Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Staten subventionerar uppsägningar

Det var ett misstag att låta korttidsarbete användas under uppsägningstid. Det kommer att kosta både staten och den enskilde flera gånger om, skriver debattören Carina Sisell.
Publicerad
Colourbox
Syftet med lagen bygger på idén att man ska undvika uppsägningar, inte att staten ska stå för dem med våra skattemedel, skriver Carina Sisell. Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Lagen om korttidsarbete innebär att om en arbetsgivare drabbas av tillfälliga ekonomiska svårigheter, om något oväntat händer som inte kunnat undvikas eller förutses, så ska denne kunna nyttja arbetstidsförkortning för att dra ner på arbetstiden för de anställda och få ekonomiskt stöd av staten.

Syftet med lagen bygger på idén att man ska UNDVIKA uppsägningar, få en möjlighet att överleva och behålla den kompetens som arbetstagarna har, och på så vis vara snabbt på fötter igen.

I samma lag finns en skrivning, §14, som innebär att man inte kan tillämpa korttidsarbete under uppsägningstid. Under den pandemi som drabbat oss togs många och snabba beslut under kort tid, och ett av dem var avsteget från §14. Fram till den 31 dec i år kan korttidsarbete användas även under uppsägningstid. Arbetsgivarnas incitament att behålla personal minskade i och med att staten nu kunde svara för stora delar av den anställdes lön under denna tid och på så sätt så subventionera uppsägningarna. Och dessa betalas med våra skattemedel.

Korttidsarbetet innebär att staten står för stor del av den lönekostnad som företaget har, men även arbetstagaren står för en del av kostnaden. Allt sammantaget är för att rädda företaget och arbetstagarnas anställningar.

Om man går ner till exempel 60 procent i arbetstid innebär det att staten står för 45 procent av den totala lönekostnaden, arbetsgivaren för 7,5 procent och arbetstagaren för 7,5 procent.  Totalt, sedan pandemin startade, har 586 000 anställda beviljats stödet. Omkring 2 miljoner arbetstagare omfattas av regelverket om korttidsarbete, via de centrala kollektivavtal som träffades i våras.

Som det ser ut idag så har var femte arbetstagare som omfattats av korttidsarbete även blivit varslad. I vissa branscher, såsom till exempel besöksnäringen, är siffrorna ännu högre.

När du som anställd avstår en del av sin lön så innebär det även att din pension drabbas under samma tid, eftersom pensionsavsättningen bygger på din faktiska lön. Så det kostar dig mer än att bara gå ner tillfälligt i lön.

När arbetslösheten ökar innebär det att avgifterna till a-kassorna, som delvis finansieras av medlemsavgifter, behöver ses över. Detta resulterar i höjda avgifter för medlemmarna. Den största delen av den utbetalda ersättningen vid arbetslöshet bekostas dock av våra skattemedel.

En arbetstagare som blir varslad och uppsagd blir många gånger stressad och det påverkar det psykosociala måendet på ett negativt sätt.

Staten betalade för uppsägningarna med våra skattemedel. Mer skattemedel behövs för att finansiera a-kassorna framöver. Kanske, till följd av att fler invånare känner sig otrygga och mår sämre, kommer det leda till ökade kostnader längre fram.

Individen betalar med sin anställningstrygghet, får betala en högre a-kasseavgift och riskerar att drabbas av otrygghet och oro för sin framtid och sin privata ekonomi.

/Carina Sisell, debattör och Unionens vice ordförande i regionstyrelsen i Dalarna


Tidigare debattartiklar hittar du här.

Skriv för Kollega Debatt

Kontakt:  
lina.bjork@kollega.se eller niklas.hallstedt@kollega.se

Läs mer: Så skriver du för Kollega Debatt

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Ingen arbetsgivare tackar en prestationsprinsessa

Varför väljer så många att stanna hos arbetsgivare som inte ger dem förutsättningar att göra ett bra jobb? Anställda jobbar i motvind, tar ansvar ända in i väggen bara för att bli ersatta när de går sönder, skriver Elin Åberg.
Elin Åberg Publicerad 7 april 2026, kl 09:38
Extra arbetsuppgifter leder till stress och ohälsa
Att vara en prestationsprinsessa märks sällan i lönekuvertet. Däremot genom ohälsa, skriver Elin Åberg. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
Elin Åberg

Du är den mest ansvarstagande, den folk lutar sig mot när något behöver lösas och ingen annan har lust. Du översätter klumpigt formulerade uttalanden till något konstruktivt och du är den enda som är klar med åtgärdspunkterna till mötet. 

Du blir sällan bekräftad, varken som människa eller för det du åstadkommer, eftersom det du gör ser så enkelt ut. Vad som inte syns är övertidstimmarna, nätter av tankeprocesser, huvudvärk och sena hämtningar på förskolan.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst. Ingen kommer till din räddning och allt för sällan berättar någon hur underbar du är –  även när det verkligen vore på sin plats.

Livet som prestationsprinsessa är oglamoröst

Det ligger förstås ett stort ansvar på arbetsgivaren när det gäller medarbetares hälsa och välmående på jobbet. Avsaknad av en stödjande arbetsmiljö och ett fungerande ledarskap kan man skriva hyllmeter om. Men i slutändan behöver vi själva ta ansvar för vårt eget liv och mående. 

I både tidigare och nuvarande arbetsroll har jag hört hårresande historier om vad människor tolererar på sina jobb. Märkligt nog slutar dessa samtal ofta i den till synes helt ogrundade slutsatsen: “det blir nog bättre sen.“ Alternativt: “det är i alla fall inte lika dåligt nu.” 

Vi fortsätter hoppas på någon slags förbättring, fast vi blivit besvikna gång på gång.

Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla?

Vi borde utöva vår konsumentmakt mer, när det gäller arbetsgivare. Hade du kommit hem med sur mjölk från Arla fyra gånger i rad, hade du sannolikt inte tänkt “Det blir nog bättre sen” och köpt samma mjölk en femte gång? Ändå går många tillbaka till samma sura arbetsgivare år efter år.

Vi behöver slå fast att det inte bara är tillåtet, utan ibland helt nödvändigt, att dra en gräns. Att lämna en arbetsplats när förutsättningar saknas, bekräftelse uteblir, eller påverkan på hälsa och mående blir för stor.  

Att sluta hoppas och komma till din egen räddning är ofta det mest ansvarstagande och faktiskt det enda du kan göra. 

/Elin Åberg, egenföretagare inom ledarskapsutveckling