"Koldioxid är livets gas", skrev P-O Eriksson i en uppmärksammad debattartikel i Dagens Industri i våras. Nu kommer han och kompisarna i Stockholmsinitiativet igen med artiklar i Svenska Dagbladet och Aftonbladet. "Klimathysterin bör snarast förpassas till historiens skräphög", skriver de och pläderar för att vi ska strunta i alltsammans. Påståendet att koldioxidutsläppen skulle kunna orsaka en klimatkatastrof är rent båg, ja rentav en religion som inte bara kostar enorma summor utan också "tusentals Volvo-arbetare deras jobb".

Det är klart att de kan ha rätt, att FN:s klimatpanel överdriver och vi som oroar oss för koldioxidutsläppen är en samling hysteriker. Men tänk om det är tvärtom. Tänk om det faktiskt blir så att glaciärerna smälter och hundratals miljoner människor inte längre har tillgång till färskvatten, att havsytan stiger med följd att landområden läggs under vatten, och att odlingslandskap förvandlas till öken.

Fast det här behöver inte Stockholmsinitiativet bry sig om. Stockholm kanske får ett klimat som typ Paris i dag. Och det vore väl inte så dumt med lite lagom milda höstar, som gjorda för att sitta på en uteservering med ett glas vin.

Det är de som bor i de fattigare delarna av världen, de som står för de minsta koldioxidutsläppen, som har anledning att oroa sig.

Därför klingar slutklämmen i debattartikeln om att vi måste fokusera på "verkliga miljöhot samt mat, medicin och vatten till de allra fattigaste", inte lite så falskt.

Det enda det handlar om är ju det gamla vanliga: att tjäna pengar. Ekonomikurvan är den enda kurvan som vi kan och bör påverka, som de själva uttrycker det.