Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Ryggskadad nekades information om jobbresa
Kvinnan som har en ryggskada bad om att få information om en jubileumsresa som arbetsgivaren anordnade, för att avgöra om hon kunde åka med eller inte. Men chefen sa nej. Nu stämmer Unionen städföretaget för diskriminering.
För åtta år sedan var kvinnan med om en olycka där hon skadade ryggen illa. Skadan gör att hon har svårt att gå och sitta under längre stunder. När cheferna berättade för personalen att de skulle anordna en jubileumsresa i samband att städföretaget fira 40 år undrade kvinnan om det fanns möjlighet att i förväg få veta några detaljer om resan för att kunna avgöra om hon kunde följa med eller inte. Det var inte möjligt.
Kvinnan tackade då nej till resan trots att hon gärna ville följa med sina kollegor. I efterhand kom det fram att resan hade anpassats för flera i personalen som hade önskemål om att inte sova kvar eller ansluta en annan dag.
Tvisten blev föremål för både lokal och central förhandling då Unionen menar att man behandlat kvinnan ofördelaktigt på grund av hennes funktionsnedsättning. Att hemlighålla information om en resa kan tyckas neutralt men kan kan också drabba personer med andra förutsättningar.
Nu stämmer förbundet arbetsgivaren i Arbetsdomstolen på sammanlagt 50 000 kronor för diskriminering.
Direkt eller indirekt diskriminering
Direkt diskriminering är när någon missgynnas genom att behandlas sämre än någon annan i en jämförbar situation.
Indirekt diskriminering är när det finns en regel eller en rutin som verkar neutral men särskilt missgynnar personer med visst kön, könsidentitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder.
Då kan regeln vara diskriminerande, trots att det är samma regel som tillämpas för alla.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Chefer och ålderism: ”Som tur är har min fru bra lön”
Även chefer drabbas av ålderism. Erik, som varit chef i 25 år, är en av dem. För 5 år sedan blev han uppsagd. Nu får han inga jobb. Inte ens mindre kvalificerade.
Erik är 59 år, har fru och tre barn och bor i Stockholms innerstad. För fem år sedan blev han arbetslös då bolaget han arbetade på blev uppköpt av ett utländskt bolag som valde att tillsätta sina egna chefer. Sedan dess har han sökt ett hundratal tjänster, men utan resultat. Han har ett imponerande cv med olika chefsbefattningar inom it, ekonomi och sälj, men det har inte hjälpt.
– Det som är jobbigast är att jag vet att det finns jobb i min bransch, men jag lyckas inte få dem, säger han.
Erik har haft chefspositioner de senaste 25 åren. Det var också sådana tjänster han sökte från början.
– Med facit i hand skulle jag agerat annorlunda precis när jag blev av med jobbet. Jag hade kunnat söka ännu mer aktivt, men då hade jag ett bra avgångsvederlag och en inkomstförsäkring. Jag hade jobbat hårt under många år och tyckte det var skönt att få fokusera på familjen ett tag. Smällen kom först när pengarna började sina.
– Som tur är har min fru bra lön, men det är klart att det inte känns bra att leva på henne.
Sällan svar på jobbansökan
Riktigt illa blev det i samband med covid då Erik knappt blev kallad på några intervjuer utan mest fick generella svar där man tackade för ansökan, men att de valt att gå vidare med andra kandidater. Och oftast fick han inget svar alls.
Eriks psykiska mående blev allt sämre. Han berättar att hans självkänsla sjönk i takt med varje uteblivet svar eller ”tack-för-ansökan-men-nej-tack”. Efter påtryckningar från familjen beslöt han sig till slut för att ta psykologhjälp.
– Men tyvärr gav det inte mycket. Jag fick ju bara höra saker som jag redan visste. Det som hjälpte mig en aning var medicinering. Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt och insåg till slut att jag inte längre skulle klara en krävande chefsroll.
Får inte ens enklare jobb
Han beslöt sig då att söka mindre kvalificerade arbeten i hopp om att det skulle ge resultat. Han sökte administrativa tjänster, enklare ekonomjobb och även ett kundtjänstjobb.
– Men inte heller där fick jag några svar. Och de få som kallade mig på intervju frågade inte ens varför jag sökte så underkvalificerade tjänster. De konstaterade bara att jag med min kompetens säkert skulle tröttna på jobbet snart.
Erik tycker att det är obegripligt hur arbetsgivare kan behandla arbetssökande på det viset, men han tror att det har med hans ålder att göra.
Han vill inte framträda med sitt riktiga namn och bild i tidningen. Han skäms inför sina före detta kollegor, vänner och familj. Isoleringen har blivit ett faktum.
– När jag stöter på en gammal kollega eller bekant på stan gör jag allt för att undvika att prata jobb. De vet ju inte att jag är arbetslös.
Chefer inte förskonade från ålderism
Men värst tycker han det känns inför familjen.
– Jag vill ju vara en förebild för mina barn, vill kunna visa dem att studier och hårt arbete lönar sig, men det är svårt när man mår så dåligt som jag gör just nu.
Hur framtiden kommer att te sig vet han inte.
– Jag har inget annat val än att ta dagen som den kommer. Jag söker jobb och hoppas få en arbetsplats att gå till innan jag behöver gå i pension. Det är bra att ålderismen uppmärksammas alltmer och att folk förstår att även vi chefer inte är förskonade.
Text: Katarina Markiewicz
