Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Barns arbete bra för självkänslan

Ibland påstås att barnarbete inte existerar i Sverige. Men tvärtom är det vanligt. Det lär barn ta ansvar, stärker självkänslan och kan fungera som ett bra komplement till skolan.
Tobias Samuelsson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Undersökningar pekar på att barn i dagens svenska samhälle arbetar i stor utsträckning. Det sker oftast i skärningspunkten mellan betalt/obetalt och formellt/informellt arbete, och återfinns framförallt inom service, handel och försäljning. Ett tydligt exempel är kommissionsförsäljning där barn säljer saker som godis, kakor, lotter, salami och tulpaner. Många barn är involverade och det rör sig om stora belopp. Jultidningar är ett annat exempel.  I Sverige säljer mellan 100?000 och 120?000 barn i åldern 9-14 jultidningar varje år. Den sammanlagda årliga omsättningen ligger enligt uppgifter i dagspressen på flera hundra miljoner. Många barn är dessutom engagerade i försäljning av kvällstidningar och i utdelning av direktreklam. En annan form av försäljningsarbete sker genom Majblommans insamlingar. Våren 2009 sålde runt 100 000 barn i åldersgruppen 9-12 majblommor.

Nu invänder kanske någon att det inte är bra för barn att arbeta, eller att barn riskerar att bli utnyttjade. Båda synpunkterna kan vara korrekta. Arbetsuppgifter som är skadliga för individens utveckling är aldrig bra. Varken barn eller vuxna bör tvingas att delta i sådant arbete. Ingen bör heller tvingas arbeta utan rimlig ersättning. Arbete behöver dock inte självklart vara underbetalt eller hälsovådligt. När barn, föräldrar och lärare i Sverige intervjuas om arbete framkommer att arbete ofta är ett positivt och uppskattat inslag. Och då inte framförallt för att arbetet ger pengar som kan användas för att köpa saker. Snarare verkar såväl barn, föräldrar som lärare uppskatta arbetet för arbetets uppfostrande och utbildande värden. Genom att arbeta lär sig barnen till exempel att ta ansvar. Väl genomfört arbete kan därtill stärka deras självkänsla. Dessutom verkar barnen, föräldrarna och lärarna mena att arbetet förmedlar kunskaper som skolan inte bidrar med. Genom att arbeta möter barnen miljöer och människor som de annars sällan stöter på och de får ett vidgat samhällsperspektiv. Olika former av arbete kan därmed komplettera skolutbildningen.

Genom att både gå i skolan och arbeta blir barnen bättre förberedda för det framtida yrkeslivet, för vuxenlivet. Då blir arbete inget hot mot barnen utan en viktig pusselbit i deras utveckling och utbildning. Förutsatt att det sker med rimlig ersättning och under vettiga villkor.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag