Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Den svenska modellen behöver inte sättas ur spel

Den svenska modellen behöver inte sättas ur spel. Det går att göra ändringar ändå i Lex Britannia och utstationeringslagen, skriver Lars-Bonny Ramstedt, Unionens förhandlingschef i en replik till Nils Karlsson.
Lars-Bonny Ramstedt Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska modellen för lönebildning och reglering av villkoren på arbetsmarknaden har varit framgångsrik. Vi har i internationell jämförelse få arbetsmarknadskonflikter och har haft en god reallöneutveckling och tillväxt i ekonomin under en lång följd av år. Denna stabilitet har främjats av Industriavtalet och parternas acceptans av att den internationellt konkurrensutsatta sektorn normerar lönebildningen.

Nils Karlson beskriver att konsekvenserna av Laval- och Rüffertdomarna är att den svenska modellen radikalt behöver förändras. Karlsson menar att lösningen på Laval- och Rüffertproblematiken är lagstadgade minimilöner, alternativt allmängiltigförklaring av kollektivavtal, men dessa slutsatser kan inte dras från någon av de båda domarna.

Att rasera den svenska modellen till följd av den friktion som EG-rätten medfört kommer självklart inte på fråga för den som vill värna våra goda traditioner. EG-domstolen har inget att invända mot hur Sverige har implementerat utstationeringsdirektivet i svensk lagstiftning och Sverige är oförhindrat att på nationell nivå välja ett annat system än det som uttryckligen anges i direktivet. Vi kan alltså bevara den svenska modellen.

Det är dock korrekt att förändringar behövs i den svenska lagstiftningen, när det gäller tillfälligt utstationerade arbetstagare. Därför måste utstationeringslagen och lex Britannia revideras.

Däremot vill jag poängtera att de förändringar som behöver göras kan göras utan att den svenska modellen sätts ur spel, vilket är annat än den - under dunkla motiv - förda argumentationen för lagstadgade minimilöner eller allmängiltigförklaring av kollektivavtal, som Nils Karlsson tycks förespråka.

Minimilöner i Europa

  • Lagstadgad minilön drivs framför allt av Teknikföretagen. Lämplig nivå anser man är 10 000 kronor i månaden, 5 000 kronor under lägstlönerna i Unionens avtal.
  • Lagstiftad minimilön cirka 9 600 kronor införs i Österrike 2009
  • Tjugo EU-länder har minimilöner. Högst betalar Luxemburg, 15 000 kronor och lägst Bulgarien, knappt 900 kronor. I snitt är EU:s minimilöner ca 5 500 kronor.
  • Nederländerna, Belgien, Frankrike och Storbritannien har också minimilöner på över 10 000 kronor.
  • Lägstlönerna i svenska kollektivavtal är 60-70 procent av medianlönen i tillverkningsindustrin.
  • Läs mer på Eurofond och i Per Skedingers rapport Hur höga är minimilönerna? (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, IFAU 2005).

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Se bortom djungeln av diagnoser och sjukdomar

I en värld där kreativitet är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden, skriver Michell Malmgren, som har en schizoaffektiv diagnos.
Publicerad 8 april 2025, kl 06:00
många pilar som pekar åt ett håll, en pil som pekar motsatt riktning
Arbetsgivare missar viktig kompetens i jakten på anställda som tillhör normen, skriver Michell Malmgren. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag försöker navigera mig genom livet med en schizoaffektiv diagnos (en psykiatrisk diagnos som ligger mittemellan schizofreni och bipolär sjukdom,  reds anm) och ADHD. Det gör att jag ofta möts av uttryck som konstig, udda eller annorlunda och med den här texten vill jag uppmärksamma alla dem som dagligen lever med konsekvenserna av att vara just konstiga, udda eller annorlunda. 

I dagens ”antistigma” och ”prata om det-samhälle” så finns det fortfarande en sak som vi som samhälle inte verkar lyckats få grepp om och det är därför som jag i min enfald skriver den här texten.

Det är förbannat synd, att så många människor exkluderas från arbetsmarknaden bara för att de betraktas som utanför normen. Det är inte bara ett misslyckande utan också ett enormt slöseri med talang och potential. Samhället är så genomsyrat av en snäv uppfattning om vad som är normalt att det gång på gång misslyckas med att se värdet i det som avviker.

Arbetsgivare går miste om personer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv

I en värld där kreativitet och innovation är avgörande för framsteg, är det ironiskt att de som tänker utanför boxen ofta stängs ute ifrån arbetsmarknaden på grund av just det skälet att dom tänker utanför boxen. För människor som anses annorlunda kan ha unika insikter och förmågor som bidrar till nya lösningar och idéer. Men i stället för att de personerna inkluderas på arbetsmarknaden, så stämplas de allt för ofta som olämpliga och oförmögna att passa in i de fyrkantiga svenska arbetsmarknadens former. 

Att döma människor på grund av hur de framstår och vars enda brott är att dom har betet sig ”konstigt”, snarare än vad de faktiskt kan åstadkomma, är inte bara förbannat ytligt det är även djupt orättvist. 

Arbetsgivare går miste om individer med drivkraft, kreativitet och förmåga att se saker ur nya perspektiv. I en tid då det pratas så mycket om mångfald och inkludering, är det skrämmande hur många som fortfarande marginaliseras. 

Vi måste ifrågasätta varför normalitet är det enda måttet på arbetsförmåga. Arbetsmarknaden behöver kortfattat förändras! För det är inte förrän vi slutar att exkludera de som inte passar in i våra förväntningar som vi verkligen kan bygga ett samhälle där alla får en chans att bidra – och där vi alla kan dra nytta av de rikedomar som mångfalden faktiskt erbjuder.

Michell Malmgren