Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Varning från Unionens a-kassa trots jobb?

Fast jag fick ett jobb och skrev på anställningsavtal i slutet av december med jobbstart 1 feb, så måste jag ändå fortsätta att söka 5 till 20 jobb i månaden. Det känns ologiskt att Unionens a-kassa gav mig en varning, skriver Maria Larsson.
Publicerad
Jobbsökande vid dator. Maria Larsson.
Att fortsätta söka jobb trots att man skrivit på ett anställningskontrakt känns inte rimligt. Varken för den som söker eller rekryterare som ska lägga tid på att gå igenom ansökningarna, skriver Maria Larsson. Foto: Mariah Talbot, Mariamac/Shutterstock
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig? Ett ”Grattis till nya jobbet!” hade känts mer på sin plats än en varning. Gärna följt av en humorkryddad text "Snart slipper du oss! Lycka till!"

Men reglerna tolkas så att man ska fortsätta att söka jobb som om inget har hänt. Jag förstår faktiskt inte vitsen med det?
Att söka jobb som jag inte vill ha, är ju att ljuga för potentiella arbetsgivare. Vad händer om man är i en liten bransch och riskerar att stämplas som oseriös? Eller ska man söka helt andra jobb, där man är under- eller överkvalificerad? Och låta rekryterare läsa igenom alla CV och personliga brev, helt i onödan.

Så här ser varningen ut: Unionens arbetslöshetskassa beslutar om en varning från och med den 1 januari 2022. Vi har fått ett meddelande från Arbetsförmedlingen om att du inte har varit aktivt arbetssökande under perioden december 2021. I din aktivitetsrapport har du redovisat ett sökt arbete, flera intervjuer och att du har fått en anställning med start 1 februari. Av din planering framgår att du bör söka 5-20 jobb varje månad och att du ska ansvara för att vara aktivt arbetssökande. Enligt uppgift från Arbetsförmedlingen fanns det 3705 antal lämpliga tjänster för dig att söka.

När jag fick varningen så blev jag först förvånad, sedan ledsen

Som arbetssökande är man sårbar och i en beroendeställning. Att få ett brev med en tämligen hotfull text om varning utan vidare förklaring om vad det innebär, är inte det mest optimala för att skapa tillit. Att bemöta människor som befinner sig i ett socialt och ekonomiskt utsatt situation som om de vore potentiellt kriminella är inte trevligt. Det finns dessutom andra och mycket effektivare sätt att mäta och kontrollera att det inte sker felaktiga utbetalningar.

När jag fick varningen så blev jag först förvånad, sedan ledsen och tänkte att så här kan vi inte ha det. Jag gjorde ett inlägg på LinkedIn för att se om det var fler än jag som tyckte att det här är en underlig kvarleva från ett annat århundrade med helt andra förutsättningar på arbetsmarknaden. Det blev snabbt en snackis och över 200 000 visningar.

Många hade egna erfarenheter av att få en varning. Man uttryckte ilska över en upplevd byråkratisk stelbenthet och en oförmåga att ”laga efter läge” i den nya situationen där man fått ett jobb, som inte borde vara en överraskning utan är själva målet med ansträngningen.
Medan andra var upprörda över orättvisan i att arbetslösa får en period av betald ledighet mellan anställningsavtal och jobbstart.

Alla har en tidsperiod innan jobbstart, ibland flera månader

INGEN som får ett jobb, börjar imorgon. ALLA har en tidsperiod innan jobbstart, ibland flera månader. De som anställer tar höjd i sin rekryteringsprocess eftersom de räknar med att vederbörande kan ha upp till tre månaders uppsägningstid. Att anställa en arbetslös innebär alltså inte per automatik att arbetsgivaren kan ta emot sin nya medarbetare direkt.

Under december 2021 var drygt 370 000 personer arbetslösa och cirka 26 000 blev utskrivna, enligt AF:s statistik. Nu följer ett resonemang utifrån mitt eget och ett samhällsekonomiskt perspektiv. Om man antar att: 

1/3 börjar sitt arbete eller studier inom några veckor. Resten börjar sitt nya jobb, efter en till tre månader. 1/3 har förstått det finstilta, nämligen att de måste fortsätta att söka jobb. Det blir sammanlagt några hundratusen jobbansökningar som ska hanteras av rekryterare, i onödan.

1/3 har inte förstått att man förväntas söka fler jobb, när man har fått jobb. De får en varning. Blir oroliga. Hör av sig till A-kassan som förklarar och hänvisar till AF:s handläggare för att redigera och sätta upp en ny handlingsplan för den resterande tiden vilket i praktiken innebär en nedjustering av hur många eller vilken typ av jobb man ska söka. Vilket innebär att 8 666 personer tar kontakt med en handläggare på A-kassan och en på AF, varje månad, för att hantera ärenden som borde varit automatiserade för längesedan.

Detta sker alltså varje månad år efter år. Jag är inte nationalekonom men jag har sunt förnuft och det säger mig att detta går att göra på ett mycket bättre sätt som gynnar alla intressenter runt den arbetssökande.

Jag ser inga hinder i att man kan eller ska ha krav på motprestation för att erhålla A-kassan tills man påbörjar sin anställning. Men det bör se ut på ett annat sätt än det gör idag.

Det blir några hundratusen jobbansökningar som ska hanteras av rekryterare, i onödan.

Områden för utveckling
1. Vad finns det för utrymme att göra annorlunda inom ramen för befintlig lagstiftning och uppdrag?

2. Är det möjligt att vara trevlig och serviceminded som myndighet? Jag tänker att uppdraget handlar om att rusta, matcha och förmedla arbeten.

3. Digitalisering. Att tex införa en funktion på Arbetsförmedlingen där man kan anmäla att man fått jobb, datum för jobbstart samt vilken arbetsgivare. Det skulle medföra att man automatisk gick över i nästa fas av antingen rustning inför jobbstart eller att söka jobb i ”banken för korta anställningar”, en funktion som också behöver uppgraderas.

Jag vill avsluta med att tacka alla handläggare för det stöd och hjälp som jag fått från AF, A-kassan och Trygghetsrådet. De kämpar varje dag med trubbiga regelverk och försöker hitta bra sätt att kunna ge god service. Jag tänker att de allra flesta vill göra rätt men att det är svårt att lyckas med det när systemet ser ut som det gör.

/Maria Larsson 

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag