Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Varför gå över ån efter vatten?

Ett valår närmar sig med stormsteg och facken är nere för räkning.
Lars Jonsson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Lågt förtroende, politiska bakslag, varsel och mediedrev mot fackliga företrädare sätter press på fackförbunden att samla sina styrkor för att kunna bli en stark röst inför valet.

Flera fackförbund vänder blickarna mot det stora landet i väst för att i Obamas valkampanj finna verktyg för att stärka sina positioner. Men facken behöver inte gå över ån för att hämta vatten. I grannlandet Norge finns ett betydligt mer relevant exempel på hur facket kan bli en valrörelses viktigaste aktör.

Inför valet 2005 skickade norska LO ut en enkät till 850?000 medlemmar. Utifrån de 155?000 förslag som lämnades in skrev LO ett politiskt program med tio punkter. Därefter uppvaktade de alla partier med sina krav samt kartlade och presenterade hur politikerna ställde sig till medlemmarnas åsikter. Sjuklön och pensioner var två av de frågor som prioriterades i dialogen med partierna.

Kampanjen gav resultat och de fackliga frågorna låg högst på agendan i valrörelsen. Fackens krav var något politikerna tvingades att förhålla sig till och LO fick inflytande även efter valet. Organisationens ordförande Gerd-Liv Valla utsågs till landets mäktigaste statsråd av tidningen Dagsavisen, trots att hon inte satt i regeringen.

Vad som skedde i Norge var att facket tog initiativet, de reagerade inte på partiernas eller arbetsgivarorganisationernas politik. Samtidigt lyckades de norska facken mobilisera medlemmarna. Politisk debatt skapades bland gräsrötterna och de såg med egna ögon att facket kan påverka i viktiga frågor.

Svenska förbund måste bli bättre på att sätta agendan och påverka politiken, i stället för att i efterhand reagera på andras förslag till politiska förändringar. Det är särkilt viktigt nu när varslen står som spön i backen. I en ekonomisk kris av historiska mått är en aktiv arbetsmarknadspolitik och en stark utbildning centrala instrument, med stor betydelse för svenska arbetstagare. Inom dessa områden saknas en stark facklig röst med egna förslag.

Svenska förbund skulle få ut mer av att använda Norge som förebild, i stället för att gå i samma fälla som många andra ideella organisationer och ägna tid åt att diskutera vilken roll de sociala medierna Twitter och Facebook spelade i Obamas valkampanj. Genom att tillsammans med medlemmarna formulera och driva en kraftfull politik inom fackliga politikområden kan facken visa att de levererar. Med resultat att visa upp får facken ökat förtroende och fler medlemmar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tack för kaffet – men var är tacken till oss arbetstagare?

Anställda som jobbar lojalt för ett företag i tio får inte ens en handskakning när de slutar. Istället byts de ut. Vi måste prata om respekt på Sveriges arbetsplatser, skriver Josefine Weinefalk.
Publicerad 14 oktober 2025, kl 09:14
En kaffekopp står på ett bord
En avskedsfika när en medarbetare slutar är en liten gest från arbetsgivaren, men kan betyda mycket för den anställde, skriver Josefine Weinefalk. Foto: Privat/Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

På många svenska arbetsplatser saknas något så enkelt som uppskattning. Ett tack vid en avtackning, en chef som lyssnar på feedback eller ett professionellt avslut borde vara självklart – men alltför ofta uteblir det. När medarbetare inte blir sedda skapas känslan av att vara utbytbar, vilket riskerar att leda till stress och utbrändhet. Respekt på jobbet får aldrig reduceras till en fråga om fika.

Jag är trött på dåliga chefer. Vi måste börja prata om respekten – eller snarare bristen på respekt – på våra arbetsplatser.

För mig började det med något så enkelt som en avtackning. Jag skrev om det på sociala medier. Att chefer borde tacka sina medarbetare på ett värdigt sätt. Responsen jag fick visade att problemet är betydligt större än en enkel gest. Många vittnade om att de inte ens fått ett ”tack för den här tiden”. Jag känner igen det – på mitt senaste jobb fick jag gå utan en enda markering av uppskattning.

Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra

Jag har alltid satt professionalism före känslor. Jag har varit öppen för dialog, för feedback och utveckling. Men alltför ofta blir det en envägskommunikation. Chefer verkar inte vilja höra vad de kan förbättra. De ser sig som chefer av en anledning – och anser sig därför stå över feedback. Men kanske är det just de som mest av alla behöver den.

Att inte bli sedd eller uppskattad på jobbet är nedbrytande. Vi arbetar hårt, vi ställer upp, vi missar tid med familjen, vi jobbar övertid utan ersättning. Och vad får vi tillbaka? Känslan av att vara utbytbara. För vissa slutar det i utbrändhet. Alltför ofta avgörs ens värde inte av prestation, utan av om man råkar vara chefens favorit.

Jag har pratat med flera kollegor i olika branscher som vittnar om samma sak: man kan arbeta lojalt i tio år, men när man lämnar får man inte ens en handskakning. Istället byts man snabbt ut. Det säger mycket om hur arbetsgivare ser på människor – som kuggar i en maskin snarare än individer med värde.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning

Arbetslivet kan inte vara en envägsgata. Vi arbetstagare har rätt att ställa krav på respekt, balans och en sund arbetsmiljö. Och det behöver inte kosta något: uppskatta oss oavsett om vi stannar eller går vidare – med ett tack, en strukturerad offboarding eller utbildning i medmänsklighet.

Det handlar inte om fika – det handlar om att få uppskattning under tiden man arbetar, med ett professionellt avslut och en respektfull behandling. Personliga känslor från chefen kan hållas utanför.

Från oss arbetstagare till er arbetsgivare – varsågod och tack för kaffet. Nu är det er tur att visa uppskattning.

/Josefine Weinefalk, front end developer