Jag gillar plast. Plast är modernitet och demokrati, det är masskultur och konsumism. Plast är inte dalahästar, folkdräkter och inskränkt nationalism.

Att gilla plast är ett ställningstagande. För frihet, men också mot medelklassens vurmande för trä, glas och rena ytor. Som plastälskare skulle man exempelvis aldrig få för sig att köpa fjantiga träleksaker till ungarna.

Men plast är inte längre framtiden. På samma sätt som konsumismen och den eviga tillväxten inte längre är trovärdiga är inte heller plasten det.

Det räcker med ett besök i naturen i något sydeuropeiskt land för att inse. På sina ställen ser det ut som om vansinniga konstinstallationer. Det är plastpåsar i buskar, träd och vattendrag. Eller betänk att det används en miljon plastpåsar per minut i världen. Påsar som skräpar ned, skadar djurlivet och tillverkas av olja.

Det är alltså inte konstigt att förbud diskuteras - och genomförs - på allt fler platser. I Los Angeles, konsumismens högborg, går det inte längre att köpa plastpåsar i affärerna. I flera afrikanska länder är de tunna plastpåsarna förbjudna. I Sydafrika kallas, enligt en artikel i Aftonbladet, plastkassarna för nationalblomman eftersom de hänger i träden och överallt.

Straffet för den som delar ut den tunnare sortens påsar kan bli fängelse. I en indisk delstat riskerar den som sparar gamla påsar upp till sju års fängelse.

Jag är övertygad om att ett påsförbud snart kommer också hit. Vad finns det då för alternativ? Tygkassen? Nja, säger en plastprofessor i en artikel. Hans stora bekymmer är vad vi ska göra med soporna. Vad ska vi slänga vårt avfall i?

Det får mig att tänka på en historia om pizzans uppkomst. Enligt den hade de fattiga napolitanarna inte råd med tallrikar, i stället gjorde de ett platt bröd som de la maten på och åt upp som avslutning. Inget kvar att slänga.

Här kan man snacka om effektivt sätt att hålla nere sopberget.
Gör som napolitanarna, gårdagens napolitanare alltså. Neapel i dag är knappast känt för sin framgångsrika sophantering.