Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Männen måste dela med sig!

Hur går det med jämställdheten? Få talar längre om könsmaktsordningen och många påstår att vi kommit så långt. Men allvarligt talat, har vi det?
Shadé Jalali Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag diskuterade likabehandling med mansforskaren Lars Jalmert häromdagen och hans främsta budskap var att vi måste ändra perspektiv på jämställdhetsfrågorna. Och jag håller med honom!

I stället för att prata om hur dåliga kvinnor är på att löneförhandla borde vi prata mer om vilka normer som råder runt förhandlingsbordet. Vilka meriter värdesätts och hur är förhandlingsstrukturen?

I stället för att prata om att kvinnor tar ut större delen av föräldradagarna borde vi prata om varför män tar mindre ansvar för hemmet och familjen. Eller varför vi genom vårt ojämna uttag befäster att män är mindre lämpliga som föräldrar.

I stället för att prata om att vi är emot kvotering av kvinnor till börsbolagsstyrelser borde vi prata om att färre män ska kvoteras in i styrelser på börsbolag och andra höga chefspositioner.

I stället för att prata om att kvinnor tjänar 93 procent av mäns löner borde vi prata om att män tjänar 107 procent av kvinnors löner!

I stället för att prata om att kvinnor är dåliga på att marknadsföra sig  borde vi prata om att män många gånger överdriver sina kunskaper eller rent av far med osanningar för att få jobbet.

I stället för att prata om att tjejer borde prata högre, borde vi kanske prata om att män ska prata lägre så att den tysta tjejen hörs och blir lyssnad på.

I stället för att prata om att kvinnor måste bli bättre på att ta för sig så borde vi prata om att män måste dela med sig. Varför ska vi sticka under stol med att någon måste ge ifrån sig makt för att någon annan ska få mer.

I stället för att prata om att fler kvinnor måste in på mansdominerade arbetsplatser för att höja sina löner, borde vi föra diskussion om varför mansdominerade yrken förtjänar högre löner och har bättre karriärutsikter än kvinnodominerade.

I stället för att prata om att mansdominerade yrken har högre lön på grund av att marknaden styr, borde vi prata om varför kvinnor anses vara så oattraktiva som arbetskraft men så attraktiva som modeller? Då modell är ett av de få jobb där kvinnor kan tjäna mer än män.

I den stundande avtalsrörelsen är det viktigt att granska frågan med olika glasögon. Från den dag vi föds matas vi med hur vi ska bete oss utifrån vårt kön. Det krävs mod och kraft att agera mot förlegade och traditionella könsroller. Vi måste våga diskutera de normer som råder på arbetsmarknaden och vi måste ha med oss att jämställdhet inte uppnås utan motstånd. Och vi behöver både kvinnor och män i kampen för jämställdhet.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Näringslivet har inte råd att föräldrar blir krishanterare

Bakom ett barn som inte får stöd i skolan eller rätt vård finns inte bara en förälder som tvingas gå ner i arbetstid. Där finns medarbetare vars kompetens näringslivet förlorar när de tvingas bli oavlönade krishanterare, skriver Elena Emretsson.
Elena Emretsson Publicerad 9 oktober 2026, kl 06:00
Förälder som håller ett barn i handen
När anställda tvingas lägga tid på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet, skriver Elena Emretsson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

REPLIK: I sitt debattinlägg (Kollega 6/10) sätter kontorschefen Lina Schefström fingret på en verklighet som tiotusentals yrkesarbetande föräldrar tvingas utstå i det tysta: hur föräldern blir den obetalda bufferten när skolan, vården och socialtjänsten brister. Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar och en karriär som sätts på paus.

Men krisen sträcker sig ännu längre än till vabdagar och nedsatt arbetstid. Den slår rakt mot svensk industris och spetskompetensens kärna.

Elena Emretsson

Både min man och jag är yrkesverksamma inom den globala teknik- och industrisektorn, han som senior ingenjör inom fordonsindustrin och värmepumpstillverkning, jag som tidigare marknadsstrateg inom internationell tech. 

Vår vardag har i åratal formats av att leda komplexa projekt, hantera strama budgetar och driva teknisk utveckling. Men när vår dotter drabbades av en komplex neuroinflammatorisk sjukdom ställdes vi inför ett helt annat system: en svensk offentlig förvaltning präglad av stuprörstänkande, ansvarsflykt och prestigelåsningar. 

Priset betalas med förlorad lön, deltidssjukskrivningar 
och en karriär som sätts på paus

När skolan vägrade sätta in lagstadgat stöd och svensk sjukvård saknade resurser tvingades min man och jag agera utifrån vår yrkeskompetens. Min man, som då arbetade som ingenjör, tvingades bränna semesterdagar och ta obetald ledighet. Tillsammans pusslade vi ihop arbetspass mitt i natten för att kunna genomföra krävande resor på egen bekostnad och säkra den specialistvård vårt barn behövde. 

I stället för att mötas av samverkan från det offentliga möttes vi av misstänkliggörande. När min man och jag krävde att skollagen och medicinska riktlinjer skulle följas, tolkades vår strukturerade omsorg och dokumentation som ett hot. 

Detta är inte bara en personlig tragedi för de drabbade familjerna; det är en gigantisk dold kostnad för svenskt näringsliv.

När vi tvingas lägga halva vår arbetsvecka på samordningsmöten, överklaganden av myndighetsbeslut och jakt på vårdintyg, förlorar arbetsgivaren ovärderlig kapacitet. Projekt försenas, innovationstakten sjunker och kompetenta medarbetare drabbas av sekundär utmattning. I förlängningen leder det, precis som för vår familj, till att högkompetent arbetskraft till slut lämnar landet för att barnet ska få grundläggande förutsättningar i skola och vård. 

Arbetsgivare och fackförbund borde stå 
på barrikaderna i den här frågan:

Lina Schefström har helt rätt i att barnen betalar med sin hälsa och föräldrarna med sina jobb. Men vi måste också våga tala om vad detta kostar Sverige som kunskapsnation. Arbetsgivare och fackförbund borde stå på barrikaderna i den här frågan:

  1. Ett samlat huvudmannaskap: Skola, barnpsykiatri och socialtjänst måste tvingas till samordnade insatser med en lagstadgad gemensam tidsram, så att yrkesarbetande föräldrar slipper agera oavlönade heltidskoordinatorer.
  2. Respekt för medicinsk expertis: Skolor och myndigheter måste sluta slösa skattemedel och arbetstid på att ifrågasätta specialistläkarintyg; medicinskt motiverade anpassningar ska implementeras skyndsamt.
  3. Arbetsrättslig och ekonomisk trygghet: Föräldrar som tvingas hantera omfattande vårdbehov till följd av offentliga systemfel måste garanteras ett fungerande skyddsnät som inte slår ut yrkesverksamma från arbetsmarknaden.

Sverige har inte råd att låta medarbetare drunkna i en byråkratisk haveriinsats. Det är dags att välfärdssystemet tar sitt ansvar så att vi som vill och kan arbeta tillåts göra just det.

Elena Emretsson, tidigare marknadsstrateg, Google EMEA