Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facket borde dra i nödbromsen

Fackets tystnad om slopad revisionsplikt i företagen oroar Anna-Clara af Ekenstam, expert på internationell revision.
Anna-Clara af Ekenstam Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I Sverige har sedan länge ett särskilt ansvar lagts på revisorn för att öka tryggheten för alla anställda. Revisorn kontrollerar att skatter och sociala avgifter betalas in och att arbetsgivaren uppfyller övriga åtaganden gentemot anställda, myndigheter och samhället. Nu när revisionen blir frivillig för en majoritet svenska företag innebär det ett annat risktagande för de fackliga företrädarna i företagens styrelser.

Om det blir som utredaren och regeringen vill kommer revisionsplikten att avskaffas för företag med mindre än 83 miljoner kronor i omsättning eller färre än 50 anställda. Det motsvarar 97 procent av alla företag i Sverige. I de flesta av dessa företag finns det fackliga representanter i styrelsen.

Samma lagar och regler gäller självfallet för arbetstagarrepresentanterna som för övriga styrelseledamöter.

Debatten har hittills handlat om att ta bort revisionsplikten i syfte att förenkla för företagen. Men revisorn ska dra i nödbromsen om något oegentligt inträffar.

I andra länder, exempelvis Belgien, har avskaffandet av revisionsplikten orsakat protester från fackligt håll. I Sverige har hittills bara företagens organisationer yttrat sig i debatten. Från fackligt håll har det varit förvånansvärt tyst. Saco, TCO och LO har inte hörts alls. Frågan är om Anna Ekström, Sture Nordh och Wanja Lundby-Wedin förstått vad det här handlar om? Det borde vara en självklarhet att de fackliga organisationerna ska ha en åsikt i frågan.

Revisionen är en trygghet också för företagsledning, ägare och styrelsen. Förutom att revisionsplikten ska upphöra är det också på förslag att förvaltningsrevisionen ska tas bort.  Det innebär att revisorn inte längre kommer att tillstyrka ansvarsfrihet för styrelsen. Inte heller när det gäller detta förslag har det hörts några synpunkter från fackligt håll.

Fackets roll ifrågasätts och många fackförbund förlorar medlemmar. En anledning är att medborgarna inte längre ser någon nytta med medlemskapet. Att ta ställning i viktiga frågor som denna kan vara ett sätt att visa att man värnar sina medlemmars intressen.                             

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: Tjänstemannafacken måste få tillbaka sina tänder

Ett stort medlemsantal betyder inte automatiskt facklig styrka. Tjänstemannafacken måste komma närmare arbetsplatserna om de vill påverka på riktigt, skriver Kari Parman.
Kari Parman Publicerad 22 september 2026, kl 05:57
Facket
Solidariteten mellan facken måste återupprättas, skriver Kari Parman. Foto: Colourbox
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Den svenska fackföreningsrörelsen byggde på en enkel idé: ensam är arbetstagaren svag, tillsammans är vi starka. Ändå har något hänt. För många tjänstepersoner har facket gradvis gått från att vara en kraft på arbetsplatsen till att bli en serviceorganisation vid sidan av arbetslivet.

Det borde bekymra oss.

Vårt arbetsliv har förändrats dramatiskt. Då borde det fackliga behovet vara större än någonsin.

Vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt

Men tjänstemannafacken står inför en särskild utmaning: hur förvandlar man ett stort medlemsantal till verklig kollektiv styrka?

En del av svaret finns i fackföreningsrörelsens fragmentering. På många arbetsplatser finns flera organisationer som företräder olika grupper. Det skapar också konkurrens om medlemmar och resurser. Arbetsgivaren har ett tydligt mandat. På arbetstagarsidan kan flera organisationer stå bredvid varandra och bevaka sina revir.

Arbetsgivaren ser däremot arbetstagarsidan som en motpart. Det borde tjänstemannafacken också göra.

Alla förbund måste inte slås samman. Olika yrkesgrupper behöver olika kompetens och avtalslösningar. Men vid omorganisationer, ökad arbetsbelastning, ny teknik eller försämrade villkor borde arbetstagarsidan kunna agera gemensamt.

Här finns något att lära av andra europeiska fackliga rörelser. I exempelvis Belgien, Frankrike och Italien är kollektiv mobilisering och strejker betydligt vanligare och mer offensiva än i Sverige. Danmark visar samtidigt att en stark facklig kultur kan kombineras med hög organisationsgrad. Sverige behöver inte kopiera dessa modeller. Men vi kan lära oss att facklig styrka inte bara handlar om medlemsantal, utan om vad man är beredd att göra med den kollektiva kraften.

Den svenska modellen bygger på förhandling och kompromiss. Det är en styrka. Men kompromiss får inte förvandlas till konflikträdsla. En förhandling blir balanserad först när båda parter vet att den andra faktiskt har kraft att säga nej.

Därför måste solidariteten mellan facken återupprättas.

Fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag

När ett tjänstemannaförbund möter ett problem borde det inte automatiskt betraktas som det förbundets problem. När arbetsgivaren ökar pressen på en grupp kan nästa grupp stå på tur. När arbetsmiljön försämras, AI förändrar arbetsuppgifter eller arbetstillfällen försvinner är det inte en fråga för ett enskilt förbund. Det är en fråga för hela arbetstagarsidan.

Facklig solidaritet kan inte bara vara ett vackert ord i kongresshandlingar. Den måste märkas på arbetsplatsen.

Samtidigt måste tjänstemannafacken våga ställa en obekväm fråga: Har medlemskapet blivit för mycket service och för lite organisering?

Juridisk rådgivning, försäkringar och medlemsservice är viktiga. Men facket skapades inte som en försäkringsprodukt. Det skapades som en maktorganisation. En försäkring hjälper när något gått fel. En stark fackförening ska bidra till att arbetstagaren inte behöver stå ensam när arbetsgivaren förändrar villkoren.

Tjänstemannafacken måste därför närmare arbetsplatsen. Mer organisering, mer medlemsinflytande och fler aktiva medlemmar behövs, inte bara inför avtalsförhandlingar utan varje dag.

För tjänstepersoner är arbetslivet ofta individuellt. Karriär, prestation och ansvar har blivit individuella frågor. Men arbetsmiljö, arbetstid, lönestrukturer, digital kontroll, kompetenskrav och anställningstrygghet är fortfarande kollektiva frågor.

Det är där facket måste återta sin roll.

Vi behöver inte fler fackliga revir.

Vi behöver en starkare arbetstagarsida.

Tjänstemannafacken har fortfarande medlemmarna, resurserna och möjligheten att påverka. Det som behövs är modet att använda den kollektiva styrkan.

Den svenska fackföreningsrörelsen är fortfarande en tiger.

Men det är hög tid att tjänstemannafacken får tillbaka sina tänder.

/Kari Parman, debattör och för detta fackligt förtroendevald i Unionen.