Med över 20 års erfarenhet som chef har Lena gedigen erfarenhet av skitsnack på jobbet.
– Det finns överallt. Men det är stor skillnad på snacket i fikarummet när jag för länge sedan jobbade inom vården och hur det pratas på det IT-bolag jag jobbar i dag, säger hon.
Då var det mycket prat om dumma chefer, i dag är det aningen mer sofistikerat. För även om hennes medarbetare i dag är både välutbildade och högavlönade gnälls och pratas det strunt.
– Men snacket är inte lika omfattande och inte av samma karaktär.
Häromdagen kom en medarbetare till Lena och klagade på sin kollega. Lena erbjöd sig då att tala med personen ifråga, men det ville inte medarbetaren.
– Med det ser jag mer som att personen vill framstå i bättre dager än kollegan, få min uppskattning.
Lena tycker att skitpratet ofta grundar sig i att man vill motarbeta förändring och då gärna hitta någon att alliera sig med.
– Det kan till exempel handla om en omorganisation eller en flytt från ett kontor med egna rum till kontorslandskap.
Problemet, menar hon, är att talanger som ogillar en förändring drar vidare medan medelmåttorna bara gnäller.
Hon har en gång själv sagt upp sig i samband med ett uppköp, eftersom hon inte trivdes i den nya företagskulturen. Nyligen hade hon en svacka på jobbet, var utarbetad. Då kände hon sig sur på allt och alla men försökte ändå att skärpa till sig. För Lena menar att det är medarbetarens ansvar att komma till insikt och bromsa sig själv. Allt är inte chefens ansvar, även hon ser som sin plikt att vara uppmärksam på gnäll och skitprat.
Under sina många år som chef har hon utvecklat konkreta strategier för att minska skitpratet.
– En verkningsfull metod är att helt enkelt vara med mer, både på fikaraster och i kontorslandskapet, säger hon.
Fördelarna är två: hon snappar upp en del, om än kanske bara en bråkdel, och skitpratet minskar automatiskt.
– Vi har inga fasta platser på vårt kontor. Jag har märkt att när jag sätter mig bland medarbetarna så höjs nivån. För fem år sedan hade jag dragit igång ett förändringsarbete, organiserat gruppsamtal, anlitat en konsult eller köpt klippkort hos en psykolog. Men jag tror inte på det längre. Förändringen måste ske i organisationen.
Ett annat knep hon har är att visa medarbetarna att de har ett eget ansvar.
– Jag brukar säga: ”Jag har inte hört något om eventuella problem, men hur är det?” Om de har synpunkter så får de då chansen att vädra dem.
Text: Cajsa Högberg
