Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Här är jobbet på liv & död
Det har stormat kring SOS Alarm på senare år, och misstag har begåtts. Personalen jobbar stenhårt för att minimera riskerna – men tar bara i år emot tre miljoner samtal, på allt fler språk.
Detta är SOS-112, vad har inträffat?
Trots att det är skarpt läge är det inget som märks på SOS-operatörens lugna stämma. Hon ställer frågor, förvissar sig om olyckans omfattning och skickar ut räddningspersonal. Även lokalerna andas ett lugn och påminner mer om ett sömnigt kontorslandskap än en utryckningscentral.
Här på SOS Alarm i Örebro går det inte att komma oanmäld. Dörren till larmrummet går bara att öppna inifrån och skottsäkra glas håller ovälkomna gäster borta. Kanske är det överdrivna säkerhetsåtgärder, eller absolut nödvändiga, för det händer att man får ta emot hot och att anställda hamnar i skottgluggen när utryckningar går snett.
I Sverige tar SOS Alarm emot ungefär tre miljoner nödsamtal varje år. De flesta av dem går fint, men så är det en liten andel där det går fel. Operatörerna kanske har svårt att lokalisera adressen, får inte någon bra kontakt med den som ringer eller missar att prioritera en ambulans.
– Vi svarar aldrig på personliga frågor från dem som ringer, men liv och död är vardagsfrågor för oss och vi möter alla typer av människor i väldigt stressade situationer. Då är det klart att en del blir missnöjda med den hjälp de får, och tar ut sin frustration på larmoperatören, säger Gunnar Bergström, som är ansvarig för 112-tjänsten på SOS Alarm.
Arbetsplatsen har blivit lite av ett finger i luften för pågående samhällsförändringar. De senaste åren har man till exempel märkt av ett ökat tolkbehov. Från att ha haft översättare inkopplade på några hundra samtal per år ökade volymen till 1 600 samtal 2014 och 3 300 samtal förra året. Siffror som kan härledas till den pågående flyktingströmmen.
Lena som har arbetat på SOS Alarm i Örebro i 28 år, det senaste året som gruppchef, har även märkt av en annan förändring: Folk har blivit mer otåliga, och tonen i samtalen har blivit hårdare. Nu ber man inte om en ambulans, man kräver det.
– Det händer att folk ringer för febriga barn, eller vill ha hjälp med lättare stukningar och ytliga sår. Vi försöker att förklara att 112 är ett nödnummer och att det finns andra vårdinrättningar för den typen av besvär. Men det räcker inte alltid, röstläget går snabbt upp.
Ungefär 30 procent av samtalen till SOS Alarm handlar inte om ett akut hjälpbehov. De skulle egentligen ha kopplats till exempelvis Vårdguiden eller polisens tipstelefon. Runt 100 000 av dessa samtal är dessutom rena okynnessamtal. Personer som vill ha vägbeskrivningar, vill ha skjuts från en fest eller bara prata lite.
– Det innebär att människor som är i akut behov av hjälp får vänta. Vi har ett nationellt krav på oss att svara inom åtta sekunder. I dag ligger vi i snitt på 13 sekunder, men den siffran skulle kunna sänkas om vi bara fick relevanta samtal, säger Gunnar Bergström.
Okynnessamtalen är lätta att prioritera bort. Operatörerna går dessutom efter ett beslutsstöd när de ställer frågor till hjälpsökande, ett slags mall för att kunna värdera omfattningen på skador och vilken hjälp som behövs. Allt för att minimera antalet misstag. Men allt kan inte systematiseras, bakom telefonen står alltid en människa.
– Visst minns man de gånger som gått snett. Vi hade ett fall för några år sedan då en operatör inte skickade ambulans till en 23-åring med brusten mjälte och patienten dog. Den medarbetaren hamnade i domstol och efter det märkte vi omedelbart av att vi släppte igenom fler ambulanser än tidigare, säger Gunnar Bergström.
Eftersom operatörerna på centralen i Örebro sitter bara några meter ifrån varandra uppfattar de ofta när samtalen till kollegan ändrar karaktär. När tonläget går upp och stressen jagar. Då kan en hand på axeln eller ett vänligt ord vara mycket värt.
– Vi tar mycket hjälp av varandra. Att folk är otrevliga när de ringer biter inte på oss – det får man förstå när människor är uppe i varv. Men om tonen blir hotfull, eller när samtalen är väldigt allvarliga, kan man känna att man behöver prata av sig lite efteråt. Vi kollar alltid av att det känns okej, så att man inte tar med sig jobbet hem, säger Lena.
SOS Alarms värdeord är att de ska vara professionella, empatiska, ansvarstagande och samverkande. Det kräver en trygghet hos medarbetarna att svara på samtal som handlar om allt från nageltrång till plötsligt hjärtstopp.
– Alla här har olika bakgrund, men gemensamt är att vi står med båda fötterna på jorden. Vi är bra på att lugna, trösta och inge förtroende. Sedan krävs det även en viss simultanförmåga, för medan jag tar emot ett samtal så kopplar jag in medlyssning och skickar ut ambulans eller räddningstjänst, säger Emelie, som jobbat som SOS-operatör i drygt ett år.
