Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Det var kaos. Förra sommaren går till historien som den värsta i Arlandas 60-åriga existens. Vaccinationspass och krav på coronatester, olika för olika flygbolag, startade tumult som späddes på av media med följd att passagerarna invaderade flygplatsen dygn innan de skulle resa för att vara på säkra sidan. Det tog 30 minuter i stället för tre att ta sig genom avgångshallen, minns Martin Johansson, ordförande för Unionenklubben på SAS Ground Handling Sweden AB, SGH.
Å andra sidan kom han knappt utanför dörren på SAS Tjänstemannaförening Terminals kontor ovanför terminal 5.
– Det var alltid någon medlem som stod utanför dörren och grät. Man agerade mer psykolog än facklig ibland.
Markpersonalen, som var underbemannad sedan pandemin, fick utstå spott och spe, bokstavligen, och några anställda fick sina uniformer sönderslitna av frustrerade resenärer som drog och slet i personalen. 60 resenärer blev bannlysta från SAS på livstid på grund av dåligt beteende både på marken och i luften - (inte enbart orsakat av kaoset utan ibland av alkohol, att man struntade i kravet på munskydd ombord och så vidare).
– Vi har haft många kriser på SAS, så vi är rätt härdade. Men förra sommaren knäcktes folk som varit här länge. Många var väldigt trötta efteråt och slutade. Mycket kunskap rullade ut med dem, säger Martin Johansson.
Parallellt med kökaoset i avgångshallarna brakade bagagessystemet på flera stora flygplatser ihop vilket fick till följd att otaliga resväskor kom på villovägar och bagageberget på Arlanda växte. Hela avstängda terminal tre var fylld med väskor. Resgods for runt, runt i världen. En väska som kom bort i maj återvände till sin ägare först fyra månader senare.
– Det var kaos. Vi hann inte med. Vi hade väskor från golv till tak. Vi hade bagage här som började lukta och läcka vätska. Det kröp maskar ur vissa, minns Hasse Brännvall, som arbetar i ankomsthallen.
Drygt ett halvår senare är det svårt att föreställa sig kaoset som rådde sommaren 2022. I rummet för borttappade väskor befinner sig ett par, tre kollin som raskt omdirigeras till Göteborg och Turkiet. I avgångshallen är det gott om utrymme och måttliga köer. Bortsett från ett visst byggbuller och den där vanliga smånervösa stressen som lätt uppstår kring folk med resfeber, råder lugn och kontroll.
Även i kontrollrummet innanför säkerhetskontrollen råder kontroll, men särskilt lugnt är det inte. Det är trångt om utrymmet minst sagt, de anställda sitter i öppen planlösning, avdelningsvis bakom myriader av skärmar och luften kunde vara betydligt bättre. En avdelning som dessutom går dubbelt för att lära upp nyanställda, och en delegation från ett japanskt flygbolag på besök, ökar känslan av klaustrofobi.
Men de anställda är avslappnade och alerta, trots att de flesta av dem måste vara trötta efter att ha jobbat sedan de klev på sina skift tre, fyra på natten. Här fixas allt med flygplanen så länge de står på marken.
I ett större bås finns relativt nya supportcentret och personalen här beskriver sina jobb som ”lite av varje”. De hjälper till där det behövs. De minns förra sommaren med fasa och bävar inför kommande.
– Man är alltid orolig inför sommaren, alla flygbolag är fullbokade och det finns ingen möjlighet att boka om resenärer. Jag skulle gärna vara ledig hela sommaren, säger Lena Forsstedt, som jobbat på Arlanda i 35 år.
Det finns ingen anledning till oro, menar flygplatschefen Patric Andersson. Det han inte kan och vet om flygplatsen efter 22 år som ytterst ansvarig för det dagliga arbetet på marken, är inte värt att veta, enligt Martin Johansson, och han påstår att han inte är ett dugg nervös inför sommaren.
– Bring it on, säger Patric Andersson.
– I somras var det inte roligt. Att ställa sig i check in fick mig att känna mig som en sockerbit bland miljoner flugor. Folk kastade sig över en. Jag har aldrig varit med om liknande under alla mina år.
Kristofer Bloch, supervisor på stationssupportcentret, är inte lika obekymrad om kommande sommarsäsong. Men trots dryga nattpass, lång resväg, dyr personalparkering, dålig ventilation ständiga konkurshot och stressiga somrar, viftar han bort tanken på att sluta.
– Det händer så mycket här. Hela flygplatsgrejen, man blir fast i den. Även de som slutar på SAS brukar stanna på Arlanda, säger han.
Susanne Granström, så kallad staff planner, som sitter i lokalens bortre ände, försökte faktiskt sluta efter 28 år på Arlanda, varav 22 på SAS. Hon har uthärdat tsunamin, askmolnet och 9/11, men förra sommaren blev helt enkelt för mycket.
– Det var den värsta tiden någonsin. Det kändes bokstavligt som att hjärnan skulle brinna upp.
Men Martin Johansson övertalade henne att söka tjänstledigt i stället.
– Han ville att jag skulle hålla ut, ta ledigt så giftet gick ur kroppen. Jag fick jobb som sekreterare på ett sjukhus, men den det var för ensamt, stillsamt och långsamt och jag längtade tillbaka. Jag saknade kollegorna och längtade nästan efter att bli nedsprutad av avisningsvätska igen.
