Partierna i den rödgröna alliansen blev blåsta på en blocköverskridande energiuppgörelse lika abrupt som facken snuvades på ett nytt huvudavtal av Svenskt Näringsliv. Regeringens tålamod var slut redan efter ett par veckors samtal. Oppositionens svar kom i går i form av en debattartikel i DN. Där framgår att socialdemokrater, vänstern och miljöpartiet enats om en energipolitik och att man vid en valseger 2010 ska bjuda in borgarna till nya samtal.
Knäckfrågan är förstås kärnkraften. Regeringen vill förlänga parentesen, om marknaden utan statliga subventioner finner det värt att ersätta reaktorerna på dagens kärnkraftsorter med nya säkrare och effektivare reaktorer av tredje och fjärde generationen. Oppositionen säger så här: "Kärnkraften vill vi successivt fasa ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor samt energieffektivisering."
Inte hade det väl varit omöjligt för de två blocken att enas om en sådan formulering - om samtalen hade fortsatt? De rödgröna pekar ju inte heller ut något slut för parentesen. Vart fjärde år ska politikerna i stället pröva hur mycket el som fortfarande behöver produceras i kärnkraftverken.
Den avgörande skillnaden är förstås att s+v+mp stänger dörren för nya reaktorer. Sådana behövs helt enkelt inte är budskapet. Sverige kommer enligt Energimyndigheten att ha ett överskott på el de närmaste 30 åren. Det finns därmed gott om tid att ersätta kärnkraften med sol, vind och vatten.
Maud Olofsson (c) avfärdar oppositionens utspel med att det inte ger industrin och hushållen de långsiktiga spelregler som regeringen erbjuder. Grälet riskerar att börja om efter varje riksdagsval. Det har näringslivsministern naturligtvis rätt i. Men om båda blocken är för en kraftig satsning på förnyelsebar energi och minskade utsläpp av växthusgaser, då borde de efter ett eventuellt maktskifte nästa höst kunna samlas kring en kompromiss som innehåller ett realistiskt slutdatum för kärnkraftparentesen.
De rödgröna har dock andra inslag i sin energipolitik som kan bli svårare att smälta för den borgerliga alliansen. Det gäller motståndet mot att snabbt integrera Sverige i en europeisk elmarknad. Det gäller inskränkningar i elbolagens rätt att binda kunderna vid dyra tillsvidareavtal liksom att Vattenfall bör behållas i statlig ägo och bli ett föredöme i omställningen till förnybar energi.
Hur de anställda i tillverkningsindustrin ställer sig till de energialternativ som nu utformats kommer vi om inte förr att få erfara i september 2010. Om finanskris och lågkonjunktur då börjat släppa greppet kan klimat- och energipolitiken bli valets huvudfråga. Ingen förnekar väl att den frågan också har bäring på sysselsättningen.