Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Vilket ledarskap vill vi ha efter pandemin?

De ledare som skapar störst inflytande är de som förstår sin roll som förebild, inte har mest kunskap om teorier. Att stå för sina misstag och lära sig av dem och förstå att det alltid finns nya saker att lära sig skapar hållbart ledarskap, skriver ledarskapscoachen Annah Thunberg.
Publicerad
Colourbox
Pandemin har gjort det tydligare än någonsin hur viktigt det är att anpassa sitt ledarskap efter människors behov, skriver Annah Thunberg. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Pandemin har på många sätt visat att ledarskapet är livsnerven i organisationer och nu har det blivit tydligare än någonsin hur viktigt det är att anpassa sitt ledarskap efter människors behov. Om vi ser bortom komplexiteten av att leda i osäkerhet så har pandemin hjälpt oss att ersätta kontroll med inflytande och flytta fokus från oss själva till andra.

 

Det handlar inte längre om vad jag som ledare vill utan vad mina medarbetare behöver för att kunna må bra och nå personliga och organisatoriska mål. Pandemin har gett oss rädsla och oro inför framtiden. Men också en möjlighet att utvecklas och möta våra egna och våra organisationers behov. Som ledare har man så många möjligheter att göra positiv påverkan på andra människor.

Det har också blivit tydligare att vi inte behöver ett nytt ledarskap, vi behöver förenkla det ledarskapet som redan finns. Även om ledarskap är en vetenskap så är det också en del av att vara människa och det är här vi allt som oftast går vilse. Det är dags för chefer att sluta gömma sig bakom ledarskapsteorier och modeller för att istället hitta och använda sitt personliga ledarskap där vetenskap och mänsklighet går hand i hand.

När en ledare har all teknisk kompetens, kunskap och resurser för att uppnå resultat, men inte kan göra den skillnad de behöver, är mer utbildning ofta inte svaret. De behöver något mer personligt. Ledarskapsutveckling är mer än bara utbildning.

De ledare som skapar störst inflytande är de som förstår sin roll som förebild, inte de som har mest kunskap om teorier. Det handlar om att kunna erkänna sina misstag och stå för dem, att våga dela ut ansvar och att förstå att det alltid finns något nytt att lära sig. Som ledare blir vi aldrig fullärda. Ledarskap är en färskvara som regelbundet måste utvecklas och investeras i. Det är här fokus på hållbart ledarskap behöver få sin plats. Hållbart ledarskap handlar inte bara om hur vi leder andra utan också om hur vi leder oss själva.

Grunden är att skapa medvetenhet kring hur man påverkar och påverkas av systemet. En ledare agerar sällan isolerat utan är ett resultat av de erfarenheter och förutsättningar som finns i den egna verkligheten. Hållbara ledare har mod att vilja se sina blinda fläckar, ta emot feedback och ta ansvar för vad hon eller han kan påverka.

Utmaningen är att det krävs en vilja att bryta gamla mönster. Det kommer ställa krav på att ledaren avsätter tid för reflektion, antingen på egen hand eller tillsammans med lämplig stödfunktion. Att investera i och avsätta tid för reflektion och bearbetning av sitt uppdrag och funktion bör vara lika högt värderat vid kompetensutveckling som att fylla på med ny kunskap.

Vi pratar ofta om ledares skyldigheter men sällan om ledares behov. Detta kan vara en av orsakerna till att Previa har presenterat en rapport som visar att sjukskrivning hos chefer på grund av psykisk ohälsa har ökat mellan 2014-2019.

De höga krav och förväntningar chefer har idag bör vara en indikation på hur viktigt det är att uppmuntra chefer att uttrycka och tillgodose sina egna behov för att kunna vara hållbart högpresterande och goda ledare.

Verksamheten är fylld med risker och osäkerheter och det ständigt föränderliga affärslandskapet - från ekonomiska förhållanden och industri- eller marknadstrender, till teknisk utveckling och ständigt skiftande värderingar och prioriteringar. Det innebär att chefer måste anpassa sig till förändringar och utvecklas hela tiden. För att organisationer ska fortsätta att växa krävs det ofta att människorna växer.Låt därför chefers behov få större utrymme som en del av utvecklingen av verksamheten.

/Annah Thunberg, ICF-certifierad ledarskapscoach, Ledarskapscoachen.nu

Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
lina.bjork@kollega.se  

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Utbrändhet är en fråga om identitet, inte arbetsmiljö

Vi pratar ofta om utbrändhet som en effekt av för hög arbetsbelastning eller dålig arbetsmiljö. Men jag tror att problemet inte alltid är en fråga om våra omständigheter, utan hur vi förhåller oss till dem, skriver Anna Rapp.
Publicerad 2 december 2025, kl 09:15
Kvinna sitter lutad över en säng
Utbrändhet handlar inte bara om yttre omständigheter utan identitet, skriver Anna Rapp. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Kanske är det dags att ifrågasätta gamla sanningar och se på frågan ur ett nytt perspektiv. Inte som ett arbetsmiljöproblem, utan som en fråga om självbild – och om det vi faktiskt tror oss veta om vår egen identitet.