– På nya jobbet sade de åt mig att inte jobba så fort. Jag blev nästan stressad av att det var så tyst. Efter fyra månader kände jag mig utvilad, som om jag varit på en hälsoresa, säger Susanne Granström
Det är troligen varken nedisningsvätska eller något annat gift, som får markpersonalen att stanna trots tuffa skift, säkerhetskontroller, spott och spe och kaos. Och det är definitivt inte lönen, menar Martin Johansson, och glamouren som tidigare vilade över flygbolaget är som bortspolad. Han tror att det till syvende og sisdt handlar om kamratskap
– Man är så beroende av varandra för att det ska funka, alla hjälps åt i tuffa tider, säger Martin Johansson
Men man kan inte helt utesluta en mild släng av masochism. I synnerhet inte efter att ha träffat Moise Tshibwabwa, som var nyanställd sommaren 2022 och hamnade mitt i stormens öga. Vid check in, som enligt alla, var värst drabbat.
– Det var kaos. Men jag tyckte det var spännande och kul. Visst, folk var arga men det var ingen som var elak. Jag gillar när det händer mycket och ser fram emot sommaren. Hoppas verkligen den blir lika kaotisk. Nu är det alldeles för lugnt, säger han.
I augusti gick ett internt mejl ut till de anställda på Ericsson där ledningen informerade om nya riktlinjer. I stället för en kontorsnärvaro på 50 procent skulle de anställda vara på kontoret 60 procent, eller tre dagar i veckan.
Det togs inte emot med glädjesång, speciellt då företaget just krympt sina kontorslokaler med två byggnader i Kista. Enligt Per Östberg, Unionens klubbordförande på Ericsson, har kravet på ökad kontorsnärvaro orsakat en del bekymmer.
– Det finns tillräckligt med platser för att alla ska kunna ha en arbetsplats. Däremot finns det inte tillräckligt med enskilda rum där man kan ta möten eller telefonsamtal, säger han.
– Det orsakar en del stress bland dem som har globala kontakter och behöver leta rum så fort de kommer till jobbet.
En av dem som brukar ha bekymmer att hitta ett rum är utvecklaren Anna Sjöberg. De dagar hon åker in till kontoret i Kista bokar hon sin kontorsplats via en app. Telefonrum eller mötesrum går dock inte att boka.
– I appen ser det ut som att det ska vara fullt med folk på kontoret, men när man kommer dit så sitter alla i mötesrummen och det ekar tomt i det öppna landskapet.
– Jag måste alltid komma till jobbet i god tid för att hitta ett rum när jag har möten, det kan vara stressigt, säger hon.
Anna Sjöberg jobbar bland annat med internationella kontakter och sajter i andra delar av landet. Var hon sitter rent fysiskt spelar egentligen ingen roll.
– När jag väl är på arbetsplatsen så är mina kollegor ofta på andra möten, så jag ser egentligen ingen vits med att åka in oftare. Dessutom får jag mer gjort när jag är hemma. Däremot kan jag förstå om man vill skapa en ”Ericssonanda” för nyanställda på plats.
Enligt Ericssons pressavdelning, som svarar via mejl, så menar arbetsgivaren att även om det finns en ”kontoret först”-policy är det fortfarande upp till varje chef, team och anställd att bedöma hur och var de arbetar bäst.
– Ericssons hybrida riktlinje har alltid gett möjligheten att i dialog komma fram till hur och var man arbetar bäst och att alla förstår vikten av och fördelarna med att träffas, utifrån ett individuellt och teamperspektiv.
Samtidigt som fler ska komma in till kontoret har ni krympt er kontorsyta det senaste året. Hur går det ihop?
– Ericssons kontorsstrategi bygger på att skapa rätt lokaler som ger rätt förutsättningar för verksamheten att utföra arbetet. Ericsson har många kvadratmeter kontorsyta och arbetar ständigt med att utveckla våra kontor. Vi bedömer att vi har gott om kontorsyta för de som vill jobba på kontoret.
Kommer ni att kontrollera att anställda är 60 procent av sin arbetstid på kontoret?
– Policyn ska ses som en rekommendation snarare än ett strikt krav där vi vill att våra anställda förstår betydelsen av möten mellan människor. Ericsson litar på sina anställda.
Synen på hybridarbete har ändrats efter coronapandemin. Att kunna jobba flexibelt har blivit en förmån som arbetsgivare kan erbjuda. För att få anställda att vilja komma tillbaka till kontoret måste arbetsgivaren kunna erbjuda något mer än en sittplats och ett skrivbord, tror Unionens klubbordförande Per Östberg.
– Ericsson försökte spara pengar genom att ta bort kaffeautomater på några våningar. Så får man till exempel inte folk att komma tillbaka till kontoret. Men de fick backa där, det blev protester, säger han.
För utvecklaren Anna Sjöberg är gemenskapen med kollegor det som skulle få henne att komma till kontoret mer.
– Om arbetsgivaren anordnade aktiviteter som skapade gemenskap mellan kollegor så skulle det kännas meningsfullt att åka till kontoret.