Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Sänk trösklarna till första jobben!

Vi politiker bär ett stort ansvar, men det finns inget som i ett slag löser problemet. En kunskapsskola är ändå grundläggande, skriver moderaten Hillevi Engström.
Har du en fråga du vill debattera? Kontakta: Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Ungdomsarbetslösheten är ett reellt problem. Det vill jag börja med att poängtera. Att som ung idag komma ut till en arbetsmarknad som inte efterfrågar ungdomar är ett hårt slag för den enskilde och ett misslyckande för samhället. Vi politiker bär en stor del av ansvaret för att förändra situationen och skapa bättre förutsättningar för unga på arbetsmarknaden.

Det finns ingen enkel lösning som i ett slag kan lösa problemet med ungdomsarbetslöshet. Vi måste ta fram lösningar som angriper problemet på både kort och lång sikt. Det gäller att se till helheten.

Vi moderater vill skapa en kunskapsskola som förbereder eleverna för arbetslivet, en bra arbetsförmedling som är närvarande redan i skolan och ett företagarvänligt klimat som skapar jobb till våra unga.

Skolan är ett område som är helt grundläggande för att komma åt ungdomsarbetslösheten. Under flera år har skolan likriktats, alla elever har stöpts i samma form. Resultatet har blivit att väldigt många unga har hoppat av gymnasieskolan utan fullständiga betyg och som ett resultat av detta haft svårt att hävda sig på arbetsmarknaden.

Alliansen har gjort mycket för att återupprätta kunskapsskolan, men detta är något som tar tid. Vi måste ha en skola där de duktiga eleverna uppmuntras och de elever som halkar efter får stöd att klara skolan.

Ett annat problem som knyter an till just bristen på helhetssyn är att det inte har funnits någon överensstämmelse mellan vad arbetsmarknaden har efterfrågat och de utbildningar som skolan har erbjudit. Skolan har helt enkelt bara blivit en förberedelse för dem som vill gå vidare till högre utbildning.

Alla elever vill inte, eller har inte förutsättningarna för att, läsa vidare. Vi måste kunna erbjuda dessa elever utbildningar som passar för deras ambitioner och talanger. Därför tycker jag att det är mycket bra med lärlingsutbildningar. Detta är också något som efterfrågas på arbetsmarknaden av såväl arbetsgivare som fackföreningar.

Länken mellan skola och arbetsliv måste förstärkas. För att göra detta måste alla aktörer vara med - skola, arbetsgivare, arbetsförmedling, kommun och fackföreningar. Ungdomarna måste tidigt etablera kontakt med arbetslivet och informeras om vilka möjligheter och fallgropar som finns. Det finns idag flera intressanta lokala exempel på sådana samarbeten, men de måste bli fler.

Att snabbt få en fot in på arbetsmarknaden och skaffa sig erfarenheter och referenser är något som ofta är helt avgörande för en ung människas möjligheter. Problemet vi har idag är att många arbetsgivare inte vågar satsa på en oprövad ungdom i konkurrens med någon som har tidigare arbetslivserfarenhet. Därför måste trösklarna in till arbetsmarknaden sänkas.

För att göra det har Moderaterna och Alliansen infört att alla arbetsgivare som anställer en ungdom under 26 år bara behöver betala halva arbetsgivaravgiften för den personen. Detta har varit en mycket viktig åtgärd för att stärka ungas möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden.

Slutligen handlar det om jobbskapande. Ska vi på allvar kunna sänka arbetslösheten bland unga måste vi ha ett företagarvänligt klimat i Sverige. Människor ska ges möjligheten att starta och driva de framgångsrika företag där framtidens unga ska arbeta.

Dagens unga lever ofta under hård press i ett samhälle som förändras snabbt. Vi måste kunna erbjuda våra ungdomar en bra start i livet. Det gör vi genom att ge dem en bra och jämlik utbildning och möjligheten att kunna etablera sig på arbetsmarknaden. Detta är vi skyldiga våra ungdomar.

Hillevi Engström (m), ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott.

Ståndpunkter:

  • Skolan är grundläggande. Den har likriktats och alla elever har stöpts i samma form. Återupprätta kunskapsskolan.
  • Stärk länken skola arbetsliv och inrätta lärlingsutbildningar.
  • Många vågar inte satsa på oprövade ungdomar, sänk trösklarna till arbetsmarknaden.
  • Vi måste satsa på jobbskapande och ett företagsvänligt klimat.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Nyfikenhet har en gräns – vi behöver prata mer om inkludering på jobbet

Jag är inte intresserad av att vara representant för en grupp bara för att jag är normbrytande, skriver Sandra Helgöstam.

Publicerad 9 december 2025, kl 09:15
Pappersgubbar som håller varandra i handen
För en stund blir jag reducerad till en skillnad. Jag är inte längre bara kollegan utan ”hon som har en tjej”, skriver Sandra Helgöstam. Foto:Colourbox/privat
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många arbetsplatser märker jag hur samtal om relationer kan forma kulturen. Plötsligt blir vissa med normbrytande identitet ”representanter” för hela gruppen, medan andra bara får vara sig själva. Det fick mig att reflektera: varför är det fortfarande så, och hur påverkar det oss i vardagen på jobbet?

Att börja på en ny arbetsplats innebär alltid ett visst pirr – att lära känna kollegor, förstå jargongen och hitta sin plats i gruppen. Samtidigt märker jag att frågor om privatlivet ofta dyker upp snabbt. När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna. Inte elaka, inte dömande, men många. Hur vi träffades. Hur våra familjer tog det. Hur vi fick barn. Och vem som bar barnet.

För en stund blir man reducerad till sin skillnad. Man är inte längre bara kollegan – man är ”hon som har en tjej”.

När någon förstår att jag lever med en tjej kommer frågorna

Jag förstår att nyfikenheten oftast är välmenad, ibland kommer den av okunskap. Men på många arbetsplatser visar detta hur lätt det är för personer med normbrytande identitet att hamna i rollen av ”representant”, medan andra kan vara neutrala utan att bli ifrågasatta.

På de flesta arbetsplatser talas det om inkludering. Vi har policys, värdeord och utbildningar. Men verklig inkludering handlar inte om dokumenten – den märks i vardagen, vid fikabordet, i småpratet och i hur vi bemöter varandra.              

Normer lever i detaljerna. De visar sig i antagandet om att kollegans partner är av motsatt kön, att alla vill ha barn eller att familjelivet ser ut på ett visst sätt, att alla automatiskt kan bli föräldrar, och därför frågas om när det är dags för barn, trots att familjebildning kan se väldigt olika ut och ibland vara en utmaning för både kvinnor och män. De visar sig i att en kvinna som inte dricker alkohol på afterwork antas vara gravid, och i att någon, oavsett kön, kan ses som tråkig om hen tackar nej till alkohol. De visar sig dessutom i skämten som sägs ”på skoj” och i vilka frågor som känns självklara att ställa medan andra tystnar innan de når läpparna.

Normer lever i detaljerna

Jag tror inte att lösningen är att sluta vara nyfiken. Tvärtom, nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten. Innan vi ställer våra frågor behöver vi fråga oss själva:

Varför undrar jag det här? Handlar det om genuint intresse för personen, eller om att jag inte är van vid olikheten? Vem gynnar det, och vem sätter det i centrum?

Inkludering handlar om att kunna vara kollega utan att behöva representera något. Att få vara just kollegan, inte ett exempel på mångfald. Som ledare eller kollega kan du göra stor skillnad genom små handlingar. Reflektera över vilka normer som styr samtalen. Tala öppet om hur ni kan skapa trygghet i teamet. Och var den som visar vägen genom att bemöta människor med respekt snarare än antaganden.

 Nyfikenhet kan bygga broar. Men den behöver vara medveten

För i slutändan handlar det inte om att undvika frågor, utan om att förstå vilket ansvar vi alla bär för tonen på arbetsplatsen. Inkludering börjar inte i ett policydokument. Den börjar i mötet mellan människor – i hur vi pratar, lyssnar och är nyfikna på varandra.

Så nästa gång du möter en kollega – ny eller etablerad: var gärna nyfiken. Men fundera på om din nyfikenhet öppnar en dörr, eller riskerar att stänga en.

/Sandra Helgöstam