”Jag tyckte att du lät arg på mötet, varför?” Den feedbacken fick jag av en jobbarkompis för många år sedan. Stämningen på arbetsplatsen var väldigt snäll och mjuk så det stack ut att chefen – som var jag – visade ilska. Frågan gjorde att jag blev tvungen att reflektera: kände jag mig arg? Njäe, inte riktigt, men irriterad. Varför?
Efter lite funderande insåg jag att känslan som visade sig som ilska eller irritation grundades i stress. Någon på mötet hade föreslagit en intressant idé för utveckling, men det enda jag kunde tänka på var: hur ska vi hinna? Alla i gänget har redan fullspikat med jobb, det kommer att skapa för stor belastning och det är mitt ansvar att de inte bränner ut sig.
Men i stunden lyckades jag inte formulera det, eller börja fundera på lösningar eller prioriteringar. Så jag reagerade känslomässigt vilket förstås blev helt obegripligt för gruppen och satte stopp för vidare diskussion.
Att få syn på sådant hos sig själv är guld värt
Så långt kommen i analysen insåg jag att den där olustiga reaktionen inte var en engångsföreteelse utan ett mönster för mig i den typen av situationer. Och att få syn på sådant hos sig själv är guld värt. Jag kan numera, i förebyggande syfte, upplysa medarbetare: ibland när jag blir stressad låter jag arg. Och såklart försöka ta fem djupa andetag istället för att reagera känslomässigt.
Om min arbetskamrat inte hade gett mig feedback hade jag kanske fortsatt vara ”arga chefen” ofta. Jag är tacksam över att hon vågade.
Det kan kännas obehagligt eller riskfyllt att ge chefen återkoppling. Men ingen människa är tankeläsare. Om det ska ske en förändring är det nödvändigt att framföra sin kritik, menar ledarexperten Malin Trossing som vi har intervjuat. Läs hennes bästa knep för hur du kan gå till väga.
