Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Så är min adhd en fördel på jobbet

Att vara tydlig när det gäller arbetsuppgifter och i vilken ordning de ska utföras och se till att den med adhd inte "tappas bort" vid fikaraster, kan vara bra tips för arbetsgivare och kollegor, skriver Calle Svensson.
Publicerad
Colourbox
Att ha tydliga strukturer och ramar hjälper Calle Svensson att hantera sin adhd. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Att ha dålig impulskotroll ställer till med en massa elände. Fast om man är ute i skogen och plockar svamp då kan det vara en fördel att vara lite gränslös, det är svårt att gå ifrån ett ställe med mycket trattkantareller även om det börjar skymma. Det har hänt vid ett antal tillfällen. Det är lindrigt.

Elände blir det däremot om man inte klarar av impulsen att motstå frestelsen att inte betala hyran för att lägga pengarna på något viktigare.

I mina arbetsuppgifter ingår det bland annat att föreläsa. Att få föreläsa på arbetstid är en stor ynnest, tycker jag. Det händer att jag får frågan ”vad gör Du egentligen på Ditt arbete Calle”.

Mitt svar brukar vara att jag har roligt på jobbet, sen förklarar jag att i det ingår att ha föreläsningar. Det jag föreläser om är bland annat hur det är att leva med adhd. Och hur det är att jobba och ha adhd. Hur det är extra viktigt för mig att ha tydliga strukturer och hålla mig till dem.

Men, sen är det där med att ha dålig impulskontroll och hur jag hanterar den när jag har en föreläsning. Ett exempel som jag brukar ta upp är när jag och min chef var på en minimässa i Malung om psykisk ohälsa. Dalarna är ett stort län och Malung, ligger ungefär 20 mil från Borlänge, med andra ord ungefär 4 timmar i bilen. Vi åkte tidigt på morgonen. Min chef hade sovit dåligt och vi stannade för att få byta syre.

Väl uppe i Malung och vi var på plats, mässan började och jag skulle upp på scenen för att föreläsa. Jag hade förberett mig som jag brukar göra och när jag hade börjat föreläsningen stod jag och blickade utöver publiken. Blicken vandrade från höger till vänster. Det var då jag fick syn på chefen, som satt och sov, jag tittade snabbt bort, sen tillbaka och jo visst sov hon.

Min första impuls var att ”jag får inte skratta nu, när jag håller på att föreläsa”. Som tur var stod jag emot skratta och komma av mig. Just där och då fungerade min impulskontroll klockrent, vilket ju var jättebra.

Senare i bilen på vägen hem tog jag upp det där med att hon somnat, och att jag var lite frågande till hur det skulle bli i fortsättningen, om det skulle vara någon idé att hon följde med om hon ändå somnade. Givetvis har hon lyssnat på mig efter Malung och hon håller sig vaken under föreläsningarna.

För att det ska fungera för en person med adhd på jobbet, så finns det ganska enkla och användbara tips för att underlätta för arbetskamrater och chefer: 

  • Om det är möjligt så är ett eget rum bra, i annat fall kanske det fungerar med avskildhet bakom skärmar exempelvis.
  • Att vara tydlig när det gäller arbetsuppgifter och i vilken ordning de ska utföras.
  • Inte komma med för mycket information, kolla vad som är bäst, muntlig, skriftlig, digital information, eller kanske alla tre.
  • Kolla vid kafferaster eller andra pauser att kollegan med adhd inte ”försvinner”, en person med adhd kan lätt tappa tid och rum om det är en intressant arbetsuppgift som kollegan jobbar med.
  •  Vara tydlig.
  • Tänka på att vara inkluderande.
  • Komma med positiv feedback.
  • Jag är lite mer känslig än personer utan NPF diagnos. Att bjuda på lunch någon gång och inte enbart till julen.
  • Att vara inlyssnande är bra.
  • Visa att nu har jag tid för Dig, om man kommit överens om något möte.
  • Förändringar bör komma i god tid i förväg, men där kan man fråga hur man ska göra när det gäller förändringar.

För övrigt kan jag tillägga att det är väldigt vanligt att personer med en adhd- diagnos och dålig impulskontroll har problem med pengar och att sköta sin ekonomi. Till följd av att ha en bristande konsekvensanalys i kombination med dålig impulskontroll.

Anledningen till att jag tar upp det är jag inte vill att det framstår som att jag, och andra klarar sig undan det egna ansvaret med hjälp av en adhd. Vi har samma ansvar som alla andra. Det handlar snarare om att försöka förklara en del av konsekvenserna med att ha den här diagnosen.

Sen är det också ett sätt att lätta på den egna skammen och skuldkänslorna som följer med per automatik att ha en bristande förmåga att klara sådant som alla klarar nämligen att betala räkningarna i tid.

För den som vill läsa mer kan gå in på Socialstyrelsen och söka efter rapporten ”konsekvenser för vuxna med adhd”, den kom ut i juni 2019, vilket innebär att den är färsk. För min del var det en lyckostund när jag hittade rapporten och läste den, min känsla var att ÄNTLIGEN, kanske ”normala” människor förstår att det handlar mycket om att kämpa för sitt liv när man har en adhd- diagnos, att det inte är något hitte på, att det är verkligt. Jo, till sist, den hösten jag hade svårt att sluta plocka trattkantareller gjorde att jag hade otroligt mycket torkade ”trattisar”, som jag gav bort men även använde för att byta till mig blåbär.

/Calle Svensson, som har diagnosen adhd och anställd på studieförbundet Sensus. 

Tidigare debattartiklar hittar du här

Skriv för Kollega debatt

Kontakt: 
niklas.hallstedt@kollega.se 
eller 
lina.bjork@kollega.se 

Läs mer: Så här skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen