Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sluta tvinga anställda till kontoret

Att tvinga anställda att ta sig till kontoret för att utföra ett jobb som lika gärna kan utföras hemifrån är slöseri med tid och resurser, skriver Job van der Voort.
Publicerad
I förgrunden pendlare med telefon i händerna. Till höger Job van der Voort.
Argumentet att personer inte jobbar lika hårt hemifrån håller inte, skriver Job van der Voort. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Även nu när arbetsgivare över hela världen kallar tillbaka sina anställda till kontoret, så är inte kampen om distansarbete över. Anställda är motvilliga att ge upp den frihet de har vunnit under de senaste åren och undersökningar visar att 64 procent hellre överväger att säga upp sig än att återvända till kontoret.

Nyligen gav Teslas vd Elon Musk mer bränsle till debatten genom att säga att det är “moraliskt fel” att arbeta hemifrån och att “laptop-klassen som lever i la-la land” borde kliva av sina höga hästar. 

Vem har rätt? Är det orättvist att, till exempel, marknads- och säljpersonal har möjligheten att arbeta på distans samtidigt som de som arbetar vid monteringsbanden eller i mataffären behöver slita på en fysisk arbetsplats? Eller är Musks uttalande baserat på något annat än en önskan om solidaritet mellan olika avdelningar och yrken? 

Han antyder är att människor som jobbar hemifrån inte arbetar så hårt

Enligt mig är det värt att gräva lite djupare. Varför? Jo, jag grundade ett företag 2019. Sedan dess har jag tillsammans med mitt team gjort det möjligt för företag att söka efter nya talanger på en global skala. Under en tid då social distans blev ett måste så ökade behovet av tjänster som underlättar arbete utanför kontoret drastiskt, och vi ser nu att många av våra kunder har anammat en hybridmodell även efter pandemin. Andra är så övertygade om fördelarna med distansarbete att de vill behålla denna modell permanent. Kort och gott – vi vet mycket om vad det innebär att arbeta hemifrån (eller någon annanstans i världen). 

Hur mycket jag än må beundra Elon Musk som entreprenör, så hör jag något annat i hans kommentarer som sträcker sig långt bortom frågan om moralisk korrekthet. Vad han antyder är att människor som jobbar hemifrån inte arbetar så hårt som människor som befinner sig på en fysisk arbetsplats. Men jag tror på att om du vill utföra ett bra och viktigt arbete så behöver du oftast jobba riktigt hårt – om du gör det hemma eller inte är irrelevant. 

Alla yrken ger inte möjligheten att arbeta hemifrån. Detta är fakta. Men många typer av yrken gör det och människor i dessa roller har visat att de kan prestera minst lika bra eller bättre än vad de hade gjort på ett kontor. För dessa individer är möjligheten att arbeta hemifrån eller från en annan plats livsomvälvande. De kan bättre balansera personliga och professionella liv, återvända till arbetet snabbare efter föräldraledighet, spendera mer tid med sina barn, ta hand om familjemedlemmar, ägna mer tid åt sina hobbys och passionsprojekt och så vidare.

Är det okej för arbetsgivare att tvinga sina anställda att pendla långa avstånd? 

Med dessa argument i åtanke så skulle det kunna sägas att det även är en moralisk fråga huruvida det är okej för arbetsgivare att tvinga sina anställda att bo i dyra städer och pendla långa avstånd för att ta sig till ett kontor och utföra ett arbete som lika enkelt hade kunnat göras hemifrån. Och jag skulle vara intresserad av att höra vad Elon Musk har att säga om detta. 

Även om talang finns överallt så gör möjligheterna det inte. Distansarbete frigör möjligheter för ett långt större antal människor att utföra ett bra och viktigt arbete. Min genuina tro är att vi aktivt borde stödja tillgången till dessa alternativ snarare än att stänga oss ute baserat på bräckliga argument.

/Job van der Voort, vd och medgrundare av Remote

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam