Älskar du frågesport?
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Då har du tur. Idag publicerar vi vårt påskquiz - och varje fredag kommer ett nytt. Lycka till!
Unionen, IF Metall och Sveriges Ingenjörer har tillsammans med Teknikarbetsgivarna och Industriarbetsgivarna tagit fram en gemensam policy i de pågående förhandlingarna om ett frihandelsavtal mellan EU och USA, det så kallade TTIP-avtalet.
I policyn trycker parterna bland annat på vikten av att avtalet måste stå bakom ILO:s kärnkonventioner – det FN-organ som har i uppdrag att arbeta för internationella regler på arbetsmarknaden. Man har också utformat en gemensam linje vad gäller hållbarhetsfrågor som arbetsrätt och miljörätt, samt hur de små och mellanstora företagens intressen ska tas tillvara.
Enligt Magnus Kjellsson, internationell chef på Unionen, är det oerhört viktigt att de fackliga parterna finns med på banan i TTIP-förhandlingarna.
– Unionen är i grunden positiv till frihandel. Men här finns det alla möjligheter att vara med och påverka. Handeln och hur den genomförs och organiseras är en grundläggande facklig fråga. Och det är en fråga som växer. Det är viktigt att det inte bara blir företagens process, utan att även medborgarna och de anställda får vara med och utforma villkoren.
Ytterligare en fråga som man enats kring i policyn är den om investeringsskydd, även kallat ISDS (Investor State Dispute Settlement). I grunden handlar investeringsskydd om företagens möjlighet att stämma länder som de upplever bryter mot avtalet och är tänkt att vara en trygghet för företag som verkar i länder med korrumperade rättssystem.
Men investeringsskyddet har också lyfts som ett exempel på hur multinationella företag får allt för stort inflytande över politiken. Ett exempel är tobaksföretaget Philip Morris som med hänvisning till investeringsskyddet stämde Australien och Uruguay på miljardbelopp efter att de försett cigarettpaket med större varningstexter.
Internationellt har både Europafacken och stora delar av den amerikanska fackföreningsrörelsen ställt sig mycket kritiska. Facken i USA har till och med sagt att man inte kommer stödja TTIP om ett investeringsskydd släpps igenom.
Även i Sverige har facken varit skeptiska. I en tidigare policy från LO, TCO och Saco ställer de sig frågande till behovet av ett investeringsskydd inom TTIP och slår bland annat fast att:
”TTIP är ett avtal mellan två demokratiska rättsstater och utvecklade ekonomier, och de skäl som ibland anförs för ISDS är inte tillämpliga här”.
Men trots skiljelinjerna finns det ingen splittring inom den svenska fackföreningsrörelsen anser Magnus Kjellsson. Ingen vill ha ett investeringsskydd likt det i Australien försäkrar han och hänvisar till punkter i deras policy som ska omöjliggöra för företag att omkullkasta demokratiskt fattade beslut.
– Det vi letar efter är ett skydd som inte får så extrema konsekvenser. Det måste finnas en rimlighetsnivå när det gäller företagens rätt att stämma stater. Vi kan inte ha en mekanism som hindrar en god utveckling i samhället så som förändringar i folkhälsoskyddet eller i olika arbetsrättsliga frågor.
Att Unionens policy trots det skiljer sig från LO, TCO:s och SACO:s linje handlar snarare om att man fått med arbetsgivarna i båten.
– Jämfört med tidigare policy är det här ett steg framåt. Det är de fackförbund och arbetsgivarparter som berörs tydligast av handel och export som går ut och driver en gemensam linje. Jag har dessutom inte hört något ifrågasättande från LO, TCO eller Saco. I den mån vi har fått reaktioner har de varit positiva.
Exakt hur investeringsskyddet kommer att se ut, och hur eventuella tvister i så fall kommer att prövas är i dagsläget oklart. Först till sommaren väntas EU-kommissionen lägga fram sitt förslag.
I mars 1932 hittas finansmannen Ivar Kreuger död på ett hotellrum i Paris. Hans företagsimperium var då högt belånat och befann sig i en allvarlig likviditetskris sedan finansiärerna börjat säga upp lånen. Konkursen fick stora politiska och ekonomiska konsekvenser för det svenska näringslivet och småsparare drogs med i fallet.
När Kreuger stod på toppen av sin karriär stod 60 procent av Stockholmsbörsens bolag under hans kontroll. Imperiet med holdingbolaget Kreuger & Toll i spetsen hade ägande i bolag som Ericsson, SKF, SCA, Boliden och framför allt Tändsticksbolaget med 60 000 anställda i 20 länder.
Det skulle bli en nystart för gruvnäringen i Norrland men slutade istället i december 2014 i en av Sveriges största konkurser genom tiderna med skulder på 14 miljarder kronor. Northland Resources AB var ett gruvföretag med inriktning på järnmalm och bedrev ett projekt i Tapuli-gruvan utanför Pajala och hade som mest 300 anställda i Sverige.
Bolaget hamnade i ekonomisk kris under 2013 men räddades av ett konsortium bestående av Folksam, Metso, Norrskenet och Peab som tillsammans investerade 100 miljoner dollar.
Den anrika biltillverkaren SAAB begärdes i konkurs 2011. Bolaget hade då drygt 3 800 anställda. Många - långt utanför Sveriges gränser – sörjde förlusten av en biltillverkare som alltid gick sin egen väg. Orsaken till de ekonomiska problemen skylldes till stor del på dåvarande ägaren – amerikanska General Motors – sätt att sköta bolaget.
Under en tidigare rekonstruktion 2009 hade SAAB sålts till sportbilstillverkaren Spyker Cars, som inte lyckades få ordning på ekonomin. Bolagets fabriker köptes senare av kinesiska biltillverkaren NEVS som planerade tillverkning av elbilar men inte heller det blev verklighet.
Värdetransportföretag Panaxia grundades 1993 och gick i konkurs 2012 med ett antal rättsliga efterspel. Som mest hade Panaxia över 1 000 personer anställda.
Bolaget gick som en raket på börsen men fick ekonomiska problem när bankerna 2009 började ifrågasätta vidare utlåning till företagets expansion.
I slutet av 1990-talet hade bolag som Icon Medialab, Framfab och Boo.com vuxit fram av unga entreprenörer. De nya internetföretagen värderades skyhögt och stora förmögenheter skapades, åtminstone på pappret.
Efter att Stockholmsbörsens generalindex stigit med 80 procent på bara fem månader rasade allt. Den 6 mars 2000 brukar anges som startskottet på IT-kraschen. I maj samma år gick internethandelsföretaget Boo.com i konkurs och oron spred sig på börsen . Raset fortsatte i över 900 dagar och raderade ut två tredjedelar av Stockholmsbörsens totala värde. I IT-bubblans kölvatten gick många företag i konkurs men det var småspararna som fick ta den största smällen.