Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Stelbenta myndigheter försvårar för arbetssökande

Företag som ska ta emot hundratals cv:n från personer som egentligen inte vill ha jobbet skapar merarbete både för arbetsgivare och arbetssökande. Reglerna behöver ses över, skriver jobbcoachen Susanne Hydén i en debattreplik.

Publicerad
pappersbuntar Susanne Hyden
Myndigheter regelverk försvårar för både rekryterare och jobbsökande, skriver Susanne Hyden. Foto: Helena Kyrk/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det här är en debattreplik.

Jag läser Maria Larssons inlägg om hur hon fått ett nytt arbete men fortfarande förväntas att söka 5 till 20 jobb i månaden. Jobb som hon inte vill ha, jobb som mottagarna absolut inte vill behöva hantera. Allt för att uppfylla de kriterier som ställs av Arbetsförmedlingen och i det här fallet Unionens a-kassa.

Och jag suckar tungt. Att inte kravställande instanser har lärt sig mer under alla år? Det är förvånande men samtidigt inte ett dugg förvånande. För när det gäller att lära sig hur man arbetar med att stötta personer som blivit arbetslösa och behöver nytt arbete, så förefaller man emellanåt vara dåligt påläst kring hur verkligheten fungerar.

Sedan 1993 har jag arbetat med bemanning, rekrytering och karriärcoaching. Under de senaste tretton åren har jag fortsatt, periodvis hoppat in som jobbcoach via större aktörer och andra gånger själv varit direkt-upphandlad. Den som hos Arbetsförmedlingen kallas kompletterande aktör och är externa företag som sköter program som jobbcoaching.

I dag läggs mer tid på pappersexercis än på coaching.

Från början var upphandlingen relativt smidig. Det var raka anvisningar till oss som leverantörer av coachingen och detsamma för klienterna. Man kunde lägga mycket tid på det personliga och att hjälpa till att skapa kontakter med arbetsgivare. Det gick lätt att se hur bra varje aktör lyckades. Eller misslyckades.

Här hade man som beställare ganska enkelt kunnat rensa ut de som inte lyckades eller gjorde sitt jobb. Både leverantörer och klienter. Men istället fanns en ängslighet där AF inte fick rekommendera de leverantörer som bevisligen gjorde ett bra jobb eller straffa de som fuskade. Så man började göra allt krångligare istället. För alla. I dag läggs mer tid på pappersexercis än på coaching. Det är ofattbart dumt.

Många av de nya, påhittade kraven är dessutom de som AF mest pinpointar i sina kontroller. Som att alla leverantörer måste ha fullt handikappanpassade lokaler eller en kontrakterad SYO-konsulent. Det förra är ofta dyrt och kommer aldrig att användas, det senare är en tankekonstruktion som har skapat en underlig svartjobbs-marknad där de få SYO:s som finns vill ha skyhöga löner eller pengar under bordet. (Jag har själv fått propåer från tre olika SYO:s som önskade svart betalning) 

Jobbar man i en snävare bransch riskerar man att få ryktet om sig att vara oseriös om man skickar sitt cv överallt.

För de arbetssökande finns kravet med alla jobbansökningarna. Bortsett från att det är huvudlöst att man inte har en egen kategori för dem som efter att ha fått ett jobb inte längre bör vara inskrivna som ”aktivt jobbsökande” utan ”på väg till arbete”, så återstår alla de andra. De som ännu inte fått ett arbete.

Få arbeten i dag, eller de senaste 30 åren, handlar om att ha ett färdigt cv att bara skicka på vinst och förlust. Det är ett digert arbete med att helst få tag på någon per telefon för att skapa kontakt och sedan omsorgsfullt utforma en bra ansökan. Jobbar man i en snävare bransch riskerar man också att snabbt få ryktet om sig att vara oseriös om man skickar sitt cv överallt. Inte minst om man faktiskt inte är så intresserad. Att sedan sitta som arbetssökande och säg, att efter ett år eller halvår ha flera hundra utsända cv:s där man kanske bara fått svar på en bråkdel. Det är direkt destruktivt.

Otroligt mycket av mitt personliga coachingarbete har handlat om att få folk att åter tro på sig själva och sin förmåga. Och sedan att få in det i en cv och ett personligt brev. Företag som översvämmas av ansökningshandlingar där kandidaterna egentligen är helt fel för tjänsten går också på knäna av myndigheternas funktionella dumhet. Själv har jag ganska lätt att se vilka ansökningar som är sådana, men för en vanlig rekryterande chef så är det en mardröm.

Företag som översvämmas av ansökningar går på knäna av myndigheternas funktionella dumhet

Jag skulle därför önska att sådana som jag själv blir tillfrågade om hur man ska komma fram till en bra kravställan inför upphandlingar, vad de som är arbetslösa egentligen behöver och hur vi skulle kunna arbeta bättre med det. För att ge de arbetslösa rätt stöd och låta leverantörerna fokusera på rätt saker.

Själv är jag gärna med i en sådan arbetsgrupp, gärna tillsammans med några varit arbetslösa länge och handläggare inom AF och a-kassa som också arbetar ute i verkligheten. Egentligen vill vi ju samma sak. Att människor ska kunna arbeta och ha ett värdigt liv.

/Susanne Hydén, headhunter, coach och debattör Spira Group AB

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Att vara förälder till barn med NPF är ett heltidsjobb – utöver jobbet

Samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Du förväntas leverera och samtidigt vara en trygg punkt hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt, skriver Therese Wagnström.
Therese Wagnström Publicerad 31 mars 2026, kl 09:15
Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos
Att ha ett barn med en NPF-diagnos innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon av föräldrarna behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera. Att vara ensamstående är än mer utmanande, skriver Therese Wagnström. Foto: privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag hade fyra möten inbokade. Det första kl. 09.00. Samtidigt satt jag i bilen utanför skolan och försökte få min tonåring att gå ur. Det är en situation som många föräldrar till barn med NPF känner igen.
Och det är en verklighet som sällan syns i arbetslivet.

Efter att jag nyligen delade min vardag i ett inlägg på Linkedin fick jag över 200 kommentarer. Från föräldrar som är mitt i samma kamp.
Och från de som varit där – och tagit sig igenom.

En sak blev tydlig: det här är inte undantag. Det är ett mönster.

Insatserna går ut på samma sak: att barnet ska vara i skolan.

Samtidigt publicerades en rapport från riksdagen om skolgång för elever med NPF. Den visar att bara sex av tio elever med NPF når gymnasiebehörighet – och att flickor halkar efter mest.

Therese Wagnström är ensamstående med en dotter som har en NPF-diagnos

Jag önskar att jag blev förvånad. Men det blev jag inte. För många av oss lever i ett system där stödet finns – men inte fungerar fullt ut. Det finns insatser. Men de utgår nästan alltid från samma sak: att barnet ska vara i skolan.

När det inte fungerar, faller ansvaret tungt på familjen och då börjar ett annat arbete: möten med skolan, kontakt med BUP, i vissa fall socialtjänsten. Ansökningar till Försäkringskassan om omvårdnadsbidrag och merkostnadsersättning.

Processer som kräver tid, energi och precision. Och som ofta har handläggningstider på flera månader. Allt detta ska hanteras parallellt med ett heltidsarbete. Med möten, deadlines och krav på leverans. Med en vilja att utvecklas, ta ansvar och göra ett bra jobb. Och samtidigt vara den trygga punkten hemma. Det är en ständig jonglering. Inte bara praktiskt – utan känslomässigt.

För samtidigt som du sitter i ett möte kan ditt barn vara i total ångest. Och du förväntas fungera fullt ut – på båda platserna. Det är inte hållbart i längden.

Jag aldrig bett om titeln superhjälte. Jag hade hellre haft ett system som fungerar

I familjer där man är fler vuxna påverkar situationen hela familjen.
Det innebär ofta svåra prioriteringar, omfördelning av ansvar och i många fall att någon behöver gå ner i arbetstid eller sjukskriva sig för att få vardagen att fungera.

Men för oss som är ensamstående finns inte samma möjligheter att fördela belastningen. Vi kan också sjukskriva oss. Men det får konsekvenser. För ekonomin – både här och nu, och på lång sikt. Men också för arbetslivet och samhället i stort, när människor som vill och kan bidra inte får rätt förutsättningar att göra det. Men framför allt är det kärleken till våra barn. Viljan att de ska få lyckas, känna sig trygga och hitta sin plats i världen.

Efter mitt senaste inlägg var det många som kallade oss föräldrar “superhjältar”. Och visst – vi gör det som krävs. Men sanningen är att jag aldrig bett om den titeln. Jag hade hellre haft ett system som fungerar. Ett stöd som sätts in i tid. Och en skola som är byggd för fler än de som passar in i mallen. Och kanske behöver vi också våga ställa större frågor.

I Sverige har vi skolplikt. I flera andra länder talar man i stället om läroplikt – där fokus ligger på att barnet ska få en utbildning, men inte nödvändigtvis i en specifik skolmiljö. För vissa barn med NPF är just skolmiljön det som inte fungerar. Det som skapar ångest, stress och långvarig frånvaro.

Är det då rimligt att lösningen alltid ska vara att försöka få barnet tillbaka dit? Eller behöver vi bli bättre på att skapa alternativa vägar till lärande – utan att det blir en kamp varje dag?

Arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i

Vi behöver börja prata om det här som en arbetslivsfråga. För det handlar inte om enstaka situationer. Det handlar om strukturer. Om hur arbetsgivare kan skapa utrymme för en verklighet som många medarbetare lever i. Om förståelse för att flexibilitet ibland inte är en förmån – utan en förutsättning.

Och om att vi behöver system som inte bygger på att föräldrar ska kompensera för det som inte fungerar. För våra barns skull. Men också för att människor ska kunna vara kvar, utvecklas och bidra i arbetslivet.

För det här handlar också om något större.

Om vi inte lyckas skapa rätt förutsättningar för de här barnen –
riskerar vi att tappa en hel grupp unga människor som har både vilja och förmåga att bidra. Men som aldrig får chansen att komma dit. Det är inte bara ett misslyckande för individen. Det är ett misslyckande för oss som samhälle.

För med rätt stöd, i rätt tid, kan de här ungdomarna bli precis det arbetslivet behöver.

/Therese Wagnström
Ensamstående förälder till barn med NPF, marknadschef