Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vad är meningen med fackföreningen?

Passiva medlemmar gör en fackförening svag. Det är när vi tillsammans utbyter kunskap om rättigheter och skyldigheter som vi skapar en kraft som kan utmana, skriver verksamhetsutvecklaren Katarina Wallgren.
Publicerad
Händer som lägger pussel. Katarina Wallgren, Sensus.
De förmåner och rättigheter vi har som arbetstagare i dag, är det någon fackligt förtroendevald som kämpat för före oss, skriver Katarina Wallgren. Foto: Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Är facket till för individen eller kollektivet? Vad är meningen med en facklig förening och finns där fler argument till ett medlemskap än de enskilda individuella förmåner som erbjuds?

Som medlem i Unionen och medarbetare på studieförbundet Sensus vill jag med dessa frågor sätta fingret på fler skäl till ett fackligt medlemskap. Artikeln ”5 skäl att vara med i facket” argumenterar för ett medlemskap i Unionen. Utifrån de skäl som anges kunde artikeln lika gärna ha varit en kampanj för ett försäkringsbolag. Om vi ”köper” oss fria från att engagera oss på jobbet, då är det ett försäkringbolag som är formen och skälen att gå med i facket helt överensstämmande med artikeln.

Fackets idé ligger i att individer går samman och organiserar sig för att på så sätt skapa förutsättningar till påverkan. Fackföreningens styrka kommer alltid ur medlemmarnas egen aktivitet.

Fackförbunden är en del av folkbildningen

I samband med industrialiseringen bildades de första fackförbunden då lönerna var usla, arbetsdagarna kunde sträcka sig upp till 12 timmar och arbetsskadorna var många. Anställningstryggheten lyste med sin frånvaro. När arbetarna gick samman bildades en samlad kraft som kunde påverka arbetsgivare och politiker. Många av dagens lagar inom arbetsområdet har vi dessa tidiga fackförbund att tacka för!

Ett fackförbunds styrka grundar sig alltså i medlemmarnas engagemang och aktivitet. Du som medlem väljer de som ska representera dig gentemot arbetsgivaren. Syftet är att bevaka alla arbetstagares gemensamma intressen. I dag kan det handla om att ta tillvara rättigheter vid uppsägningar eller omorganisationer, påverka den lokala arbetsmiljön och bevaka en rättvis lönebildning.

Genom erfarenhetsutbyten mellan medlemmar och stöd av kunniga förtroendevalda får du verktygen du behöver för att förbättra din arbetsplats. Dina förtroendevalda bär på djup kunskap om arbetsrätt och arbetsmiljölagstiftning. Hur kan de göra det? Jo, fackförbunden rustar sina medlemmar och förtroendevalda så att de står starka när de möter arbetsgivaren.

Fackförbunden är en del av folkbildningen vars syfte är och alltid har varit att tillsammans arbeta för demokratiska och jämlika arbetssätt och genom bildning möjliggöra för en ökad mångfald människor att engagera sig i samhällsutvecklingen. Som medlem i ett fackförbund och genom fackets studieförbund får du möjlighet att delta i fackliga kurser och utbildningar, vilket stärker dig och dina kollegor i relationen till arbetsgivaren.

Stora förändringar tar tid

Genom dessa utbildningar och i takt med vårt fackliga engagemang bygger vi gemensam kunskap. Detta är ett sätt att hålla fokus på våra villkor, utan denna gemensamma kunskap skulle ett fackförbund lika gärna kunna bytas ut mot ett försäkringsbolag som säljer expertkunskap i form av jurister. En fackförening som endast bygger på ombudsmännens service till passiva medlemmar är en svag fackförening. Men när alla medlemmar och deras förtroendevalda tillsammans bär kunskap kring arbetstagarens rättigheter och arbetsgivarens skyldigheter, då har vi skapat en kraft som på riktigt utmanar och utvecklar arbetsgivaren.

Genom ditt fackförbund och den lagstiftning som fackförbundet historiskt sett har varit med och skapat, finns i dag möjlighet till insyn i arbetsgivarens beslutsprocesser med möjlighet till påverkan. På detta sätt påverkar fackföreningen hur makten fördelas mellan arbetsgivare och arbetstagare. Frågan vi som arbetstagare behöver ställa oss är om vi vill överlåta problemformuleringarna åt arbetsgivaren? Eller vill vi vara en del av lösningen?