Olyckor och sjukdomar går aldrig och lägger sig. Men det måste personalen på SOS Alarm göra. I Örebro jobbar man treskift. Ett förmiddagspass, ett eftermiddagspass och ett nattpass. Dygnet runtarbetet kräver viss planering. Vissa dagar är man tre operatörer, andra sex. Men larmcentralerna runt om i landet hjälps åt om det skulle knipa. Allt är standardiserat, så om en operatör från Skåne är på besök i Norrland kan denne koppla in sig i tekniken och börja jobba utan några större bekymmer.
Även framtiden går mot ett ännu mer standardiserat SOS Alarm. Man ska ha samma rutiner, utrustning och mål. Och tekniken går framåt. I dag är det möjligt för döva och hörselskadade att larma 112 med sms. Och även om pengarna har tagit slut och man inte har någon täckning kan mobilen roama till en annan operatörs mast, och larma via den.
Men det stannar inte där. Kanske man framöver kommer att kunna skicka videosnuttar eller använda sociala medier för att hjälpa räddningstjänst och ambulans på väg mot olycksplatsen.
– Vi måste utvecklas hela tiden eftersom samhället gör det. Och allt som underlättar för att hjälpen ska komma fram snabbare ska vi omfamna. Men man får inte glömma att verksamhetens dna inte är tekniken, det är människorna, säger Gunnar Bergström.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Klart: Nu ska koldioxiden fångas in
Sveriges första och en av världens största anläggningar för att fånga in koldioxid från atmosfären har fått klartecken att byggas. Men den nya tekniken är riskfylld – ett gasläckage kan bli förödande.
Med hinken full av verktyg tar underhållsingenjören Jonas Karlsson trapporna de 68 metrarna upp genom pannhuset inuti kraftvärmeverket i Värtahamnen i Stockholm. När han når ända upp visar pulsmätaren 160.
Budskapet går hem. Stockholm Exergis ledning inser att bolaget måste installera hissar i de två höga torn som kommer att resa sig nästan hundra meter mot skyn när den nya anläggningen för koldioxidinfångning är på plats.
– Säkerheten är a och o. Ingen skulle orka jobba efter att ha gått trapporna hela vägen, säger Unionenmedlemmen Jonas Karlsson när han beskriver det pedagogiska experiment han utförde för några månader sedan.
Tornen blir den mest synliga delen av anläggningen, som ska fånga in 800.000 ton koldioxid per år. Det är mer än vad Stockholms vägtrafik släpper ut under samma period. Samtidigt har tornen väckt en del protester från närboende.
Beslut om att satsa på att fånga koldioxid
I slutet på mars kom beskedet: Styrelsen för Stockholm Exergi beslutade att bygga en av världens största anläggningar för infångning och permanent lagring av koldioxid, så kallad bio-CCS. Bygget börjar omgående och målsättningen är att vara i drift under 2028.
Röken som i dag stiger ur kraftvärmeverkets skorsten ska då i stället ledas i ett rör över Lidingövägen och ner till koldioxidinfångningen i den nya anläggningen i Energihamnen, en del av Norra Djurgårdsstaden.
Den koldioxid som fångas in från biokraftvärmeverket ska komprimeras till flytande form. Från kajen transporteras den sedan med fartyg till permanent lagring under havsbottnen utanför Bergen i Norge. Där mineraliseras koldioxiden och blir en del av berggrunden.
– Koldioxidinfångningen är ett tekniskt pilotprojekt, men även ett pilotprojekt i säkerhetstänk. Tekniken är ny och innebär nya risker, säger Jonas Karlsson när Kollega besöker forskningsanläggningen som varit i gång sedan 2019.
På kajen kommer det att stå åtta cylinderformade tankar på 2000 kubikmeter styck där den flytande koldioxiden kommer att förvaras i väntan på nästa fartyg. I miljötillståndet bedöms risken för läckage som liten men det kommer ändå finnas en skyddsbarriär för att skydda boende i området.
– Skulle det bli ett läckage trycks koldioxiden ut över havet. Den är tyngre än luft och lägger sig ovanpå vattenytan. Är det minsta lilla vind kommer koldioxiden att lösas upp, säger Jonas Karlsson.
Ska leda till negativa utsläpp
Utanför kraftvärmeverket öppnar Fabian Levihn dörrarna till den containerstora forskningsanläggning som visar hur avskiljningen går till. Han är chef för forskning och utveckling på Stockholm Exergi och van vid att lägga orden så att de många besökare bolaget har förhoppningsvis ska förstå, från skolklasser till kungaparet och EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.
Även forskningsanläggningen har två torn, men i betydligt mindre skala. Rökgasen komprimeras och förs in i det ena tornet som fylls upp med rökgas. Från toppen av tornet rinner sedan en vätska som består av kaliumkarbonat löst i vatten.
Efter en kemisk reaktion förs vätskan vidare till det andra tornet. När blandningen värms till 105 grader separeras koldioxiden från rökgaserna.
