Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Glöm inte Dawit Isaak!

"Jag hoppas att vi en dag får uppleva samma lycka, som vi gjorde när Martin och Johan kom in på den välbesökta presskonferensen den 11 september 2012." Så skriver Publicistklubbens ordförande Stina Dabrowski och ber oss att inte glömma bort Dawit Isaaks öde.
Stina Dabrowski Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

När Martin Schibbye och Johan Persson äntligen kom hem till Sverige, efter 14 månader i fängelse i Etiopien, fick yttrandefriheten två glada ansikten och en mycket varm och mänsklig innebörd. De två journalisterna, som innan vi fick se dem "live" varit lika abstrakta som Dawit Isaak och andra tillfångatagna publicister, var människor av kött och blod som det gick att identifiera sig med. De var helt enkelt två "vanliga" men kanske ovanligt modiga killar som riskerat livet för att de ville göra sitt jobb.


Dawit Isaak har suttit i fängelse i Eritrea sedan 2001, i mer än 4 100 dagar. Varför är det så viktigt att vi fortsätter att kämpa för Dawit Isaak och alla andra som fängslats för brott mot yttrandefriheten?
I Sverige tar vi ofta yttrandefriheten för given. Vi kan säga vad vi vill, när vi vill, nästan var vi vill utan att bli rädda för konsekvenserna. Så är det inte hos mina kubanska vänner i Havanna. De sänker rösten, ser sig omkring och är i varje ögonblick medvetna om att ett "felaktigt", det vill säga regimkritiskt, ord kan få ödesdigra konsekvenser.  
2012 var 232 journalister fängslade jorden över för att de skrivit eller skildrat något som misshagat regimen (enligt CPJ, "The committee to protect journalists"). Turkiet är värst, med 49 fängslade, tätt följt av Iran och Kina. Eritrea kommer på fjärdeplats, med 28 fängslade journalister, men eftersom landet bara har runt 5 miljoner invånare så leder de rent procentuellt denna avskyvärda topplista över journalister i fängelse.

Dawit Isaak fyllde 48 år den 27 oktober förra året. Det var den tolfte födelsedagen han sitter inspärrad i eritreanskt fängelse. För mig var han ett anonymt namn bland en massa andra, tills jag såg tv-dokumentären om honom för något år sedan. Då blev han plötsligt en levande människa: en sympatisk trebarnspappa som bodde i Göteborg, som hade familj och vänner, men som reste tillbaka till Eritrea för att kämpa för yttrandefriheten.

Det var hans brott; att starta en oberoende tidning, Setit, som öppet kritiserade den eritreanska regeringen och bristen på demokrati.
För detta kastades Dawit i fängelse, utan rättegång. Flera av hans medfångar är i dag döda och hur han mår vet ingen sedan flera år tillbaka.

I Ingrid Carlbergs Augustprisvinnande bok om Raoul Wallenberg, Det står ett rum här och väntar på dig, blir Raoul Wallenberg så levande och hans öde så drabbande. Han, som hade hjälpt så många människor, fick själv försmäkta i en fängelsecell utan att den svenska regeringen gjorde ett skapandes grand för att ta reda på var han fanns. Hans familjs desperata och oförtröttliga kamp för att få klarhet i hans öde blev desto mer gripande.

Vi vet alla att Dawit Isaak finns någonstans i Eritreas fängelsehålor. Dawit är svensk, och som svensk medborgare har han rätt till samma stöd som Johan och Martin och alla andra svenskar som grips orättfärdigt i annat land. Vi måste fortsätta att trycka på vår regering så att den gör allt för att påverka den eritreanska regeringen.

Johan och Martin, som nyligen kom hem från en FN-konferens i Wien om journalisters säkerhet, är mer övertygade än någonsin om hur viktig kampen för yttrandefriheten är:
"Vi vill göra något konstruktivt av våra 14 månader i helvetet. Vi vill göra skillnad för våra kollegor genom att påverka på högsta politiska nivå".
Publicistklubben fortsätter tillsammans med Reportrar utan gränser och många andra organisationer och tidningar sitt arbete för att Dawit Isaak ska bli fri.

Jag hoppas att vi en dag får uppleva samma lycka, som vi gjorde när Martin och Johan kom in på den välbesökta presskonferensen den 11 september 2012. När två namn blev till levande, kännande människor som med tårar i ögonen kunde beskriva det fasansfulla de varit med om så att vi förstod in i hjärtat.

Må vi få möta Dawit Isaak och höra honom berätta vad han varit med om en dag!

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag