Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Ge de mobbade upprättelse!

Kränkningar på jobbet blir allt vanligare. Tillsätt omgående en mobbningskommission enligt norsk förebild och skärp lagstiftningen.
Anita Wallstedt och Agneta Ahlm Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Psykisk ohälsa i arbetslivet verkar tabubelagt, många vet att det förekommer, men ingen gör något åt det. Ofta står chefer och arbetskamrater passiva vid sidan om, medan en växande grupp slås ut från arbetsmarknaden efter psykiska trakasserier.

Den uppmärksammade artikelserien "Mobbarna och rättvisan" av Maciej Zaremba öppnade ögonen på många. Här finns autentiska beskrivningar av mobbningsoffers krissituation. Och de svåra konsekvenserna och rättsosäkerheten, som vi som har egna erfarenheter så väl känner igen.  Bristande ledarskap är ofta en starkt bidragande orsak till att mobbnings- och kränkningssituationer uppstår. Det kan börja med att chefen eller kollegan känner sin position hotad. Sen fortsätter det i en ond spiral med trakasserier och utstötning som till sist blir så allvarlig att det leder till en arbetsskada som förvärras och blir kronisk.

 Att ingenting görs trots att denna utslagning varit känd i så många år är hjärtlöst och förödande för alla som fått sitt liv totalt raserat. Det drabbar ofta en hel familj, den kränkta personen blir bestulen på återstoden av sitt arbetsliv.

Visst finns det föreskrifter och regler. Europeiska kommissionen har till exempel vidtagit åtgärder för att säkerställa arbetstagares säkerhet och hälsa. Arbetsgivarna är ansvariga och ska se till att anställda inte lider skada av sitt arbete. Det gäller även mobbning på arbetsplatsen. Här handlar det ofta om missbruk av makt, varför den som utsätts och är i underläge har så svårt att försvara sig.

Arbetslivsdelegationen konstaterade redan för tio år sedan att man behöver klargöra ansvarsfördelningen mellan arbetsgivare, fack, samhälle och den enskilde. När ingen tar på sig ansvaret faller mycket mellan stolarna med nya kränkningar som följd. Personen får inget stöd och har ingenstans att vända sig, medan ansvarsfrågan bollas runt. Förloppet kan leda till en permanent utslagning från arbetsmarknaden. Ett enormt mänskligt lidande och stora kostnader för samhället då de drabbade förlorar all arbetsförmåga.

Vad händer med alla anmälningar om psykiska trakasserier som kommit in till Arbetsmiljöverket? Har något ärende lett till åtal? Vilka rutiner och vilka resurser har facket vid inträffad psykisk ohälsa på arbetsplatsen? Och har facket handlingsplaner för hur man hanterar psykopatiska chefer?        

Vi kräver därför:

  • Ekonomisk och juridisk upprättelse för redan drabbade brottsoffer
  • Skärpt lagstiftning för dessa arbetsmiljöbrott
  • Inrätta en arbetsmiljörotel vid polismyndigheten i varje län
  • Ta hjälp av brottsofferjouren
  • Dessa brott bör ingå bland diskriminerande handlingar och hanteras av DO, Diskrimineringsombudsmannen
  • Tillsätt omgående en mobbningskommission (enl. norsk modell), som arbetar förebyggande och även ger akuta stödinsatser.
  • Rehabiliteringscenter
  • Slutligen våga se, våga agera! Alla har ett ansvar ! Facket måste ta en aktiv roll och larma arbetsmiljöverket. Öka kunskapen i samhället om mobbningens konsekvenser.
  • Vi i den ideella Organisationen mot mobbning, OMM, finns. Ni kan söka vår hjälp.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Stress slår sönder organisationer

Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. När ska organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början, skriver Mikael Buskas.
Mikael Buskas Publicerad 17 februari 2026, kl 09:15
stress på kontoret
Rimliga förväntningar och en kultur som känns i väggarna gör att medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera, skriver Mikael Buskas. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Efter många år i arbetslivet, varav flera i ledande roller, trodde jag att jag hade en ganska stabil bild av hur förändring, ledarskap och utveckling fungerar i praktiken. De senaste åren har dock gett mig en ny och mer bekymrande insikt om hur dagens arbetsliv ofta är organiserat, och varför så många människor känner sig slitna, stressade och uppgivna.

Min resa tog fart efter att jag valde att avsluta en anställning i ett företag som var på väg in i rekonstruktion, en arbetsplats jag trivdes mycket bra på. Jag behövde säkra min ekonomi och ta mig vidare. Därefter följde två chefsroller på relativt kort tid. I ena fallet på en arbetsplats där personen som anställt mig redan hade lämnat när jag själv klev in. I andra fallet fanns inte tidigare anställd för rollen längre på plats. Jag fick senare information om att det blivit för mycket för den personen. 

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet 

Det jag möttes av var organisationer som knappt visste vilket håll de skulle springa åt. Onboarding kunde vara otydlig eller obefintlig. De personer som enligt plan skulle fungera som stöd var så pressade av sin egen vardag att de knappt gick att få tag på. Samtidigt förväntades man leverera, sätta riktning och skapa hållbara resultat.

På möten satt medarbetare med armarna i kors. Inte av ovilja, utan av trötthet. Trötthet på ständiga omorganisationer, nya chefer och ännu en ”ny väg framåt”. I korridorerna kunde man nästan känna hur förväntningarna var låga, hur länge skulle den här ledaren hålla? Jag förstår dem fullt ut. Förändring kan vara både nödvändig och utvecklande, men när den kommer för ofta, för snabbt och utan stabil grund skapar den snarare motstånd än engagemang.

Ansvar breddas, resurser minskar

Allt oftare ser jag också hur roller slås ihop. Två tidigare tjänster blir en. Ansvar breddas, resurser minskar. I flera fall har personer före mig gått rakt in i den berömda väggen. Ändå fortsätter man, som om det bara handlade om att hitta ”rätt person” nästa gång. Som om problemet vore individen och inte grunden i bolaget.

Kalendrarna fylls av möten. Powerpointpresentationer avlöser varandra. Listor med initiativ och satsningar växer. Men tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar. Istället får vi utbildningar i prioriteringstekniker och effektivitet, allt för att pressa in ännu mer i redan överfulla arbetsdagar.

Arbetsmiljöverket kan man hitta information om att en arbetsplats med ohälsosam arbetsbelastning kan ge hjärtproblem, stroke, depression, utmattningssyndrom och i förlängningen för tidig död. 
Kanske är det dags att diskutera om Arbetsmiljöverkets tillsyn i framtiden även kan bidra till ökad transparens, så att arbetssökande lättare kan förstå vilken arbetsmiljö de faktiskt kliver in i.

Tiden för att faktiskt utföra, fördjupa och bygga något hållbart finns sällan kvar

När ska fler organisationer förstå att hållbara resultat inte skapas genom att springa fortare, utan genom att bygga rätt från början? Rimliga förväntningar. En kultur som känns i väggarna och där medarbetare vill vara med på resan, inte stå kvar på perrongen och se tågen passera.

Ett fungerande arbetsliv är ett samspel mellan företag, ledare och medarbetare. Det kräver respekt för människors begränsningar, oavsett titel. De företag som lyckas med detta finns redan. Studera dem. Lär av dem och kopiera det som faktiskt fungerar.

/Mikael Buskas