Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Arbetsmiljöombuden, AMO, eller skyddsombuden som de också kallas, har inte ansvar för arbetsmiljön på ditt företag. Men de har makten att säkerställa att arbetsgivaren faktiskt tar sitt ansvar. Ett slitigt men betydelsefullt uppdrag, särskilt i coronatider.
– Det är annorlunda nu helt klart. Framför allt då många frågor och funderingar från medlemmar kommer fram då man springer på varandra i korridoren och det gör vi inte längre för alla sitter ju hemma och jobbar, säger Sussi Larsson, som är arbetsmiljöombud på grossistföretaget Menigo.
Läs mer: Arbetsgivarna ska bli bättre på arbetsmiljö
Samtidigt har arbetsmiljöarbetet fungerat bra under pandemin. Bland annat tecknade företaget tidigt ett avtal med en stödlinje, dit de anställda kunde ringa om de hade frågor eller kände sig oroliga till följd av virusspridningen. Medarbetarna fick också möjlighet att plocka hem teknisk utrustning och kontorsmaterial.
– Det enda arbetsgivaren inte stod för var transporten, men om man hade tillgång till en lastbil så kunde man i princip plocka med sig hela sin arbetsplats hem. Det fanns tidigt en förståelse för vilket stöd medarbetarna behövde.
Unionen har totalt 8 167 förtroendevalda som är huvudskyddsombud, arbetsmiljöombud eller regionala ombud. Själv tog Sussi Larsson på sig uppdraget lite av en slump. När företaget skulle flytta från gamla till nya lokaler erbjöd hon sig att vara ansvarig för de husfrågor som kom upp efter flytten. Det debatterades högt och lågt om möblemang, dålig luft, ergonomi, och kaffeautomater. När det gått en tid så hade Sussi kommit in så mycket i arbetsmiljöfrågorna, att när frågan kom var det lika bra att fortsätta.
– Men jag är också en person som brinner för rättvisa, allas lika värde och att de anställda mår bra, så det var naturligt att jag tog mig an rollen, säger Sussi Larsson.
Läs mer: Anställda drabbas när arbetsmiljön prioriteras ned
Ylva Harnesks uppdrag startade med ett fall. För många år sedan, då hon började jobba på telekombolaget Teleperformance snubblade hon på en sladd och föll illa. Men ingen gjorde något, så hon låg kvar. Sedan låg hon kvar lite till.
– Jag blev chockad att ingen reagerade. Efteråt var det heller ingen som visste hur man skulle göra, var det skulle rapporteras och hur det skulle förebyggas i framtiden. Så då tänkte jag så här kan vi inte ha det.
När Unionen besökte arbetsplatsen lite senare och föreslog att de anställda skulle starta en klubb så räckte Ylva upp handen och tog på sig uppdraget som arbetsmiljöombud. Något hon aldrig har ångrat, trots att det ibland stormar en del.
– Det ligger ju lite i uppdraget. Många tycker att jag är skitjobbig, att jag tjatar men då påminner jag dem om hur det var innan vi hade klubb och inflytande. Nu har vi samverkan, får information om saker som är på gång. Det gör stor skillnad att tänka på arbetsmiljön, men visst görs mycket jobb i det tysta, säger Ylva Harnesk.
Skyddsombud eller arbetsmiljöombud ska utses på arbetsplatser med minst fem anställda. De fungerar som arbetstagarnas representant i arbetsmiljöfrågor.
Skyddsombudet ska verka för en bra arbetsmiljö och bevaka arbetsmiljön och att arbetsgivaren uppfyller kraven i arbetsmiljölagen.
De omkring 100 000 skyddsombud som finns i dag har en lång rad lagstadgade befogenheter och rättigheter. De kan till exempel stoppa arbetet vid allvarlig fara för arbetstagares liv och hälsa.
Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.
Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.
– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan.
Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.
I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.
Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden.
Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.
– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.
På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.
– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.
Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten.
Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.
– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.
Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp.
– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:
– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?
Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.
– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.
Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.
– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.
Är det inte viktigt att någon går före?
– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.
Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.
– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.
Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?
– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.
Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?
– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert.
En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen.
– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson.
Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).
– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.
Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls.
– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.
Torbjörn Tenfält
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket