När jag var i tonåren hände det att jag kallades för "svartskalle", av diverse knäppskallar. Ofta föregånget av förstärkningsordet "jävla". Klart att jag upplevde det som en kränkning.

Senare, på universitetet, umgicks jag mycket med ett gäng killar som hade flyttat till Sverige av olika anledningar. Eftersom jag var mörkare än de flesta av dem brukade de skämtsamt kalla mig för "svartskallen". Då var det så klart inte kränkande.

Jag kom att tänka på det när jag nyligen fick reaktioner på en artikel om riksdagsmannen Luciano Astudillo. Han har chilenska föräldrar, och har vuxit upp i ett förortsområde. "Jag har levt med segregationen, utanförskapet och dess konsekvenser nära inpå", skriver han på sin blogg. Hans uppväxt har betytt mycket för hans politiska arbete. I dag profilerar han sig framförallt inom två frågor: integration och arbetsmarknad.

Rubriken till jobbet löd "Blatte, ung och vänster..." Följt av, mindre stil: "Så ser många fortfarande på riksdagsmannen (s) Luciano Astudillo. Men i dag är han småbarnspappa, brinner för företagarfrågor och nämns som blivande arbetsmarknadsminister".

Det här väckte ont blod hos några läsare. Huruvida ordet blatte är kränkande i sig kan diskuteras.

Det är klart att tidningen Gringos användande av ordet, liksom företeelser som arbetsförmedlingen Blatteförmedlingen, klädmärket Blatte de luxe och fotbollslaget Blatte United har betytt en del för att desarmera ordets laddning.

Men det betyder inte att det inte kan upplevas som kränkande av vissa.

Det är ett rimligt minimikrav att människor inte ska kränkas. Lika rimligt är det att de kränkta har tolkningsföreträde. Känner man sig kränkt är man också kränkt.

Därför hade jag nog inte skrivit blatte i en rubrik om inte intervjupersonen själv uttryckt sig på detta sätt. "Han är blatte, ung och vänster, det är så många ser på mig", sa Luciano Astudillo.

Jag köpte det. För vem är jag att sätta mig till doms över hans ordval, hans berättelse?