Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vem är rädd för quiet quitting?

Det går att vara ambitiös utan att lägga hela sin identitet i jobbet. Fler borde omfamna quiet quitting, skriver Dan Bjurman.
Publicerad
till vänster en klocka över små träfigurer, till höger Dan Bjurman
Unga gör uppror mot den traditionella bilden av att man måste göra sina hundår för att förtjäna lugn och ro längre fram, skriver Dan Bjurman. Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

“Slöfockar!”. Så kallade Johan Jureskog arbetssökande ungdomar som väljer bort en slitig restaurangbransch – något som möttes med stor kritik. I stället för att skälla om lata ungdomar bör vi lära oss av denna nya attityd till jobb och karriär. För om företag inte anpassar sig kommer talang förloras och utmaningarna växa.

Talanggapet är ingen nyhet. Från it-branschen till krogar, alla behöver kompetenta medarbetare för driva affären framåt. Men arbetssökande står inte med mössan i hand och är tacksamma för vad som helst. Generation Z (födda mellan 1995 och 2012) börjar komma ut i arbetslivet och räds inte att ställa höga krav på sina arbetsgivare. Att ha jobbet som sin huvudsakliga identitet och inspireras av Wolf of Wall Street eller satsa allt på att vara en stereotyp “Girl Boss” är ute -
 integritet och en sund balans är inne. Unga är fortfarande ambitiösa och vill förändra världen. Bara inte på bekostnad av välmåendet och tiden med nära och kära.

Integritet och en sund balans är inne


I USA är många företag oroliga för The Great Resignation och Quiet Quitting. Den stora uppsägningen avser den våg av uppsägningar som uppstod i kölvattnet av covid-19, framförallt i branscher som sjukvård och tech. Ett närliggande fenomen, som i dag diskuteras mer i USA än i Sverige, är Quiet Quitting.

Namnet kan vara förvirrande. Det handlar inte om att faktiskt sluta på sitt jobb, utan att du fortfarande jobbar kvar och gör det du ska, men exempelvis inte gör “det lilla extra” om du inte får ersättning för det. På TikTok pratar vissa användare skämtsamt om att “Act my wage”. Man beter sig som man får betalt - insatsen motsvarar det man får av arbetsgivaren.

Hela diskussionen kan ses som ett uppror mot den traditionella bilden av att man som ung måste göra sina hundår för att förtjäna lugn och ro längre fram. I stället för att vara hunsade nykomlingar så följer de helt enkelt sin arbetsbeskrivning. De jobbar det avtalade antalet timmar med de arbetsuppgifter man kommit överens om, varken mer eller mindre. De kollar inte mejlen när de är lediga och de tar ut den semester de har rätt till.

Det är ett uppror mot bilden av att man måste göra sina hundår

Det kan låta självklart och många tänker nog att det här är ett amerikanskt fenomen. Men med tanke på den andel svenska sjukskrivningar som grundar sig i stress och utmattningssyndrom bör vi ta det på allvar. Dels för att företagen inte har råd att förlora talanger, men även för att vi faktiskt måste bry oss om våra anställda. De är grunden i varje framgångsrikt bolag och måste respekteras. Kanske kan de unga som från början sätter gränser driva utvecklingen av arbetsplatskulturen och därmed öka välmåendet. Engagerade och välmående medarbetare är en vinst för alla.

Svenskar slår sig gärna för bröstet och ser sig själva som innovativa, digitala och jämställda. Men vi får inte blir för bekväma och tro att det går att göra samma sak för alltid. För att vara en innovativ och lockande arbetsplats måste man ständigt ifrågasätta sin interna kultur och sina rutiner. Vill vi locka tillbaka medarbetare till kontoret efter pandemin för att det faktiskt behövs i verksamheten, eller handlar det egentligen om kontrollbehov och gamla normer?

Det är inte självklart att fysisk närvaro på ett kontor passar bäst. Fråga dig själv vad du vill åstadkomma. Är du  rädd att förlora produktivitet när alla inte är på plats? För många kontorsjobb kan det då snarare handla om att implementera digitala lösningar och att se till att alla utbildas i hur de används korrekt. Det är dessutom en insats som hjälper även medarbetare som jobbar på kontoret. Pandemin ökade takten på digitaliseringen och utvecklingen av distansarbetet. Nu gäller det att ta tillvara de positiva aspekterna i denna utveckling.

 

Är du  rädd att förlora produktivitet när alla inte är på plats?