De förmåner och rättigheter vi har som arbetstagare i dag, är det någon fackligt förtroendevald som kämpat för före oss. Ett exempel på det är vår rätt till semester. Semesterlagen kom till 1938, den lagstadgade semestern låg då på två veckor. Dagens fem veckor kom till 1976 tack vare fackförbunden inom TCO och LO som drev på för en rättvis semester oavsett yrke eller bransch. Stora förändringar tar tid, de frågor vi driver nu kanske kommer nästa generation till godo.

Tillsammans samlar vi kraft. Kollektivets bästa är individens bästa!

/Katarina Wallgren, verksamhetsutvecklare Sensus

Mest läst just nu

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Kollega nummer 6 2024

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
Chef & Karriär nummer 3 2024 omslag

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Döva är inte andra klassens medborgare

Trots att det finns lagar som säger att döva inte får diskrimineras på grund av sin funktionsnedsättning hamnar personer mellan stolarna, då myndigheter väljer att tolka lagarna som de vill, skriver Isabel Engwall.
Publicerad 15 oktober 2024, kl 06:00
En grön och röd lampa lyser på väggen av en tingsrättssal
Diskrimineringslagen skyddar arbetstagare, men inte personer som tar uppdrag som exempelvis att vara nämndeman i en domstol, skriver Isabel Engwall.
foto: Christine Ohlsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I januari i år fick jag, som Sveriges första döva nämndeman, uppdraget som nämndeman vid Örebro tingsrätt. Tidigare har jag arbetat vid Södertörns tingsrätt. 

Det borde ha varit en möjlighet att bidra till rättvisan. Men i stället har jag, snart ett år senare, ännu inte kunnat påbörja mitt uppdrag – allt på grund av en strukturell konflikt om vem som ska bekosta svensk teckenspråkstolkning för uppdraget. 

Örebro tingsrätt har beslutat att de inte anser sig ha ansvaret och hänvisar i stället till Tolkcentralen i Örebro, medan jag står mitt emellan. Tolkcentralen i Örebro hävdar att det är tingsrättens eller Domstolsverkets ansvar att täcka tolkkostnaden.

Hur är det möjligt att samma lag kan tolkas så olika?

Men i två andra domstolar, exempelvis Södertörns tingsrätt – har jag fått svensk teckenspråkstolkning bekostad. Även en annan döv nämndeman som i dag sitter i Göta hovrätt får sin teckenspråkstolkning betald. Hur är det möjligt att samma lag kan tolkas så olika mellan olika domstolar? 

Detta visar en orättvis spiral där ingen vill ta ansvar, och där vi döva lämnas utan rättigheter. Under denna kamp och tid har jag fått en smärtsam inblick i hur rättssystemet sviker oss döva. 

Diskrimineringslagen, som är tänkt att skydda oss döva, är påtagligt tandlös. Den skyddar arbetstagare – men vad händer med oss som tar uppdrag? Som döv nämndeman omfattas jag inte av lagen eftersom jag inte är anställd i Örebro tingsrätt. Jag faller mellan stolarna. 

Så vad gör jag? Ska jag anmäla både Örebro tingsrätt och Tolkcentralen till Justitieombudsmannen? För att få rätt måste jag bevisa att både tingsrätten och Tolkcentralen har brutit mot lagen, och det är där utmaningen ligger. 

Lagens tolkning är så snäv att det blir svårt att påstå att något fel har begåtts. Lagen sviker oss döva eftersom myndigheterna kan tolka den fritt, och detta möjliggör att diskriminering kan fortsätta.

Diskrimineringslagen som är tänkt att skydda oss döva är tandlös

Varken förvaltningslagen eller hälso- och sjukvårdslagen ger mig rätt att överklaga beslut om nekad ersättning för tolkkostnader. Hälso- och sjukvårdslagen är ingen rättighetslag utan är enbart skyldighetslag. Det innebär att jag inte kan kräva att Tolkcentralen ska bekosta teckenspråkstolkning i domstolen. 

Frågan kvarstår: Vem ska egentligen stå för min teckenspråkstolkning?

Detta är inte första gången jag drabbas, utan det visar på ett grovt systemfel som drabbar oss döva i samhället, där våra rättigheter är ofullständiga. Hur orättvist är inte detta? Så länge lagarna inte erkänner våra behov kommer vi döva att fortsätta diskrimineras. 

Och detta är ett mönster vi ser om och om igen – det är vi döva som tvingas betala priset. Vi döva är inte andra klassens medborgare. Lagen måste ändras, men vem hör oss? 

Isabel Engwall, Sveriges första döva nämndeman