De senaste hundra åren har medellivslängden i Europa ökat med nästan 30 år för kvinnor och män. Vi lever längre och är friskare. Men samtidigt har barnafödandet minskat de senaste åren och allt färre ska försörja allt fler. En slutsats av detta är att det behövs fler äldre som orkar jobba längre. Hur skapar vi förutsättningar för det?
- Äldre framställs ibland som en andra klassens arbetskraft. Jag tycker att det är viktigt att fokusera på vad man klarar av snarare än inte klarar, för det är då det blir problematiskt. Vi är alla olika och har olika slags jobb, vilket gör att det inte går att sätta en norm för när man bör införa arbetsanpassning eller liknande, säger Hugo Westerlund, som är föreståndare på Stressforskningsinstitutet och har forskat om äldre i arbetslivet.
I en tidigare rapport från Unionen frågade man sina medlemmar hur de ser på förutsättningarna för att stanna kvar längre i arbetslivet. Många nämnde ekonomi som en viktig faktor, liksom möjligheten att trappa ned och arbeta deltid. Medlemmarna lyfte även fram betydelsen av åldersdiskriminering. 24 procent uppgav att de blivit utsatta för åldersdiskriminering på sin arbetsplats, och att det hade stor betydelse för viljan att fortsätta jobba efter 65-års dagen.
- Det finns en ungdomsdyrkan i arbetslivet. Helst ska man vara ung, ha en gedigen utbildning och många års erfarenhet. Men äldre personer har många fördelar om man tittar på gruppnivå. De är mer emotionellt stabila, fattar klokare beslut och kan sätta in saker i större sammanhang. Dessutom har de större social kompetens, vilket borde ses som en tillgång på vilken arbetsplats som helst, säger Hugo Westerlund.
Men även om de ekonomiska incitamenten för att stanna kvar i arbetslivet finns, så är inte förutsättningarna lika för alla. Det är exempelvis svårare för anställda som jobbar med tunga arbetaryrken att orka några extra år, jämfört med tjänstemannayrkena, som inte sliter lika mycket på hälsan. Det kan i framtiden skapa sociala klyftor.
- Om man jobbar längre så ska man få lön för det. Problemet är att de som orkar jobba längre är de som har de minst slitsamma jobben och den bästa hälsan och som också tenderar att vara dem med bäst inkomst och ekonomi. Skapar man incitament för att jobba längre, så kommer de som redan har en god ekonomi att få det bättre och de som redan har det slitsamt att få det sämre om man inte kan hitta övergångar för dem till andra jobb.
I dag flyter dock många arbetaryrken och tjänstemannayrken ihop. Det finns skogsarbetare som arbetar med avancerad teknisk utrustning och tjänstemän som har arbetarkaraktäristiska jobb, exempelvis callcenteranställda. Hur ska arbetsgivare planera för att behålla sin personal?
- Jag tror man måste vara ett steg före hela tiden. Det går inte att säga till en 62-årig utsliten städerska att hon ska byta jobb. Arbetsmarknaden är inte anpassad för ett karriärbyte sent i livet och då blir vi kvar i arbetsuppgifter som inte passar.
Unionen har slutit avtal inom vissa avtalsområden om möjligheten till en delpension som finansieras genom extra inbetalningar till tjänstepensionen, och som beroende på avtalsområde kan tas ut från 61 eller 62 års ålder. Det gör det ekonomiskt möjligt att gå ned i veckoarbetstid. Hugo Westerlund anser att det är en bra lösning.
- Det är omdebatterat eftersom jag tror att deltidspensioneringen gör att människor som skulle kunna jobba heltid går ned i arbetsid, vänjer sig vid pensionering och glider ut snabbare. Men man kan också tänka sig att det skapar en möjlighet för människor att jobba längre med bibehållen livskvalitet. Och jag tror att man ska skapa incitament för att folk använder det på det senare sättet. Att benämna det som någon annat än pensionering till exempel. Varför inte deltidsåteranställning!
