Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: »Genom att gå samman har vi fått makt«

Uppförandekoder och etiska regler i all ära. Men det är först när de anställda organiserar sig fackligt och får något att säga till om som det blir bestående resultat, hävdar debattören och frilansskribenten Mats Wingborg.
Mats Wingborg Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Allt fler av de varor vi köper är tillverkade långt från Sverige under miserabla förhållanden. Hur vi kan agera för att förbättra villkoren?  Facket har en beprövad metod som går ut på sympatiåtgärder och solidariskt stöd till de anställda. Under det senaste decenniet har dock två andra aktörers strategier fått allt större genomslag. Dels handlar det om konsumentrörelsen, som utövar påtryckningar på företag för att förmå dem att ta ansvar för arbetsvillkoren i omvärlden. Dels om ideellt inriktade företag med ambitionen att stödja en human och hållbar utveckling. Ofta kallas företeelsen för rättvis handel.

Alla de här strategierna har resulterat i förbättringar för arbetstagarna, men de är av olika karaktär och olika långtgående.

Efter att ha specialstuderat tre svenska företag som var för sig representerar var sin strategi är min slutsats tydlig: bäst effekt har det gett när de fackliga organisationerna varit med och drivit fram förändringarna. Där har inte bara arbetsvillkor förbättrats, de anställda har också fått ett rejält inflytande över sin arbetsplats. Men konsumenternas och företagens insatser har också varit framgångsrika, även om de inte alltid lett till högre löner och facklig organisering.

De företag som jag har valt att titta närmare på är klädföretagen Lindex och Dem Collective  samt däcktillverkningen inom Trelleborg.

Lindex lägger ut sin produktion på 200 leverantörsföretag världen över. För tio år sedan antog företaget sin första uppförandekod efter starka påtryckningar från konsumenthåll. För att följa upp koden inspekterar Lindex sina leverantörer regelbundet. En del av inspektionerna görs av oberoende institut.

Jag har granskat två av leverantörsfabrikerna, som båda ligger i industristaden Noida strax utanför New Dehli. Det är lätt att konstatera att arbetsmiljön, säkerheten och brandskyddet har blivit mycket bättre sedan koden infördes. Barnarbete förekommer inte heller längre och arbetarna är försäkrade samtidigt som de får extra betalt vid övertidsarbete.

Men Lindex strategi har haft sina begränsningar. De anställda får till exempel bara betalt enligt den statligt fastställda minimilönen, vilket tvingar många till övertid. Ett annat problem är att ingen anställd är fackligt ansluten. Företaget uppmanar dem som vill påverka att skriva lappar, som sedan ska läggas i en "förslagslåda".  Det står förvisso i koden att alla anställda har rätt att vara med i facket, men det har inte lett till att organiseringen ökat.

Resultatet från Lindex stämmer väl överens med vad andra, internationella studier har kommit fram till. Aktiva konsumenter har tvingat bland annat klädföretag att anta uppförandekoder. De har lett till stora förbättringar, men strategin har inte bidragit till facklig organisering.

Dem Collective har en fabrik i Kadawatha i Sri Lanka. Grundarna av företaget bestämde sig redan från början för att klädtillverkningen skulle ske giftfritt och att arbetstagarna skulle erbjudas goda arbetsvillkor. Förhållandena vid fabriken är imponerande. Arbetarna där tjänar tre gånger så mycket som andra textilarbetare i landet och kan gott och väl leva på sin lön. Tygerna är till 100 procent ekologiskt framställda. Dem Collective är också noga med att följa hela kedjan i tillverkningen. När det sker färgtryck övervakar man att det inte används giftiga färger.

Men även Dem Collectives framgång kan problematiseras. I Sri Lanka har företaget erbjudit goda villkor för ett tiotal arbetare, men det finns över 200 000 textilarbetare i landet. Det innebär att Dem Collectives betydelse framför allt är symbolisk, att visa att det är möjligt att tillverka med anständiga villkor. Inte heller på Dem Collective har de anställda gått med i facket i någon större utsträckning, trots att företaget försvarar de fackliga rättigheterna. Detta är inget unikt för Dem Collective, min erfarenhet av andra företag som bedriver rättvis handel är densamma: strategin har dramatiskt förbättrat arbetsvillkoren, men trots att man betonar fackliga rättigheter har framväxten av etiska företag inte lett till en ökad facklig organisering.

