Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Tack för mig!

Tänk dig att det är första dagen på din nya arbetsplats. När du kommer in i ditt rum har dina nya kollegor köpt en välkomstblomma åt dig som står på skrivbordet.
Susanna Lundell Publicerad

Någon tar sig tid och visar runt dig och självklart blir du tillfrågad om du vill gå med och äta lunch. Den trilskande kaffemaskinen blir inget problem när din nya rumsgranne visar dig hur den fungerar och var den laktosfria mjölken finns.

Din första känsla när arbetsdagen är slut är att du har blivit varmt välkomnad.



Precis så ska det också kännas när du som ny medlem bestämt dig för att gå med i Unionen. Under de senaste tre åren har medlemmarna blivit fler och fler och Kollegas upplaga har ökat från runt 500 000 när jag anställdes till 570 000 exemplar som det nummer du håller i din hand har tryckts i.



Unionen har som få andra förbund lyckats med att locka till sig fler medlemmar i den hårdnade kampen om förtroendet på arbetsmarknaden. Genom satsning på hjältereklam, inkomstförsäkringar och löften om allt från rådgivning till juridisk hjälp har Unionen visat att man kan tränga igenom bruset och bli det självklara valet för de stressade tjänstemännen. 

Nu återstår att se om förbundet lika framgångsrikt klarar av att ta hand om de medlemmar man värvat.


Genom sin massiva tillväxt tvingas Unionen att bli lite som serietidningsfiguren Bamse i uttrycket "Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll". Här blir förbundets vägval gentemot övriga fackförbund viktigt. Kommer Unionen att vilja vara den snälle storebrodern som solidariskt ställer upp för sina mindre småsyskon, eller att ta rollen ensam är stark?



Klart är att sagan om Unionen är framgångsrik och tidningen Kollegas likaså. När arbetsmarknadsjournalistiken är satt på undantag i de alltmer slimmade dagstidningarna, fyller fackförbundstidningarna en allt viktigare roll i sitt uppdrag att bevaka medlemmarnas vardag, rättigheter och situation på arbetsplatser runtom i landet. I detta är medlemstidningen oumbärlig och alltid på medlemmarnas sida i en värld som kantas av allt tuffare krav från arbetsgivarna.



Under de tre år jag har fått förmånen att vara chefredaktör för Kollega har jag glatts åt alla de läsarmejl jag har fått av er där ni har tackat för den journalistik som redaktionen förser er med. Ni har varit observanta och kunniga och det har varit en ynnest att få uppleva er feedback efter våra artiklar om allt från mobbning till sexuella trakasserier på arbetsplatsen. Många av er har tackat för att vi gör medlemmarnas röster hörda och vi är glada och ödmjuka över ert gensvar.



När det nu är dags för mig att gå vidare mot nya utmaningar önskar jag alla er läsare att ni ska mötas av en sådan värme på era arbetsplatser som jag beskriver i början av denna ledare. Jag önskar tf chefredaktör Linda Svensson en lika spännande och fantastisk tillvaro som jag har haft under den här tiden.

Tack för mig!

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Därför ska du bry dig om fängslade journalister

Att en svensk journalist fängslas i Turkiet är väl inget som gemene man behöver bry sig om? Jo, i allra högsta grad – det påverkar allas våra demokratiska rättigheter.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 12 maj 2025, kl 06:00
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Ingen rök utan eld, brukar man ju säga. Men när det gäller journalisten Joakim Medin som sedan en tid tillbaka sitter i ett turkiskt högsäkerhetsfängelse så är det faktiskt just så – det ryker helt utan eld. För det enda han har gjort är att ägna sig åt journalistiskt arbete, och det han har skrivit är publicerat inom Sverige. Han har inte brutit mot några lagar som gäller här.

Men nu står han anklagad för brott som kan ge många års fängelse i Turkiet. Det sägs att han varit aktivist och tagit politisk ställning, men det han anklagas för handlar till exempel om att han intervjuat personer från organisationer som fått terrorstämpel. En journalist måste kunna intervjua även sådana människor, det betyder inte att reportern instämmer i intervjupersonens åsikter.

Som Joakim Medin själv skrev på en lapp inifrån fängelset: Journalistik är inte ett brott, inte i något land.

Stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns.

Varför ska du som läser den här spalten bry dig om det här? Är inte det en fråga enbart av intresse för medierna? Nej, för ett angrepp på journalistik är ett angrepp på demokratin. Det är journalister och fackligt aktiva som tystas först i odemokratiska samhällen. Men det stannar inte där, det påverkar yttrandefriheten för alla. Det leder till förtryck av människor som tycker annorlunda än de som styr, vilket i sin tur leder till självcensur.

Vissa skulle invända att det är journalisterna själva som ägnar sig åt censur, eftersom media inte alltid rapporterar om allt. Men där måste man komma ihåg att journalister bara kan berätta sådant som är bekräftat sant, det går inte att skriva när något endast är rykten. Så även om du irriterar dig på medierna ibland, stanna upp en stund och fundera över alternativet – att det fria ordet inte fanns. Ett samhälle av rädsla och tystnad.