Begreppet burnout, eller utbrändhet på svenska, myntades i början av 70-talet av den tysk-amerikanske psykologen Herbert Freudenberger. Inte långt senare vidareutvecklades begreppet av bland annat Christina Maslach, en amerikansk socialpsykolog, vars inflytelserika teori och definition är den mest citerade och använda i forskningsvärlden på temat utbrändhet.

Maslach teori bygger, kort summerat, på samspelet mellan individen och arbetsmiljön och refererar till balansen mellan arbetskrav och resurser som en central orsak till utbrändhet. Hon menar att problemet inte bör kopplas till individen, utan dess omständigheter. Även om jag förstår – och delvis delar – Maslachs resonemang, upplever jag att den lämnar en viktig aspekt utanför. 

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på

Under större delen av min karriär har jag identifierat mig med min prestation. Jag har kopplat mitt värde till vad jag gör, i stället för vem jag är. Och vad det egentligen betyder är att jag värderat mig själv högt när jag presterar och åstadkommer något, medan jag ansett mig stå helt utan värde när jag inte gör bra ifrån mig. Värdet som sådant har styrts av yttre faktorer – det vill säga när någon eller något utanför mig själv bekräftar att det jag gjort är bra.

Den ständiga jakten på yttre bekräftelse kostar på och resulterade – inte helt oväntat – i en utbrändhet, eller utmattningsdepression. Jag behövde lämna rollen som vd för det företag jag grundat för att i stället ägna mig åt att göra ingenting. ”Skönt med vila, du behöver det”, hörde jag folk omkring mig säga. Men jag tror att ni som gått igenom samma sak vet att en utbrändhet inte på något vis är en skön vila. I stället kan det liknas vid ett existentiellt inferno, där man tvingas ifrågasätta allt man trodde var sant om sin egen identitet. 

Den identitetskris som följde skulle visa sig vara det värsta och bästa jag varit med om. Den tvingade mig inte bara att motvilligt riva den fasad jag under så lång tid jobbat på att upprätthålla, utan gjorde det också tydligt hur jag, samtidigt som jag tappade allt, insåg att jag faktiskt inte förlorade något.

Omständigheter kan utlösa stress – men inte ensamt skapa den

Under den här perioden lärde jag känna vem jag var som person utan min prestation, och det skapade en trygghet jag inte upplevt tidigare. Utan den insikten skulle jag troligtvis aldrig förstå att problematiken kring stress och utmattning, mer än något annat, handlar om just det – vår identitet. 

Jag är övertygad om att en individs omständigheter kan utlösa eller förvärra stress – men inte ensamt skapa den. Det kan fungera som en katalysator, men bör inte pekas ut som orsaken till problemet. I rak kontrast till vad Maslach teorier antyder, tror jag att det handlar mindre om våra omständigheter och mer om hur vi förhåller oss till dem. 

När vi inte kan skilja på vem vi är och vad vi gör hamnar vi i ett sårbart läge, där varje uns av motgång eller kritik slår mot oss som personer. Det i sin tur skapar en rädsla för att göra fel och vi gör allt i vår makt för att undvika det.

Vägen framåt handlar om en stärkt självkänsla

Hur mycket jag än vrider och vänder på det, kommer jag tillbaka till att stressrelaterad ohälsa är en mental friktion – inte en faktisk belastning. Med det menar jag den inre dragkampen som uppstår när våra handlingar inte längre stämmer överens med våra värderingar. När vi gör mer än vi orkar, säger ja fast vi vill säga nej, eller försöker leva upp till en bild av oss själva som inte längre känns sann. Den spänningen, mellan det vi känner och det vi gör – är ofta det som till slut bränner ut oss. Det är vår oförmåga att göra det som vi innerst inne vet är rätt, framför det som i stunden känns lätt.

Min övertygelse är att vägen framåt inte handlar om nya policies eller arbetsmiljöprogram, utan om en stärkt självkänsla. Att bygga motståndskraft inifrån och hitta förmågan att stå stadigt i sig själv, även när omgivningen gungar. 

Det känns därför bra att kunna luta sig mot den nya generationens forskare, som i studier, de senaste fem till tio åren har börjat ifrågasätta de teorier som under lång tid framgångsrikt fångat konsekvenserna av utbrändhet, snarare än de faktiska orsakerna som leder fram till den. Kanske handlar utbrändhet inte om en obalans mellan krav och resurser, utan om en obalans mellan självbild och självvärde. Mellan den vi tror att vi måste vara – och den vi faktiskt är.

/Anna Rapp, företagare