Jag hamnar i EUR, det som var tänkt att bli Mussolinis paradområde i Rom, och tänker passa på att besöka Museo della Civiltà Romana, där det lär finnas en flera hundra kvadratmeter stor modell av gamla Rom. Men vid ingången till den gigantiska byggnaden står en vakt och förklarar att biljetten, den måste jag köpa där borta. Det finns något vällustigt sadistiskt i hans sätt att lyfta armen och peka mot en dörr på andra sidan ett torg stort som en mindre ocean. Han har ingen lust att låta mig gratisflukta på modellen, som jag kan ana ett tiotal meter in i lokalen. Okej, inte mycket att göra. Jag släpar mig över oceanen bara för att mötas av beskedet att det är för sent att köpa biljetter. Museet stänger om en halvtimme.
Det är typiskt Italien. Ibland är de superbyråkrater allesammans. Då ska det stämplas och köas och skrikas anvisningar hit och dit.
I jämförelse framstår det svenska regelrytteriet närmast som en mild västanfläkt. Italienarna är sju resor värre.
Fast vid andra tillfällen verkar det vara tvärtom; då finns inga regler som förtjänar att följas. I Neapel gäller det att ha ögon i nacken. Här kör bilar och vespor lite som de vill. Rött eller grönt ljus är mest en rekommendation. Som gångtrafikant får man helt enkelt se till att sätta sig i säkerhet så fort man kan. I den mån det går vill säga, också på trottoaren har man oftast en motorcykel i häcken.
Men uppenbarligen fungerar det. Jag tror inte att trafikolyckorna är mer vanliga i Neapel än i Stockholm.
Ett annat exempel: en kvinna i Neapel blev hotad av sin granne, en psykiskt störd man, som gav sig till att bryta upp hennes dörr. I panik ringde hon polisen. Väl på plats löste de problemet på ett handfast sätt genom att bryta benen av gärningsmannen. "Kommer han tillbaka har du rätt att döda honom", sa de till kvinnan.
Effektivt och krångelfritt kan tyckas. Ingen tidsödande rättegång, ingen kostnadskrävande psykvård.
Fast frågan är om det är ett exempel på flexibilitet och frihet från regler. Kanske är det i stället en byråkrati av ett annat slag, en byråkrati vid sidan av den statliga och med andra regler. Det är först när alla, inklusive polisen, är införstådda med och accepterar att de skrivna lagarna inte följs som saker och ting fungerar.
Skulle jag få för mig att köra som en napolitanare i Stockholmstrafiken skulle det sluta med elände.