Det största hotet mot företagen och produktiviteten är inte Quiet Quitting eller “lata ungdomar”. Det är trögrörliga rutiner och gamla attityder. Innovativa bolag måste utveckla även arbetsplatskulturen, inte bara produkterna. Här är fem saker jag anser att chefer borde se över för att behålla sina talanger: 
 

  1. Lita på dina medarbetare. Ingen vill bli ifrågasatt och granskad hela tiden. Om du vill behålla talangerna i stället för att se dem gå till konkurrenter måste de känna sig uppskattade. Genom att lita på att de gör sitt jobb även när du inte kan se dem på kontoret visar du förtroende. Det viktiga är leveranser och vilka resultat du faktiskt kan se. Inte antalet timmar på en specifik adress.
  2. Var uppmärksam på dina medarbetares välmående. Lär dig identifiera tecken på stress och missnöje. Det går ofta långt innan någon säger till, särskilt på en arbetsplats där åsikter ses som klagomål istället för hjälpsam feedback. Lär känna personerna du jobbar med och försök fånga upp missnöje innan de tröttnar och söker sig vidare någon annanstans.
  3. Tillåt distansarbete och flexibla arbetsformer. Vissa företag vill få tillbaka medarbetarna till kontoret - trots att arbetet kan utföras hemifrån. 
  4. Kapa onödig administration. Hur mycket tid lägger ni internt på administration, informationsdelning och rapportering? Börja med att ta reda vad ni faktiskt måste göra. Därefter kan ni se över möjligheter att digitalisera och automatisera. På så vis frigörs tid för kärnverksamheten. Låt dina anställda fokusera på sin spetskompetens istället.
  5. Ett anställningsavtal är inte slutet. Kom ihåg att du måste fortsätta locka medarbetarna även när de börjat hos er. Många är bra på att se hur de är en attraktiv arbetsgivare för potentiella medarbetare och visar ett stort intresse vid rekryteringen. Ett färdigt anställningsavtal betyder inte att man kan sluta uppmärksamma personen och tro att den ska nöja sig för alltid. 

/Dan Bjurman, Sverigechef på Salesforce

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Arbetsmarknaden skapar ofrivilliga pensionärer

Att vara arbetslös är en form av misshandel. Många som söker jobb hamnar i arbetsmarknadspolitiska åtgärder som inte leder någonstans, skriver Berit Ståhl, som blivit ofrivillig pensionär efter år av jobbsökande.
Publicerad 19 augusti 2025, kl 09:31
En skylt med texten Arbetsförmedlingen
Berit Ståhl är en ofrivillig pensionär. Hon tröttnade till sist på arbetsmarknadspolitiska åtgärder och Arbetsförmedlingens hantering av henne. Foto: TT/Johan Nilsson
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Aldrig kunde jag föreställa mig att mitt liv skulle vara sönderhackat av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Jag tillhör en generation i kläm. Nu är jag tvångspensionerad men vill fortfarande arbeta. 

Vi arbetssökande blir inte involverade i processen till jobb, vare sig det gäller Arbetsförmedlingen och dess lagstiftning eller processen kring hur vi kan vara intressanta nog för arbetsgivare. Att vara arbetssökande kräver total närvaro, varje dag. Året om.  

Debatten om den snåriga arbetsmarknaden har ofta tagit sitt avstamp i hur svårt det varit att vara ny svensk på arbetsmarknaden. Sällan eller aldrig har motsvarande samtal förts om oss kämpande svenskar. Notera särskilt, nya svenskar behövs, men i sammanhanget måste debatten breddas. 

Att vara arbetssökande kräver total närvaro

Tidigt under 1980-talet var Arbetsförmedlingen dels indelad i länsarbetsnämnder som hade visst självstyre, dels fanns olika enheter utifrån yrkesområden, som bygg, vård- och omsorg, administration och kontor. 

Det möjliggjorde för förmedlarna att ha en närvaro mot den lokala arbetsmarknaden och på det viset var det avsevärt lättare att bolla med sin förmedlare om vilka alternativ som var möjliga. När länsarbetsnämnderna upphörde blev likformigheten inom Arbetsförmedlingen över riket förstatligad och fullbordade enligt mig, att hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet. 

Under mitt eget examensår, 2002, var akademikerkrisen ett faktum. Jag älskade min utbildning i ekonomi och politik. Jag var fyllda 40 år och hade livs- och arbetslivserfarenhet. Nio år som redovisningskonsult med oerhört varierande arbetsuppgifter och väldigt blandade kunder. De svåraste landade på mitt bord och jag älskade utmaningen. 

Hela den svenska arbetsmarknaden slogs sönder kring millennieskiftet

Aktiviteter som är självklara i dag, som att knyta nätverk långt före LinkedIn, var saker jag tidigt föreslog som en möjlighet när jag var aktivt inskriven på Arbetsförmedlingen. Jag önskade bygga nätverk med hjälp av anslagstavlorna för att hitta andra med högre akademiska meriter. Alla arbetssökande skulle placeras utifrån födelsedatum, inte kompetensområden som tidigare. Då kunde en samtala med andra i väntrummet, vi hade ju ungefär lika erfarenheter. Men se det gick inte an. 

En annan  faktor är att pengar är olika värda, framförallt på bostadsmarknaden. Att äga sitt boende, i Stockholm, och vara beredd att flytta och därmed få loss ett kapital gör kapitalet värdelöst för att få en hyreslägenhet. Låg a-kassa, som den blir vartefter åren går bestraffar oss ytterligare. 

Någon som aldrig varit utan arbete ofrivilligt, kan inte på villkors vis förstå den katastrof och riktigt ovärdiga behandling som många av oss utstår. Plötsligt en dag sitter vi i en ekonomisk misär och i ekonomiskt våld. 

Att vara arbetslös är sannerligen en grovt underskattad form av misshandel från makthavarna!

/Berit Ståhl