Hoppa till huvudinnehåll
Jämställdhet

Nyckeln till jämställdhet ligger i rekryteringen

”Vem är det som sköter rekryteringen? Det är världsmästarfrågan när det gäller något så epidemiskt som det här med ojämlikhet i arbetslivet. På engelska finns ett uttryck för det här: pale, male, stale.” Det säger Jacqueline de Rojas, efter 30 år, och ett antal toppositioner, inom den mansdominerade IT-branschen.
Gabriella Westberg Publicerad
Magnus Liam Karlsson
”Det är intressant, här kommer jag till Sverige. Min bild av svensk kultur är: öppenhet, tolerans och jämlikhet. Och ändå, när jag går in i mötesrum och konferenser här är det bara män. Det är inte ens 20 procent kvinnor, inte ens nära. Det säger massor! Oavsett öppenhet är det hög tid för förändring. Det finns uppenbarligen saker vi inte gör rätt. Men när jag kommer tillbaka nästa år vill jag se fler kvinnor i det där rummet”, säger Jacqueline de Rojas och pekar mot föreläsningssalen intill. Magnus Liam Karlsson

– Vaknade jag på morgonen och tänkte: Jag vill jobba inom IT-branschen? Nej, det gjorde jag inte.

Men Jacqueline de Rojas har ändå ägnat de senaste trettio åren åt att göra karriär inom IT-branschen. I dag är hon vice vd för Citrix och högsta chef för dess nordeuropeiska gren.

Jacqueline de Rojas sitter också i styrelsen för den brittiska IT-branschorganisationen Tech UK där hon bland annat är ansvarig för utmärkelsen Women in Technology.

Hon har med andra ord en rätt god insikt i hur det är att tillhöra en kvinnlig minoritet i en mansdominerad bransch. Hon sökte sig dock inte dit och har ingen teknisk utbildning i ryggen. Men hon jobbade med rekrytering åt flera IT-bolag.

– Jag kom på att det är mycket svårare att sälja en produkt som talar än en som inte har någon egen uppfattning om sig själv. Så jag gick över till min största kund. Ett IT-bolag.

Pale, male and stale.

Kanske är det erfarenheterna från tiden som rekryterare som gör att Jacqueline de Rojas ser roten till den ojämna könsfördelningen i branschen just där. Vi rekryterar ofta vår egen spegelbild, säger hon.

– Vem är det som sköter rekryteringen? Det är världsmästarfrågan när det gäller något så epidemiskt som det här. På engelska finns ett uttryck för det: ”pale, male and stale”. Men jag säger inte att alla manliga ledare är unkna (stale) – eller vita, understryker hon snabbt.

Det är lite komplexare än så, menar hon. Ansvaret för vem som ska få en eftertraktad tjänst läggs ofta på någon som anses erfaren, förtroendeingivande, någon som varit i branschen länge och som har ett väl upparbetat nätverk. Det kan ju verka både klokt och nästan självklart, men eftersom branschen ser ut som den gör och vi generellt tenderar att rekrytera sådana som liknar oss själva, blir resultatet allt som oftast därefter.

– Att våga ta risken att anställa någon som kanske inte har exakt rätt profil, exakt avsedd utbildning eller erfarenhet från tidigare anställningar, är väldigt ovanligt. Men den som kommer från ett annat håll kan ofta komma in i jobbet ännu snabbare och bidra med en friare tanke. Det här handlar till väldigt stor del om vem som tar fram kandidaterna och vem som har sista ordet i rekryteringsprocessen. Det är samma gamla mönster som går igen.

Under press återfaller man lätt i gamla mönster.

De gamla mönstren blir särskilt tydliga om det brinner i knutarna, tillägger hon. Många företag har i dag en policy för bättre jämställdhet, men när pressen ökar återfaller man lätt i ta det säkra före det osäkra och anställer då samma typer som man alltid har gjort.

– Jag ville söka en position i ledningsgruppen på ett företag en gång, jag tänker inte säga vilket. Då fick jag svaret: ”Men du förstår väl att vi inte tar in kvinnor i ledningsgruppen?” Jag lämnade naturligtvis företaget genast och sökte mig till ett där kvinnor verkligen uppmuntrades att göra karriär.

Hur gör man det då? Hur bör ett IT-bolag som vill locka kvinnor till både tekniska uppdrag och ledarskap agera? Först bör man se över hur varje utlyst jobb presenteras, menar Jacqueline de Rojas. Vilka egenskaper är det man efterlyser, hur formulerar man det? Sedan har branschen mycket att lära av sig själv, säger hon. Inom IT handlar mycket om att göra tjänster tillgängliga från olika plattformar, från olika håll. Tänk lite mer mobilitet, rekomenderar hon.

