Hoppa till huvudinnehåll
Ledare

Olika är bra!

Det har blivit mörkt och kallt på den svenska arbetsmarknaden. Förr fanns alltid någon på varje arbetsplats som var lite eljest. Det fanns förståelse och empati hos både arbetsgivare och kollegor för att dessa personer kanske inte orkade prestera lika mycket som övrig personal.
Susanna Lundell Publicerad

I dag har arbetslivet på många sätt blivit hårdare och kallare. Slimmade organisationer tvingar de anställda att jobba så hårt att de riskerar att
hamna i utmattnings­­depression. De politiska signalerna under senare år har varit tydliga med att de som jobbar och har arbete är de som räknas. Arbetslösa, sjuka eller människor med psykiska eller fysiska funktionshinder får sam­tidigt allt svårare att klara sig.

Vad innebär då detta för dagens arbetsplatser och arbets­liv att alla mer och mer tycks stöpta ur samma form av högpresterade tjänstemän/tjänstekvinnor som är uppkopp­lade och tillgängliga dygnets alla timmar? Vad innebär likriktningen för dem som orkar och för dem som inte gör det?

Den fina tanken att var och en bidrar med det den kan och är förmögen till tycks långt borta, och med detta följer en bismak. För i ett sådant samhälle finns en mängd människor som aldrig kommer att få ett jobb. Fysiska och psykiska funktions­hinder av lindrigt slag som tidigare inte utgjorde något hinder i arbetslivet, blir nu till en boja som omöjliggör fast anställning. Det sägs inte rent ut, men det följer med de ökade kraven, pressen och stressen som finns och som sållar ut dem som inte pallar trycket. Och med detta följer ofrånkomligen att det blir svårare för dessa personer att skaffa bostad, bilda familj och få ett bra liv även utanför jobbet.

Jag vill tro att de flesta av oss vill ha arbetsplatser med mer hjärta än så. Arbetsplatser där det finns plats för alla även om vi inte är perfekta någon av oss. Låt oss hjälpas åt att se det som en fördel i stället för en nackdel att vi alla är olika.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Ledare

Är bäst-före-datum passerat?

Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Helena Ingvarsdotter Publicerad 21 oktober 2024, kl 05:58
Helena Ingvarsdotter
Helena Ingvarsdotter, chefredaktör Kollega och Chef & Karriär. Foto: Klas Sjöberg

Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.

När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.

Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.

Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?

Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.

Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.