Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Det var i klassen könsidentitet/könsuttryck som hon fick pris, eftersom hon har drivit och vunnit många rättsfall där ett stort antal transpersoner drabbats mycket hårt av en orättvis lagstiftning. Hon har drivit målen pro bono, alltså utan att ta betalt och vid sidan av sitt arbete som förbundsjurist.
Vad betyder det här priset för dig?
– Jag är så klart väldigt smickrad över att min insats uppmärksammas. Men jag vill understryka att jag jobbat nära många personer och organisationer så jag kan inte ta åt mig hela äran för de här framgångarna. Sedan är det fint att se att det är så många som står bakom priset och alla nominerade visar också att det finns ett stort engagemang och en stor bredd i frågor om mångfald och inkludering, ett engagemang som Unionen är del av.
Bland annat ligger Kerstin Burman bakom det uppmärksammade målet som ledde fram till att en ändring i den lagstiftning som tvingade transpersoner till sterilisering för att de skulle få byta personnummer och få ut ett nytt pass, oavsett om de hade gjort en könskorrigerande operation eller genomgått en hormonbehandling.
Domstolen konstaterade att lagen stred både mot svensk grundlag och mot Europakonventionen.
– Det hade varit tyst om tvångssteriliseringarna, trots att många transpersoner hade lobbat för att lyfta frågan i flera år. Därför var det viktigt att vi kunde få en juridisk bedömning. Det kunde vi göra tack vare att det var en person som hade ett fall att driva och som var villig att ställa upp. Även om vi inte hade vunnit målet var det viktigt att vi tog upp det, eftersom det satte fokus på frågan.
Det var 2013 som de statliga tvångssteriliseringarna i Sverige upphörde. Transpersoner var den sista grupp av människor som utsattes för den behandlingen. Sedan dess har Kerstin Burman drivit skadeståndsfrågan för cirka 160 av de 800 personer som sedan 70-talet tvingades sterilisera sig. Det var då sterilisering på grund av könsbyte infördes.
Ett annat mål hon har vunnit är att transpersonen ska ha rätt att byta till det namn som de själva tycker passar dem oavsett vilket fysiskt kön de föddes som. Skatteverket höll tidigare hårt på att kvinnonamn endast fick innehas av dem som registrerades som kvinnor i folkbokföringen och vice versa.
Hon började sitt jobb på Unionen i april och har inte drivit några diskrimineringsmål eller arbetsmiljömål för förbundet ännu.
Unionens mångfaldsexpert Peter Tai Christensen var nominerad i klassen sexuell läggning.
– Det var otroligt hedrande att bli nominerad för det arbete som jag och Unionen driver men det var RFSL:s tidigare ordförande Ulrika Westerlund, som fick priset. Jag är väldigt glad för Kerstin Burmans skull. Det är ingen som juridiskt har gjort så mycket för transpersoner som hon, säger han.
Många, framför allt vita svenskar, känner sig obekväma med att prata om hudfärg eftersom det finns en oro att man då gör sig skyldig till en rasistisk handling.
Men ska vi kunna synliggöra diskriminering och orättvisor kopplade till hudfärg behöver vi prata om just det. Och ju rikare ordförråd vi har, desto enklare blir det att närma sig det som är svårt. Det anser statsvetaren och föreläsaren Barakat Ghebrehawariat, aktuell med boken Får man säga svart?
Du påstår att många i dag lider av en ”teoretisk ångest” när det kommer till att prata hudfärg. Vad menar du med det?
– Det är ingen diagnos utan mer en metafor för ett samhällstillstånd där det finns en ängslighet att prata om hudfärg. Jag tänker att avsikten oftast är god. Människor är oroliga för att säga något rasistiskt. Då hamnar man lätt i tankevurpan att man föreställer sig att det per automatik är rasistiskt att använda hudfärgsbenämningar. Med boken vill jag utmana den idén och avdramatisera samtalet. Men det här är inte enkla saker, det är minerad mark, det har jag respekt för att många tycker.
