Prenumerera på Kollegas nyhetsbrev
Är du medlem i Unionen? Vill du få alla våra nyheter, tips och granskningar direkt i din inkorg?
Enkelt! Anmäl dig via länken
Fler medlemmar ökar kraven
Unionens mål om att bli fler medlemmar ställer krav på förbundet. Alla behöver känna att medlemskapet ger ett mervärde.
Nyligen höll Unionen sin andra kongress i Upplands Väsby strax utanför Stockholm. Närmare 300 ombud tog beslut om allt från ett handlingsprogram till en kompetensplattform, viktiga ställningstaganden som lagt grunden för de frågor förbundet ska driva under de närmsta fyra åren.
Bland de beslut som togs kan som exempel nämnas att förbundets informationsmaterial ska finnas på flera språk än i dag, allt för att underlätta värvningen av medlemmar med annan bakgrund än helsvensk. Andra beslut var bland annat att Unionens kurser och utbildningar ska innefatta ett hbt-perspektiv i större utsträckning än tidigare.
I bägge dessa ställningstaganden märks en önskan hos medlemmarna att ta förbundet ett steg till på vägen för att göra Unionen öppet för alla.
Att förbundet nu blivit en halv miljon medlemmar ställer nämligen stora krav på hur Unionen mäktar med att ta hand om de medlemmar man har. Likaså innebär målet om att fortsätta växa att det blir ännu viktigare att alla slags medlemmar känner sig välkomna.
Besluten som nämnts ovan kan förhoppningsvis förenkla denna process.
En viktig utmaning när förbundet växer är också att inte glömma de befintliga medlemmarna. Varje medlem är lika viktig och betydelsefull oavsett om de har varit med en längre tid eller är nyblivna. Och som bekant börjar det fackliga engagemanget ofta i det lilla. En diskussion om lön på fikarasten eller en reflektion kring arbetsmiljön på jobbet kan vara det som gör skillnaden mellan att inte vara medlem och att bli medlem. Den fackliga grundtanken att många tillsammans kan göra skillnad börjar i just dessa vardagshändelser. Därför är det enormt viktigt att Unionen finns där medlemmarna finns, det vill säga på arbetsplatserna runt om i landet.
De förtroendevalda är en oerhört viktig pusselbit i detta arbete. Likaså får varje medlem en nyckelposition på sin arbetsplats eller i sin arbetsgrupp. Hans eller hennes upplevelser av Unionen kan vara avgörande när det handlar om kollegornas val att gå med eller stå utanför. Varje medlem blir en facklig ambassadör med de egna upplevelserna som utgångspunkt i bilden av förbundet.
En stor medlemsgrupp är småbarnsföräldrar som med alla medel försöker hitta ett sätt att få alla delar i livet att gå ihop. På sidan 44 kan du läsa om Carina Gure, Alexandra Costea och Håkan Svensson och om hur de gör för att försöka hitta balansen i livet.
Det är viktigt att gamla medlemmar såväl som nya känner sig uppskattade och att det fackliga medlemskapet ger ett mervärde för alla. Häri ligger den verkligt stora utmaningen för Unionen under de närmsta åren.
Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar
Är bäst-före-datum passerat?
Få vill skylta med sin åldernoja, men i slutna sällskap pratar folk i min generation om rädslan för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Jag tror att det är dags att prata mer öppet om oron.
Kanske har du fnissat åt skämt i stil med ”arbetsgivaren letar efter någon som är 25 år, har 15 års erfarenhet och utflugna barn”. Lite raljerande förstås, men åldersfixeringen på arbetsmarknaden är ett faktum.
När du är ung, kanske med en splitter ny utbildning på cv:t, hindras du av brist på erfarenhet. När du fått erfarenhet saknar du ungdom och färsk utbildning. Eller så stöter du på patrull för att den som rekryterar befarar att du vill styra och ställa för mycket. Eller kräva för hög lön.
Själv är jag 55 år, älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta: uppdraget är meningsfullt, kollegorna roliga och arbetet utvecklande. Det finns ingen annan anställning jag går och suktar efter – jag stortrivs i nuet.
Men jag tvingas ändå tänka ett antal år framåt. För om vi ska vara ärliga tickar klockan mot den punkt när det är betydligt svårare att bli toppkandidaten i en rekrytering. Vissa skulle till och med säga att bäst-före-datum är passerat. Så kanske är det så här krasst för folk i min ålder: leta nytt jobb nu eller bestäm att det här är din arbetsplats till pensionen. Det är såklart inte fel att stanna när man trivs, men ska man verkligen behöva avgöra det när det fortfarande återstår mer än tio år av arbetslivet?
Jag märker att många jämnåriga diskuterar detta, att utsikterna till ytterligare en sväng i jobblivet har krympt. Men det sägs i slutna sällskap – ingen vill väl skylta med åldersnoja. Fast det handlar ju inte om rädsla för att få rynkor och grått hår, utan om oron för att inte längre räknas på arbetsmarknaden. Den oron borde vi prata mer öppet om.
Vi borde också glädja oss åt de goda exempel som trots allt finns. Till exempel kan du här inspireras av Margareta Hallin som blev uppsagd efter ett långt arbetsliv, vid 57 års ålder, men hittade en helt ny väg.
