Efter söndagens Black Lives Matter-manifestation i Göteborg spreds det snabbt klipp på hur en man lugnt och avslappnat gick fram och plockade en tegelsten från en arg demonstrant. Han hindrade en maskerad man att närma sig en polisbil och tog tag i armen på en ligist som skulle krossa ett butiksfönster.
Efteråt undrade alla – vem var mannen i den vita tröjan? Han heter Murphy Alex, är Unionenmedlem och jobbar som personlig tränare i Göteborg.
– Jag jobbar som coach och träffar många människor i jobbet. När jag pratar med människor försöker jag förstå dem, se deras erfarenheter och hur det har format dem. Om jag gör det kan jag också nå dem. Det kan du inte om du dömer på avstånd, säger Murphy Alex.
Hur ska man våga säga till när något inte känns bra?
– Man behöver inte alltid göra stora saker. När händelsen på manifestationen inträffade trodde folk att det här var något jag gjorde vid ett tillfälle. Men jag började inte i går, eller för en vecka sedan. Jag började i det lilla och sa ifrån så fort något inte var rätt. Till slut blev det en vana och normalitet. När du gör något tillräckligt många gånger blir det till slut bara något du gör på ren instinkt. Börja i liten skala, hjälp en kollega, en granne eller en okänd människa.
Hur tänkte du när du ingrep på manifestationen?
– Jag tänkte inget speciellt. Jag läste av kroppsspråk, gick fram och pratade vänligt. Jag pratar på samma sätt oavsett om du är ett barn eller vd. De flesta lyssnar om man är lugn och trygg.
Varför jobbar du med fitness?
– Mitt jobb handlar om att få människor att må bättre, bli mentalt starka och få dem att förstå att de kan bli någonting större. Fitness handlar inte bara om muskler, viktnedgång eller en smal midja. Det handlar också om att ha struktur på livet, självförtroende och rätt inställning och allt det där hänger ihop.
Får du mer uppmärksamhet på jobbet nu?
– Jag känner mig inte annorlunda och är inte van att få uppmärksamhet. Men folk tycker att det jag gjorde var speciellt, vilket är märkligt. Det märkliga är ju att inte göra någonting, men nu är det jag som är hjälte. Men Murphy är bara Murphy. När någon gör något bra, tenderar man att bli kategoriserad som speciell, i stället för att tänka att det är en vanlig person precis som du och jag. Men det ligger i den mänskliga naturen att stanna i sin trygghetszon med rädsla för att stå ut från mängden eller misslyckas.
Hur ser dina framtidsdrömmar ut?
– De har inte ändrats. Jag trivs med det jag gör, men jag hoppas att det jag gjorde på manifestationen kan spridas och få fler att våga säga till när de ser saker som inte är rätt.
