Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Varför gå över ån efter vatten?

Ett valår närmar sig med stormsteg och facken är nere för räkning.
Lars Jonsson Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Lågt förtroende, politiska bakslag, varsel och mediedrev mot fackliga företrädare sätter press på fackförbunden att samla sina styrkor för att kunna bli en stark röst inför valet.

Flera fackförbund vänder blickarna mot det stora landet i väst för att i Obamas valkampanj finna verktyg för att stärka sina positioner. Men facken behöver inte gå över ån för att hämta vatten. I grannlandet Norge finns ett betydligt mer relevant exempel på hur facket kan bli en valrörelses viktigaste aktör.

Inför valet 2005 skickade norska LO ut en enkät till 850?000 medlemmar. Utifrån de 155?000 förslag som lämnades in skrev LO ett politiskt program med tio punkter. Därefter uppvaktade de alla partier med sina krav samt kartlade och presenterade hur politikerna ställde sig till medlemmarnas åsikter. Sjuklön och pensioner var två av de frågor som prioriterades i dialogen med partierna.

Kampanjen gav resultat och de fackliga frågorna låg högst på agendan i valrörelsen. Fackens krav var något politikerna tvingades att förhålla sig till och LO fick inflytande även efter valet. Organisationens ordförande Gerd-Liv Valla utsågs till landets mäktigaste statsråd av tidningen Dagsavisen, trots att hon inte satt i regeringen.

Vad som skedde i Norge var att facket tog initiativet, de reagerade inte på partiernas eller arbetsgivarorganisationernas politik. Samtidigt lyckades de norska facken mobilisera medlemmarna. Politisk debatt skapades bland gräsrötterna och de såg med egna ögon att facket kan påverka i viktiga frågor.

Svenska förbund måste bli bättre på att sätta agendan och påverka politiken, i stället för att i efterhand reagera på andras förslag till politiska förändringar. Det är särkilt viktigt nu när varslen står som spön i backen. I en ekonomisk kris av historiska mått är en aktiv arbetsmarknadspolitik och en stark utbildning centrala instrument, med stor betydelse för svenska arbetstagare. Inom dessa områden saknas en stark facklig röst med egna förslag.

Svenska förbund skulle få ut mer av att använda Norge som förebild, i stället för att gå i samma fälla som många andra ideella organisationer och ägna tid åt att diskutera vilken roll de sociala medierna Twitter och Facebook spelade i Obamas valkampanj. Genom att tillsammans med medlemmarna formulera och driva en kraftfull politik inom fackliga politikområden kan facken visa att de levererar. Med resultat att visa upp får facken ökat förtroende och fler medlemmar.

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Om vägen till arbete saknas blir arbetslinjen ett krav nedåt

För den som lever med funktionsnedsättning, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det inte att söka fler jobb. Många sorteras bort direkt och behöver konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat stöd – inte fler krav, skriver Matias Larhag.
Matias Larhag Publicerad 16 juni 2026, kl 09:15
Söka jobb med stöd
Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan, skriver Matias Larhag. Foto: Johan Nilsson/TT
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Det talas mycket om arbetslinjen i Sverige. Människor ska arbeta, bli självförsörjande och inte fastna i bidragsberoende. Det är en tanke många kan ställa sig bakom.

Hårda krav på arbetslösa

Men då måste samhället också våga ställa den fråga som alltför ofta saknas: fungerar stödet för dem som faktiskt vill arbeta, men som inte kommer in genom arbetsmarknadens vanliga dörr?

För människor med funktionsnedsättning, NPF, sjukdom, psykisk ohälsa eller nedsatt arbetsförmåga räcker det ofta inte att söka fler jobb eller bredda sitt sökande. Arbetsmarknaden sorterar bort många redan i första steget. Då krävs ett stöd som är konkret, individuellt och arbetsgivarinriktat. Inte bara nya krav på den som redan står utanför.

Praktik ska ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden

SIUS ska vara ett sådant stöd. Arbetsförmedlingen beskriver det som ett stöd för den som har funktionsnedsättning och behöver särskilt stöd inför en anställning. Det borde vara en av arbetslinjens mest konkreta delar: en bro mellan människan som vill arbeta och arbetsgivaren som behöver förstå vilka anpassningar som krävs.

Men många upplever att stödet i praktiken blir för otydligt, för sent och för beroende av att den arbetssökande själv driver processen framåt. Arbetsgivarkontakter behöver tas medan rekryteringen fortfarande pågår, inte när dörren redan har stängts. Praktik behöver ha ett tydligt anställningsspår, inte bli ännu en insats som prövar individen utan att öppna arbetsmarknaden.

Det här är skillnaden mellan stöd och skenstöd.

Samtidigt hårdnar politiken runt dem som står längst bort från arbetsmarknaden. Aktivitetsstödet har trappats ned snabbare. Arbetsmarknadsminister Johan Britz har i Kollega beskrivit socialtjänsten som mer lämplig för långtidsarbetslösa. Regeringen har drivit igenom aktivitetskrav för försörjningsstöd, där kommunerna ska kräva deltagande i aktiviteter. Utgångspunkten beskrivs av SKR som heltidsaktivering, och Socialstyrelsen skriver att det också införs krav på läkarintyg för den som på grund av sjukdom inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande eller delta i aktivitet.

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning?

Då måste frågan ställas mycket bredare än partipolitiskt: hur ska detta fungera för människor vars problem inte är ovilja, utan sjukdom, funktionsnedsättning, bristande anpassning eller en arbetsmarknad som inte släpper in?

Om en aktivitet liknar arbete, varför är det då inte ett arbete med lön, rättigheter och anställning? Om det inte är arbete, hur bygger det faktisk arbetsförmåga? Och om en människa redan har dokumenterad nedsatt arbetsförmåga, varför ska hon skickas vidare mellan Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, vården och socialtjänsten för att bevisa samma sak om och om igen?

Det är den praktiska frågan som försvinner när politiken bara talar om krav.

Den som står utanför arbetsmarknaden får ofta höra att hon är lat, oduglig eller inte vill tillräckligt mycket. Sådant sägs i kommentarsfält, i debatter och ibland mellan raderna från politiskt håll. Men många vill arbeta. De vill bidra, bli självförsörjande och slippa vara beroende av system som samtidigt misstänkliggör dem.

Då måste arbetslinjen också ställa krav uppåt. På Arbetsförmedlingen. På SIUS-stödet. På arbetsgivare. På politiken. Varje person med beviljat arbetsgivarinriktat stöd borde ha rätt till en skriftlig och uppföljningsbar plan: vilka arbetsgivare som ska kontaktas, när kontakterna ska tas, vilka anpassningar som behövs, vad arbetsgivarna svarar och vad nästa steg är. Det ska inte vara upp till den arbetssökande att i efterhand försöka få reda på vad stödet faktiskt har gjort.

Arbetslinjen måste ställa krav uppåt

Sverige behöver inte fler system där människor cirkulerar mellan insatser, praktik, försörjningsstöd och aktivitetskrav utan att komma närmare anställning. Sverige behöver stöd som faktiskt öppnar dörrar till riktiga arbeten.

För arbetslinjen kan inte bara vara ett krav på människan längst ned. Den måste också vara ett krav på systemen som säger sig hjälpa henne upp.

/Matias Larhag