Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge de mobbade upprättelse!

Kränkningar på jobbet blir allt vanligare. Tillsätt omgående en mobbningskommission enligt norsk förebild och skärp lagstiftningen.
Anita Wallstedt och Agneta Ahlm Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa i arbetslivet verkar tabubelagt, många vet att det förekommer, men ingen gör något åt det. Ofta står chefer och arbetskamrater passiva vid sidan om, medan en växande grupp slås ut från arbetsmarknaden efter psykiska trakasserier.

Den uppmärksammade artikelserien "Mobbarna och rättvisan" av Maciej Zaremba öppnade ögonen på många. Här finns autentiska beskrivningar av mobbningsoffers krissituation. Och de svåra konsekvenserna och rättsosäkerheten, som vi som har egna erfarenheter så väl känner igen.  Bristande ledarskap är ofta en starkt bidragande orsak till att mobbnings- och kränkningssituationer uppstår. Det kan börja med att chefen eller kollegan känner sin position hotad. Sen fortsätter det i en ond spiral med trakasserier och utstötning som till sist blir så allvarlig att det leder till en arbetsskada som förvärras och blir kronisk.

 Att ingenting görs trots att denna utslagning varit känd i så många år är hjärtlöst och förödande för alla som fått sitt liv totalt raserat. Det drabbar ofta en hel familj, den kränkta personen blir bestulen på återstoden av sitt arbetsliv.

Visst finns det föreskrifter och regler. Europeiska kommissionen har till exempel vidtagit åtgärder för att säkerställa arbetstagares säkerhet och hälsa. Arbetsgivarna är ansvariga och ska se till att anställda inte lider skada av sitt arbete. Det gäller även mobbning på arbetsplatsen. Här handlar det ofta om missbruk av makt, varför den som utsätts och är i underläge har så svårt att försvara sig.

Arbetslivsdelegationen konstaterade redan för tio år sedan att man behöver klargöra ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare, fack, samhälle och den enskilde. När ingen tar på sig ansvaret faller mycket mellan stolarna med nya kränkningar som följd. Personen får inget stöd och har ingenstans att vända sig, medan ansvarsfrågan bollas runt. Förloppet kan leda till en permanent utslagning från arbetsmarknaden. Ett enormt mänskligt lidande och stora kostnader för samhället då de drabbade förlorar all arbetsförmåga.

Vad händer med alla anmälningar om psykiska trakasserier som kommit in till Arbetsmiljöverket? Har något ärende lett till åtal? Vilka rutiner och vilka resurser har facket vid inträffad psykisk ohälsa på arbetsplatsen? Och har facket handlingsplaner för hur man hanterar psykopatiska chefer?        

Vi kräver därför:

  • Ekonomisk och juridisk upprättelse för redan drabbade brottsoffer
  • Skärpt lagstiftning för dessa arbetsmiljöbrott
  • Inrätta en arbetsmiljörotel vid polismyndigheten i varje län
  • Ta hjälp av brottsofferjouren
  • Dessa brott bör ingå bland diskriminerande handlingar och hanteras av DO, Diskrimineringsombudsmannen
  • Tillsätt omgående en mobbningskommission (enl. norsk modell), som arbetar förebyggande och även ger akuta stödinsatser.
  • Rehabiliteringscenter
  • Slutligen våga se, våga agera! Alla har ett ansvar ! Facket måste ta en aktiv roll och larma arbetsmiljöverket. Öka kunskapen i samhället om mobbningens konsekvenser.
  • Vi i den ideella Organisationen mot mobbning, OMM, finns. Ni kan söka vår hjälp.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind