Tänk om man hade arbetat på ett företag i en bransch där man snudd på skär guld med täljkniv. Tänk om företaget ändå inte ansågs dra in tillräckligt med pengar och skulle sparka anställda. Tänk om företaget i samma veva slarvade bort 4,3 miljarder kronor.
Lite småförbannad skulle man kanske bli, något slags ansvar skulle man nog vilja utkräva.
Det ovannämnda är precis vad som hänt på statliga Vattenfall. 2009 köptes Nuon för den nätta summan 100 miljarder kronor, en affär som beskrevs som en av de största i svensk företagshistoria.
Men det var inte bara en jätteaffär. Det var också en jättedålig affär visade det sig så småningom. Nyligen kom beskedet att värdet på Nuon skrivs ned med 4,3 miljarder.
Att miljardförlusten skulle kunna beskrivas som något "bokföringstekniskt" är lite knepigt att tro på. Helt plötsligt har, som Svenska Dagbladets reporter Andreas Cervenka påpekade i helgen, de riktiga pengarna som lånats för köpet "förvandlats till någon slags värdelös Monopolvaluta".
Vissa saker väcker uppståndelse, andra inte. Och det är långtifrån alltid man förstår logiken.
Men nog borde Vattenfalls kapitalförstöring gett större eko.
Nu har i alla fall riksdagens näringsutskott reagerat och kallat in Vattenfalls vd Øystein Løseth för att få en redogörelse för vad som pågår. Løseth är verkligen rätt person; innan han kom till Vattenfall var han vd för just Nuon.
