tecken, menar Louise Bringselius, är att höga hierarkier med krångliga byråkratiska kontrollsystem växer fram. Tillitstraditionen utmanas av anglosaxiska ledarskapsstilar där systemväktande chefer värnar sina egna positioner genom att jaga småfel med rödpenna.
Hon ser flera olika förklaringar till utvecklingen. Digitaliseringen har gjort det enklare att få fram data som underlättar mätande och rapportering. Sociala medier har bidragit till en rädsla för att bli uthängd.
Globaliseringen har lett till att vårt arbetsliv blivit allt mer standardiserat och rättsligt reglerat. Byråkratisering och toppstyrning har gjort att kontrollhjulet spinner allt snabbare. Vilket är förödande, menar Louise Bringselius.
– Brist på tillit skapar ett granskningssamhälle där en överdriven kontroll med ansvarsutkrävande och syndabockstänkande gör att de anställda i slutändan inte vågar agera, utan blir passiva. Dessutom kan det ge upphov till en misstänksamhet, som lägger grunden till en tystnadskultur.
Samtidigt framhåller hon att tillit och viss kontroll hänger tätt ihop. Med tilliten kommer också ett stort eget ansvar.
Men vad menas egentligen med det svårgripbara begreppet tillit? Louise Bringselius är medveten om att det kan uppfattas som flummigt och fluffigt.
– Det är lätt att göra feltolkningen att tillit enbart är ett slags mentalt, mjukt och relationellt tillstånd. Men det kan lika gärna förstås som en effektiv princip för styrning och organisering. I grunden handlar tillit i organisationer och företag om att våga decentralisera, samarbeta, förenkla och vara nära kunden. Tillit gör att fokus ligger på uppdrag och syfte, snarare än att låsa sig vid formella positioner och detaljer, menar hon.
Denna tillit, som alltså länge varit ett fundament i svenskt ledarskap, har också medfört att vi haft mer horisontella samarbeten jämfört med andra länder. Tillit är själva ryggraden i statsförvaltningens decentraliserade uppbyggnad. Den genomsyrar även svenskt näringsliv genom exempelvis Saltsjöbadsandan, där arbetsmarknadens parter gemensamt kommer överens om regler och avtal.
– Tillit är även en betydande faktor bakom våra tidiga svenska tech-framgångar som Framfab och Spray och deras efterföljare som arbetar syftesdrivet snarare än detaljstyrande, säger Louise Bringselius, just nu aktuell med ledarskapsboken Psykologisk trygghet, som handlar just om tillitens helt avgörande betydelse.
Tillitsprincipen har också rönt stort internationellt intresse. Det vet inte minst ledarskapslegendaren och tidigare SAS-chefen Jan Carlzon, som 1985 skrev boken Riv pyramiderna! Boken blev en global bästsäljare och är fortfarande kurslitteratur på Harvard Business School, som är världsledande inom managementforskning.
Än i dag blir Jan Carlzon ofta kontaktad av utländska journalister som vill intervjua honom om hans ledarskapsfilosofi, som går på tvärs mot en hierarkisk organisation, där en auktoritär chef tronar ensam på toppen och fattar alla beslut själv.
– Min övertygelse är att alla i en organisation är jämbördiga, men har olika roller. En ledares uppgift är att ödmjukt lyssna på medarbetarnas och kundernas erfarenheter och synpunkter för att få underlag för att bestämma mål, strategier och den gemensamma riktningen, säger Jan Carlzon, när vi ringer upp honom.
Han vill inte närmare kommentera den ökade detaljstyrningen och eventuell minskad tillit i dagens näringsliv. Däremot berättar Jan Carlzon gärna om sin närmast religiösa tro på människans inneboende möjligheter – och att ge varje individ frihet att ta ansvar att lösa sina arbetsuppgifter. Då frigörs resurser, motivation och kreativitet. Och de tankarna är fortfarande svidande aktuella, menar han.
– Det är inte ledarens uppgift att styra i detalj. Målet är i stället att skapa förutsättningar för att medarbetarna ska få saker och ting gjorda. Men det är inte toppen som försvinner när pyramiderna rivs, utan mellancheferna. Toppen, det vill säga ledningen, blir ännu viktigare. Detsamma gäller basen. Det är där mötena sker, förkunnar ledarskapsgurun.
Men har då möten någon bärighet i dagens digitala värld? Jodå, menar Jan Carlzon, som vid dryga 80-års ålder regelbundet inbjuds till tech-företag för att föreläsa.
– De som blir framgångsrika digitala företag är de som också lyckats se sin verksamhet ur kundens perspektiv, enligt samma tankegångar som jag beskriver i min bok, säger han.
Louise Bringselius efterlyser fler företagsledare av Carlzons kaliber. Hon saknar karismatiska chefer och nämner även P.G. Gyllenhammar, som införde självstyrande team och tog bort de löpande banden på Volvos fabrik i Kalmar.
– Nu är det brist på den typen av visionära och modiga företagsledare. Jag menar att dagens ledare måste lyfta blicken ifrån i Excel-arken och börja diskutera sin egen roll och tillitens betydelse för styrningen. Då kan dynamiken och glöden väckas till liv för både chefer och medarbetare, säger Louise Bringselius.
Text: Gertrud Dahlberg.
Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.
Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.
– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan.
Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.
I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.
Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden.
Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.
– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.
På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.
– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.
Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten.
Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.
– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.
Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp.
– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:
– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?
Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.
– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.
Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.
– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.
Är det inte viktigt att någon går före?
– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.
Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.
– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.
Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?
– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.
Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?
– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert.
En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen.
– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson.
Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).
– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.
Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls.
– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.
Torbjörn Tenfält
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket