Och visst är det deprimerande, särskilt för dem som blir av med jobbet. Men som på 1930-talet? Då talar vi arbetslöshet över 20 procent.

Till och med den som är hemlös i Sverige tillhör de fem rikaste procenten av jordens befolkning, har någon påstått. Det kan kanske ifrågasättas, men i det stora hela har vi det hur bra som helst. I ett globalt perspektiv alltså.

Det brukar sägas att om hela jordens befolkning skulle ha vår levnadsstandard hade det krävts tre jordklot. Jag vet inte om det är sant det heller, men det väcker tankar.

Lyckoforskarna hävdar att de lyckligaste människor bor i länder som kombinerar demokrati med ekonomiskt välstånd. Men ekonomin är viktig bara till en viss gräns, mycket pengar ger inte större lycka än tillräckligt med pengar. Bland avancerade industrinationer finns ingen relation mellan inkomst och hur folk mår.

Fast det är klart att det ändå går att bli rejält nedstämd. Vissa tror att en depression betyder att man är helt sänkt, att man inte orkar ur sängen på morgonen. Annars är man på sin höjd lite nedstämd.

Min terapeut håller inte med om den saken. Allt har sin skala. Hur man känner sig är till syvende och sist en subjektiv sak. Jag kan inte svära på det, men jag tror att terapeuten tycker att det är upp till mig att ta mig ur min svacka.

Det gäller att bryta invanda tankemönster. I det här fallet har både individers och kollektivets framtidstro fått sig en knäck. Desto större anledning att inte älta gamla oförrätter tills hela huvudet snurrar, utan att försöka hitta nya infallsvinklar.

Så är det en depression vi är inne i kan en väg ut vara att ställa lite oväntade frågor.

Kan det finnas något sunt i en rejäl konjunktursvacka? Bara tänk: ständig tillväxt kanske inte är ett måste.

Kanske är det fördelningen av rikedomarna som vi borde lägga krut på i stället.