Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Arbetsgivare ska acceptera skulden vid mobbing

REPLIK. Arbetsgivare har en skyldighet att se till att kränkningar inte förekommer på arbetsplatsen. Om det gör det – pudla och be om ursäkt, skriver Gunnar Söderberg.
Publicerad
Till vänster trägubbar med en trasig, till höger Gunnar Söderberg
Det är lätt att stanna vid vad som hänt när någon utsatts för mobbning, men det du ska göra är att förbereda att det inte händer igen, skriver Gunnar Söderberg Foto: Filip V Svensson/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag håller med Oscar Fredriksson i allt han skriver i sitt debattinlägg, men tycker att hans fokus riskerar att hamna fel. En kränkning ska så klart utredas, men fokuset ska så snabbt som möjligt hamna på det förebyggande arbetsmiljöarbetet.

Här är mina förslag för att undvika framtida kränkningar. Det mesta sitter i orden och att justera dessa för att förbättra kulturen och slippa hamna i fasen för utredande och skuldfördelning är viktigt. 

1. Var snabb på att agera på sakfrågan
 
Om någon känner sig kränkt så lyssna på alla inblandade parter, men ta först fokus på vad som är ett icke önskat beteende och kommunicera det. Meningen brukar sällan vara att kränka någon och i de lägen där beteendet upplevs kränkande så  måste arbetsgivaren peka med hela handen. Det är såklart skillnad på om det handlar om jargong, eller om det är en kultur där någon ser sig ha rätt till härskartekniker, men alltid finns det en bit om var kommunikationen har brustit och ett beteende som upplevts som kränkande förmodas vara accepterat. 

2. Flytta fokus från symptom till orsak

Jag gillar förslaget Oscar har i sitt inlägg på att en utredning kan vara en hävstång, men tycker att den känns för tam. Det är lätt att stanna vid vad som hänt, men det du ska göra är att förbereda att det inte händer igen. För många utredningar stannar vid det som hände och missar att hitta grundorsaken. I min värld ska nästa steg vara en risk- och konsekvensanalys av den sociala arbetsmiljön, följt av konkreta åtgärder för att skapa en kultur där en kränkning är otänkbar. Utredningen ska hellre vara en parentes än en hävstång.  

3. Acceptera skulden som arbetsgivare

Det är inget att hymla med, du har i ditt arbetsmiljöansvar en skyldighet att se till att kränkningar inte förekommer. Om det gör det är bara att pudla och be om ursäkt. Acceptera att vi alla är människor och kan göra fel. Om du inte tar på dig skulden så kommer det vara skvaller om vems fel det egentligen var och ursäkter kommer välla fram, men du kan förhindra det genom att säga förlåt. 

Lite ödmjuka tankar från en utbildare inom området, det blir ofta vårt jobb att komma in i efterhand och jobba med kulturen och det här är det jag ser skulle underlätta. I många lägen skulle arbetsplatsen kunna göra jobbet själva genom att ta frågorna på allvar tidigare. När vi som externa kommer in så är konflikterna ingrodda och tar mer kraft att lösa. 

/Gunnar Söderberg, föreläsare och utbildare Förbättringsverket AB

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Söka jobb på Arbetsförmedlingen
Den reformerade lagen om a-kassa slår hårt mot arbetslösa. Till hösten kliver jag av kraven och lever på sparpengar, skriver Eddy Nehls. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det som skrämmer mig, som blev arbetslös i februari i år, efter närmare 30 som anställd, är att den nya lagen om arbetslöshetsersättning utan att möta särskilt mycket kritik, kunde lanseras som en förbättring, trots att den är misstänkt lik en lag som reglerar försörjningsstöd.

Det största hotet mot min egen frihet just nu är a-kassan som jag betalat till i alla år, i tron att det var en trygghetsförsäkring som skulle ge mig ett golv att stå på om jag mot min vilja blev arbetslös. 

Jag trodde i princip att det skulle vara en formalitet, men först tvingades jag sväva i ovisshet i fem veckor innan jag fick min ansökan om ersättning godkänd. Sedan jag fick vänta ytterligare fyra veckor på besked rörande min överklagan av beslutet att neka mig möjligheten att ha kvar min F-skattsedel som bisyssla. 

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten och tacka nej till uppdrag. Det känns galet; inte minst med tanke på att firman skulle kunna hjälpa mig att få en ny anställning. Att tvingas till passivitet och ”staplande av bidrag” av ett regelverk skapat av politiker som hävdar att det är just detta man ska sätta stopp för om man får mandat att styra vårt land i fyra år till, känns minst sagt märkligt. Vad hände med arbetslinjen?

För att inte riskera min försörjning tvingas jag pausa verksamheten

På a-kassans hemsida står det att man kan ansöka om att få sitt företag godkänt som bisyssla, vilket jag gjorde. Jag hade inte sökt om jag inte var övertygad om att verksamheten uppfyllde kraven. Men så är det alltså inte. ”Lagen är tydlig” sa handläggaren som jag talade med. När jag googlade för att själv bilda mig en uppfattning ser jag att i den nya lagen har begreppet bisyssla raderats, vilket gör beslutet begripligare. Texten på hemsidan har dock inte ändrats.

Enligt den nya lagen räknas jag som företagare, trots att jag arbetat heltid sedan före millennieskiftet, och har drivit verksamheten som en bisyssla vid sidan av sedan 2007. Inget år sedan starten har jag tjänat mer än en månadslön, och det är också motivet för avslaget. Jag har således försatts i ett moment 22, för hade jag jobbat mer i företaget när jag var anställd hade högskolan inte godkänt det som bisyssla. 

Regeringen hävdar att den nya lagen är bättre, och det är den kanske, men inte för mig som ofrivilligt arbetslös. Jag kan inte förstå hur någon som har ett företag som bisyssla vid sidan av sin anställning ska kunna få verksamheten godkänd av a-kassan, så varför ger man sken av att det är möjligt? 

Det var som att golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden

På vilket sätt ligger det i skattebetalarnas intressen att jag förhindras att – parallellt med sökandet efter en ny anställning – fortsätta meritera mig genom att utföra enstaka uppgifter som kan förbättra mina chanser att få jobb? Jag är en kreativ människa och har alltid arbetat långt mer än heltid, men nu tvingas jag arbeta mindre än så, och jag hindras dessutom att använda kunskaperna och kompetenserna i min jakt efter en ny anställning.

När vidden av ofriheten som jag påtvingas för att få rätt till ersättningen från a-kassan gick upp för mig, var det som golvet rycktes bort under mina fötter och jag tappade tron på framtiden. Efter att ha räknat fram och tillbaka på olika scenarios har jag dock, med viss vånda, beslutat mig för följande: Hittar jag inget nytt jobb innan hösten följer jag a-kassans tvingande direktiv och söker det antal jobb som Arbetsförmedlingen tvingar mig till, fram till dess. Men sedan meddelar jag myndigheterna (som jag trodde skulle visa förståelse för mig och den prekära situation jag försatts i) att jag inte längre står till deras förfogande, trots att jag då har långt över 100 ersättningsdagar kvar.

Priset jag får betala för att slippa den livegenskap som arbetslösa i dag tvingas in i är att mitt sparkapital ryker och min pension blir längre, vilket känns orättvist. Friheten är dock viktigare än de extra tusenlappar jag hade kunnat tjäna om jag inte blivit uppsagd av min tidigare arbetsgivare några år innan pensionen. Jag hoppas verkligen att detta inte var regeringens intention med den nya lagen, men det är jag långt ifrån säker på.

/Eddy Nehls