Trelleborg har två däckfabriker i Sri Lanka. Den ena ligger i frizonen Biyagama och den andra strax utanför denna. 2005 utspelade sig en inflammerad konflikt i frizonens fabrik. I två veckor strejkade arbetarna där för att få behålla sin bonuslön och för att få den lokala fackklubben erkänd. Konflikten uppmärksammades av den globala fackföreningsrörelsen som stödde de lankesiska fackklubbarna. Resultatet blev en framgång för arbetarna, lönerna behölls, facklubbarna erkändes och de gamla fabriksledningarna byttes ut.

Efter detta inleddes en ny era vid båda fabrikerna. Trelleborg ansträngde sig för att skapa ett bra samarbetsklimat och på koncernnivå tog man fram en ny uppförandekod som betonade de fackliga rättigheterna. Ännu större var framstegen lokalt i Sri Lanka. Efter två år slöts kollektivavtal med båda klubbarna. Avtalet i Biyagama var det första någonsin i en ekonomisk frizon i Sri Lanka.

De Trelleborgs-anställda arbetare som jag har intervjuat tycker att arbetsvillkoren har blivit bättre, men framför allt att kollektivavtalen skapat en process för fackligt inflytande. Varannan månad sker överläggningar där de fackliga representanterna kan lyfta frågor.

En av de fackliga ledarna sade att "Nu lyssnar företaget på oss. Genom att vi har gått samman har vi fått makt...".

Framgångarna vid Trelleborg har haft stor betydelse för andra arbetstagare i Sri Lanka. I frizonen Biyagama har flera nya fackklubbar bildats och en ny facklig centralorganisation är på väg att bildas.

Det existerar inga "quick fix" för att åstadkomma rimliga villkor för arbetare i utvecklingsländer. Konsumenternas engagemang är bra och det är utmärkt att företagen själva tar sitt ansvar, men utan facklig organisering påverkas inte maktbalansen mellan företag och anställda.

Ståndpunkter:

  • Många varor vi köper från utvecklingsländerna är tillverkade under miserabla förhållanden.
  • Både fackliga sympatiåtgärder och rättvis handel har resulterat i förbättringar för de anställda, men av olika karaktär och olika långtgående.
  • Bäst effekt har den fackliga organiseringen gett. Inte bara villkoren har då förbättrats, utan  anställda har också fått inflytande över sina arbetsplatser.
  • Det existerar inga "quick fix" för att uppnå rimliga villkor. Konsumentmakt och "etiska" företag kan åstadkomma en del. Men för bestående resultat krävs en facklig organisering som  rubbar företagens makt. 

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Var unik säger vi – men är arbetsmarknaden redo för det?

Som barn lär vi oss att det är fint att vara unik, sticka ut och ta egna initiativ. Men arbetsgivare ser med skepsis på personer de inte kan stoppa i fack.
Publicerad 28 april 2026, kl 09:15
Paraplyer som flyger i lyften
Att stå ut i mängden kan innebära en nackdel på arbetsmarknaden, skriver Sabrina Johansson. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Vi lever i en tid där vi ska sticka ut. Vara unika. Att visa driv, personlighet och engagemang. Att bygga kompetens, nätverk och ett personligt varumärke.

Sabrina Johansson

Budskapet är tydligt i skolan, i arbetslivet och i samhället i stort. Den som vågar, den som utvecklas och den som tar initiativ har möjligheter. Vi talar om vikten av innovation, om att tänka nytt och om att framtidens arbetsmarknad kräver människor som inte är rädda för förändring. 

Samtidigt möter många en annan verklighet när de väl står inför nästa steg i arbetslivet. För vad betyder egentligen att vara unik om det samtidigt finns en rädsla för det som inte är lätt att placera i en tydlig mall? I dagens rekryteringsprocesser talas det ofta om kompetensbrist. Det är svårt att hitta rätt kandidater. Om behovet av människor som kan tänka nytt, ta ansvar och bidra med energi i organisationer som står inför stora förändringar.

Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk

Men i praktiken avgörs många beslut i något helt annat. I trygghet.
I budget. I riskbedömningar. I frågan om personen verkligen kommer att leverera. I känslan av hur lätt någon har att passa in i en redan befintlig struktur.

Det gör att budskapet till arbetssökande ibland blir motsägelsefullt.

Var unik – men inte för unik. Visa driv – men inte så mycket att det känns osäkert. Bygg ett personligt varumärke – men inte så starkt att det uppfattas som en risk. Visa engagemang – men inte så mycket att någon undrar om du egentligen vill något annat.

Det här är inte kritik mot enskilda rekryterare eller arbetsgivare. Det är snarare en reflektion över en arbetsmarknad som just nu försöker balansera två behov som inte alltid går ihop.  Behovet av förändring och behovet av stabilitet. Organisationer vill utvecklas, men de vill också minimera risk. De vill ha innovation, men också förutsägbarhet.
De vill ha människor som kan tänka nytt, men som samtidigt passar in i befintliga strukturer.

Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna

I den balansgången hamnar många arbetssökande i ett märkligt mellanläge. De gör det som förväntas av dem. De vidareutbildar sig, bygger nätverk, tar initiativ och arbetar med sitt personliga ledarskap. De uppmanas att synas mer, våga mer och tro mer på sin egen kompetens. Men när det väl är dags att fatta beslut kan just dessa egenskaper skapa osäkerhet. Den som sticker ut kan uppfattas som svår att placera. Den som har stark drivkraft kan väcka frågor om personen kommer att stanna. Den som har byggt ett eget varumärke kan uppfattas som en risk i stället för en tillgång. 

Resultatet blir en arbetsmarknad där många känner att de måste spela ett osynligt spel. Hur mycket vågar jag vara mig själv utan att det slår tillbaka? Hur mycket ska jag visa av min ambition utan att det uppfattas som att jag vill för mycket? Hur unik får jag egentligen vara?

Samtidigt står Sverige inför stora förändringar. Digitalisering, AI, cybersäkerhet och teknikutveckling förändrar arbetslivet i snabb takt. Företag och organisationer efterfrågar kompetens som inte alltid finns i traditionella utbildningsvägar. Vi behöver människor som vågar lära nytt, byta riktning och utvecklas genom hela arbetslivet. Då blir frågan ännu viktigare.

Systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling

Bakom varje CV finns en människa som har lagt tid på att lära sig mer, vågat synas, och vågat ta ansvar. Men om signalerna från arbetsmarknaden upplevs som motsägelsefulla riskerar vi att skapa en situation där människor till slut väljer det säkra framför det modiga. Inte för att de saknar vilja, utan för att systemet belönar förutsägbarhet mer än utveckling.

Det är en fråga som inte bara rör arbetssökande. Den rör företag, rekryterare och chefer som dagligen fattar beslut om vem som ska få en chans. Den rör fackförbund som arbetar för trygghet och utveckling i arbetslivet. Och den rör politiken, som talar om kompetensförsörjning samtidigt som många med kompetens står redo utan att få möjlighet att ta nästa steg.

Samtidigt finns det mycket som ger hopp. Det finns arbetsgivare som vågar tänka nytt. Det finns rekryterare som ser mer än bara det som står på papperet. Det finns kollegor, chefer och organisationer som vill skapa arbetsplatser där människor kan växa, utvecklas och känna att de hör hemma.

Att vara unik ska inte vara ett hinder

Arbetslivet är inte en kamp mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är ett samspel där båda behöver varandra för att utvecklas. Den som söker jobb vill bidra, ta ansvar och vara en del av något större. Den som anställer vill hitta människor som kan stärka verksamheten.

Därför behöver vi också våga skapa en arbetsmarknad där det finns plats för olika vägar in, olika personligheter och olika sätt att utvecklas. Att vara unik ska inte vara ett hinder.
Det ska vara en möjlighet både för individen och för arbetslivet.

/Sabrina Johansson TechQueen