– Vi har gjort alla tester som krävs. Men det går att förbättra tekniken och vi kommer att fortsätta med det även efter 2028 när fullskaleanläggningen tas i bruk, säger Fabian Levihn, som i testerna samarbetar med KTH, där han är docent i energisystemens ekonomi och företagande.
Genom att skilja av koldioxid från bioeldad värmeproduktion likt den i Värtan skapas så kallade negativa utsläpp.
– De behövs eftersom det inte går att minska alla fossila utsläpp. För att vi ska ha en chans att klara Parisavtalet behövs 600 anläggningar av den här typen i världen, säger Fabian Levihn.
Parisavtalet
- Ett globalt klimatavtal som trädde i kraft 2016.
- Kärnan i avtalet är att begränsa den globala uppvärmningen genom att minska utsläppen av växthusgaser.
- Ett av målen i avtalet är att hålla den globala uppvärmningen långt under 2 °C och sträva efter att begränsa den till 1,5 °C.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
Kritik från andra forskare
Men satsningen får också kritik. Alexander Olsson, forskare vid Linköpings universitet, anser att försöket i Värtan görs utan tillräcklig diskussion om riskerna:
– Man använder en ny teknik och det finns alltid risker med det. Samtidigt finns det inte riktigt någon plan B. Vad händer om tekniken inte funkar som den ska, kommer målet att ändras i så fall?
Han är också bekymrad över att takten i det övriga miljöarbetet i Stockholmsområdet kan stanna av och att politikernas ambition att minska utsläppen från bland annat biltrafiken och sopförbränningen minskar.
– Politikerna förlitar sig på att koldioxidinfångningen räcker för att klara stadens klimatmål, säger Alexander Olsson.
Även när det gäller lagringen finns en del osäkerhet, menar han.
– Vi vet inte om tekniken fungerar säkert. Just i Stockholms fall är kanske inte lagringen något problem eftersom det är ganska små mängder det rör sig om. Det blir dock ett problem senare när många intressenter vill lagra koldioxid på ett begränsat utrymme.
Är det inte viktigt att någon går före?
– Absolut. Tekniken är av allt döma helt nödvändig, men vi tycker man ska ha en kritisk inställning och se hur koldioxidinfångningen kan påverka den övriga klimatpolitiken.
Exergis vd håller inte med om kritiken
Stockholm Exergis VD Anders Egelrud tillbakavisar kritiken.
– Jag tycker att den har ett för snävt perspektiv. Det är ingen tvekan om att koldioxidinfångning kommer att krävas, men vi behöver också andra tekniker som motverkar klimatuppvärmningen, säger han.
Är det risk att man förlitar sig för mycket på koldioxidinfångningen?
– Stockholms stad har en väldigt ambitiös plan för trafiken och andra områden, men ska vi vara ärliga finns det inte en stad och inte ett företag med höga klimatmål som inte också kommer behöva köpa teknisk kolsänka för att nå sina mål, till exempel genom koldioxidinfångning.
Är du trygg med att det kommer finnas den lagringskapacitet ni behöver?
– Att lagra på det här sättet i porös berggrund med ett fast berglager ovanpå som blir tätslutande är otroligt säkert.
Bärbara gasvarnare ett måste
En gul liten dosa ligger på en avsats inne i forskningsanläggningen och påminner om risken för gasläckage, en av de främsta arbetsmiljöriskerna i den nya anläggningen.
– Dosan är ett gaslarm. Alla som jobbar i byggnaden ska ha en dosa på sig, framför allt för att ha koll på koldioxiden. Det kommer även finnas fasta gasvarnare, både inne i anläggningen och utanför, säger Jonas Karlsson.
Luften vi andas in innehåller 0,04 procent koldioxid. Är halten 10 procent blir du förgiftad på en minut (se ruta).
– Det är en riskfylld verksamhet och vi kommer att vara många på en liten yta under byggnationstiden. När vi bestämmer nivån på den personliga skyddsutrustningen tittar vi även på möjligheten att ha en liten lufttub i fickan på skyddskläderna. Ser du ett vitt moln är det koldioxid och då ska du stoppa tuben i munnen.
Bolagets devis är att jobba säkert eller inte alls.
– Alla har mandat att stoppa jobb om det skulle behövas av säkerhetsskäl, säger Jonas Karlsson.
Torbjörn Tenfält
Förgiftning vid 10 procent koldioxid
- 90 procent av koldioxiden från Värtaverket ska anläggningen fånga in. I dag släpps 18 procent koldioxid ut. Målet är alltså att släppa ut 1,8 procent.
- I Sverige finns ett 40-tal anläggningar som är lämpliga för koldioxidinfångning. Det handlar främst om pappersbruk och kommunala och privata energibolag. Drygt 20 är i gång och provar tekniken, men Stockholm Exergi har kommit längst.
- Luften vi andas innehåller 0,04 procent koldioxid, medan den vi andas ut innehåller 3,8 procent. Du kan vara i ett rum instängd med 5 procent koldioxid i max en timme, därefter blir du förgiftad. Är halten koldioxid i rummet 10 procent blir du förgiftad på en minut.
Källa: Stockholm Exergi och Naturvårdsverket