Är det okej att säga svart?
– Man får säga vad man vill, jag vill resonera kring vad man kan säga. Ibland måste vi nämna hudfärg för att belysa förekomsten av diskriminering baserad på hudfärg, på samma sätt som vi pratar kön för att synliggöra makt och orättvisor kopplade till stereotypa könsnormer.
Det är populärt att kalla sig själv färgblind, i betydelsen att man inte ser skillnad på människor. Varför tycker du att det är dåligt?
– För att det är fel och att verkligheten är en annan. Samlad forskning visar att vi inte bara ser hudfärg utan att vi faktiskt också gör stereotypa antagande kopplade till hudfärg och det driver våra beteenden. Ta till exempel människor med Mellanösternutseenden som stereotypiseras som icke jämställda och mindre empatiska. Vem vill anställa en person som inte är jämställd eller empatisk?
– När man säger att man inte ”ser” hudfärg är det i bästa fall en antirasistisk ambition, men i värsta fall en antirasistisk björntjänst. Säger du att du inte ser hudfärg minskar dessutom sannolikheten för att du ska engagera dig mot rasism. Varför engagera sig i något som du inte kan se som ett problem?
När är det relevant att nämna hudfärg till exempel på jobbet?
– Om du går in på ett styrelsemöte där det bara sitter vita män i ledningsgruppen så är det relevant att fråga var alla afrosvenskar är. Att ställa frågan varför vi har en helvit ledningsgrupp kan generera en bra spänst i konversationen, men också leda till att det blir obekvämt. Men vi behöver bli bekväma i det obekväma.
– Som organisation eller företag bör man bereda utrymme för sådana röster om man på riktigt vill arbeta mot rasism. Ingen ska bli bestraffad för att du ifrågasätter diskriminerande strukturer.
Hur gör man det då utan att diskriminera?
– Jag brukar prata om RR-regeln – relevans och rättvisa. Är det rättvist och relevant att nämna hudfärg eller etnicitet? Eller att benämna någon som ”invandrare” slentrianmässigt? Om du vill prata om hur svarta diskrimineras på arbetsmarknaden är det både relevant och rättvist. Inom feminismen pratar vi om genusglasögon. På samma vis kan vi sätta på oss våra hudfärgsglasögon och till exempel fråga oss varför det finns fler vita än svarta chefer på jobbet.
Ökar inte en rikare begreppsapparat ängsligheten hos dem som redan är vilsna bland de begrepp som finns?
– Vi måste ha en grundläggande acceptans för att språket är dynamiskt, flytande och föränderligt. Vi är nog alla överens om att en stol är en stol. Men ord eller fenomen av mer politisk natur kommer alltid att vara föremål för debatt. Det finns inga termer som funkar i alla lägen. Vissa av de begrepp som jag tar upp i boken kommer antagligen vara daterade om tio år.
Du skriver att vi måste våga exponera oss för samtal om hudfärg och rasism. Och att det kommer bli fel ibland. Vad gör man då?
– Ber om ursäkt. I regel svarar människor positivt på om man ger en ärlig, genuin ursäkt. Du kommer göra fel, det är mänskligt. Våga tåla lite kritik, ta ett hälsosamt ansvar och bli inte kränkt om du får motstånd. Jag har lärt mig massor av att säga fel, misstagen är våra bästa lärare. Och den bästa ursäkten är att omsätta den i handling.
➧ Träna på att bli bekväm i det obekväma. Exponera er för att prata om ojämlikheter och hudfärg. Backa inte när rasism förs på tal – träna upp den normkritiska muskeln.
➧ Det som mäts blir gjort. Gå inte på magkänsla utan på fakta och jobba mot tydligt uppsatta mål. I stället för att säga ”vi strävar efter etnisk mångfald”, säg ”år 2030 ska vår organisation ha x procent afrosvenskar i chefsposition”.
”Färgad” är ett mindre bra uttryck eftersom det historiskt har använts för att diskriminera svarta människor. Och alla har en färg, även vita.