– Man ska kunna bo var som helst, jobba var som helst. Det underlättar livspusslet och balansen mellan jobb och fritid. Men det kräver också att det finns en kultur som baseras på förtroende. Vilken kultur man skapar inom ett företag betyder jättemycket. Om vi vill få in den andra halvan av kompetensbanken, som vi missar – titta på vilken kultur företaget har och vad den signalerar.

– Och se till att erbjuda kompetensutveckling till dem som kommer tillbaka från föräldraledighet. Inom den här branschen går utvecklingen så fort, man tappar lätt självförtroende när man varit borta ett tag. Vi måste bli bättre på att skapa möjligheter för föräldralediga att hålla kontakt med jobbet under ledigheten och uppgradera sina kunskaper när de kommer tillbaka. Och så kanske vi måste börja betala kvinnor mer.

Och så kanske vi måste börja betala kvinnor mer.

IT-branschen är mansdominerad, men det är också de tekniska utbildningarna. Om branschen någonsin ska kunna bli helt jämställd behöver fler unga tjejer lockas in tidigt. Vi måste göra branschen sexigare och tvätta bort ”geek-stämpeln”, menar Jacqueline de Rojas.

– Vi måste utmana företagen att komma ut i skolorna och prata IT med kidsen. I Storbritannien har vi något som heter ”coding clubs”, det handlar egentligen inte så mycket om att programmera som att bygga, slå ihop olika applikationer, skapa spel och så. Det är coolt! Vi måste göra det coolt och häftigt, visuellt och inte genusspecifikt. Företagen är inte tillräckligt innovativa när det handlar om att locka in unga, och då särskilt unga tjejer.

Men handen på hjärtat, är det så viktigt att kvinnor jobbar med IT?

– Ja. Inte bara kvinnor. Vi behöver mångfald. Det går inte att sälja på en diversifierad marknad om man inte har ett diversifierat perspektiv. Vi måste få in folk från alla hörn.

*Intervjun med Jacqueline de Rojas är översatt från engelska.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Jämställdhet

Regeringen stoppar lag om lönetransparens

EU:s nya regler för lönetransparens skulle gälla från juli i år. Sedan ändrade regeringen sig och sköt på införandet till januari 2027. Nu ändrar sig regeringen igen och vill att EU gör om direktivet.
David Österberg Publicerad 26 mars 2026, kl 09:39
Nina Larsson (L), jämställdhetsminister
Regeringen drar tillbaka lagen om lönetransparens. Regeringen vill att EU ändrar på direktivet och skjuter på införandet. Enligt jämställdhetsminister Nina Larsson (L) skapar reglerna onödig administrativ börda. Jessica Gow/TT

Män tjänar mer än kvinnor. Det vill EU ändra på genom direktivet om lönetransparens. Direktivet innebär bland annat att arbetsgivare ska redovisa lönespann i jobbannonser, rapportera löneskillnader mellan kvinnor och män till Diskrimineringsombudsmannen och informera anställda om snittlönen på arbetsplatsen. 

Direktivet skulle bli lag i juli, men sedan ändrade regeringen sig och sköt på införandet till januari 2027. Anledningen var att arbetsgivarna ansåg att de behövde mer tid på sig för att förbereda sig för de nya reglerna. 

Kräver att EU ändrar direktivet

Nu meddelar regeringen att direktivet måste göras om innan det kan bli lag i Sverige. Det blir därför ingen proposition om lönetransparens. I stället ska regeringen verka för att EU gör om direktivet och skjuter på när det ska vara infört.

– Syftet med direktivet är bra. Osakliga löneskillnader måste bekämpas och fler verktyg behövs. Det har samtidigt blivit allt tydligare hur stora utmaningarna är med att genomföra direktivet i en nationell kontext, både för oss i Sverige och i andra EU-länder. Därför behövs det ett omtag på EU-nivå och vi tar nu initiativ till det, säger jämställdhetsminister Nina Larsson i ett pressmeddelande.

Enligt pressmeddelandet har beslutet fattats efter att regeringen haft dialog med arbetsgivare, fackförbund och civilsamhället. Regeringen anser att direktivet inte ger tillräcklig flexibilitet för nationella lösningar och skapar ”onödig administrativ börda”.

Det är oklart hur EU ställer sig till Sveriges krav.