Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Våld mot kvinnor ingen privatsak
Mäns våld mot kvinnor kan inte behandlas som en privatsak, det är en fråga också för arbetsplatsen. Vi har alla ett ansvar att lära oss mer – kanske kan vi då hjälpa en jobbarkompis att hitta vägen ur ett livsfarligt läge.
Vissa saker kräver verkligen att man läser på. Som det här med att förstå varför en kvinna som blir misshandlad av sin man inte bara lämnar relationen. Det verkar ju ologiskt att stanna. Men den som tar del av den kunskap som finns lär sig att det sällan börjar med fysiskt våld, utan föregås av kontroll och manipulation. Samt att kvinnan ofta skäms och därför gör allt för att dölja sanningen. (Ja, det finns även män som blir slagna och kvinnor som slår, men det är inte på långt när lika vanligt.)
Den som läser på vet också att ingen gång är den misshandlade kvinnan – och barnen – i lika stor fara som när hon lämnar, så det är inget lätt val att göra.
Vi kan alla jobba med våra attityder, och det har betydelse hur vi pratar om saker. Kalla det till exempel inte ”lägenhetsbråk” – det handlar ofta om allvarlig misshandel, ibland om mord. Lägg inte någon del av skulden på den som är utsatt, utan enbart på den hänsynslösa gärningsmannen.
Och ta ansvar för att lära mer och försök förstå på riktigt – kanske leder det till att du kan tyda tecknen och göra en insats för en jobbarkompis.
För mäns våld mot kvinnor är ingen privatsak, det är en fråga också för arbetsplatsen. Jobbet kan vara en fristad och erbjuda en möjlig öppning till stöd och hjälp för den som hamnat i ett låst och livsfarligt läge.
Mer om mäns våld mot kvinnor och varför det är en fråga för facket och arbetsplatsen kan du läsa mer om på Kollega Debatt, via länkarna nedan.
Debatt: Våld i hemmet en fråga för facket
Debatt: Markera mot tuttsnacket i fikarummet
Här på sajten finns förutom debattartiklar ett rikt utbud av annan läsning som du har nytta och glädje av i vardagen på jobbet – och som jag verkligen vill rekommendera!
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
