Hoppa till huvudinnehåll
Debatt

Debatt: Facket borde dra i nödbromsen

Fackets tystnad om slopad revisionsplikt i företagen oroar Anna-Clara af Ekenstam, expert på internationell revision.
Anna-Clara af Ekenstam Publicerad
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

I Sverige har sedan länge ett särskilt ansvar lagts på revisorn för att öka tryggheten för alla anställda. Revisorn kontrollerar att skatter och sociala avgifter betalas in och att arbetsgivaren uppfyller övriga åtaganden gentemot anställda, myndigheter och samhället. Nu när revisionen blir frivillig för en majoritet svenska företag innebär det ett annat risktagande för de fackliga företrädarna i företagens styrelser.

Om det blir som utredaren och regeringen vill kommer revisionsplikten att avskaffas för företag med mindre än 83 miljoner kronor i omsättning eller färre än 50 anställda. Det motsvarar 97 procent av alla företag i Sverige. I de flesta av dessa företag finns det fackliga representanter i styrelsen.

Samma lagar och regler gäller självfallet för arbetstagarrepresentanterna som för övriga styrelseledamöter.

Debatten har hittills handlat om att ta bort revisionsplikten i syfte att förenkla för företagen. Men revisorn ska dra i nödbromsen om något oegentligt inträffar.

I andra länder, exempelvis Belgien, har avskaffandet av revisionsplikten orsakat protester från fackligt håll. I Sverige har hittills bara företagens organisationer yttrat sig i debatten. Från fackligt håll har det varit förvånansvärt tyst. Saco, TCO och LO har inte hörts alls. Frågan är om Anna Ekström, Sture Nordh och Wanja Lundby-Wedin förstått vad det här handlar om? Det borde vara en självklarhet att de fackliga organisationerna ska ha en åsikt i frågan.

Revisionen är en trygghet också för företagsledning, ägare och styrelsen. Förutom att revisionsplikten ska upphöra är det också på förslag att förvaltningsrevisionen ska tas bort.  Det innebär att revisorn inte längre kommer att tillstyrka ansvarsfrihet för styrelsen. Inte heller när det gäller detta förslag har det hörts några synpunkter från fackligt håll.

Fackets roll ifrågasätts och många fackförbund förlorar medlemmar. En anledning är att medborgarna inte längre ser någon nytta med medlemskapet. Att ta ställning i viktiga frågor som denna kan vara ett sätt att visa att man värnar sina medlemmars intressen.                             

Bläddra i senaste numret av våra e-tidningar

Bläddra i senaste numret av Kollega

Till Kollegas e-tidning
C&K 2-25

Bläddra i senaste Chef & Karriär

Till Chef & Karriärs e-tidning
Debatt

Debatt: En hyllning till småbarnsföräldrar: förlåt mitt yngre jag

Mitt 26-åriga jag tittade snett på alla småbarnsföräldrar som kom sent och gick hem tidigt från kontoret. Nu vet jag bättre. Småbarnsföräldrar, I salute you.
Publicerad 3 juni 2025, kl 09:00
två vuxna höjer sina barn i luften
Föräldrar som går tidigare från jobbet är inte lata. Men det tog tid innan jag förstod det, skriver Oskar Eklind. Foto: Colourbox/Daniel Ekbladh
Kollega Debatt  Det här är en text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.

Jag tittade snett på alla föräldrar som gick hem tidigt från kontoret. Muttrade över dem som kom in sent och gick tidigt. Som behövde få ihop ”livspusslet”.

Jag var 26 år och ny i min roll i marknadsteamet på Storytel. Coola kontor, coola människor, en tydlig hierarkisk stege att klättra uppför.

”Varför behöver de inte jobba lika mycket som oss andra?” tänkte jag. Ofta högt.

Utan att reflektera över svetten i deras pannor eller stressen i deras blick när de ramlade in 09.02 på kontoret på Riddarholmen i Stockholm. Utan att se hur de jobbade varje kväll för att komma ifatt. Jag tyckte helt enkelt att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra.

Ja, en högst osympatisk tanke. En naiv syn på livet. Jag hade inga barn (no shit, Sherlock) men heller ingen förståelse.

Jag tyckte att de kom undan lätt, inte bidrog på samma sätt som oss andra

Nu, efter två barn och drygt fem år av att kombinera föräldraskap och jobb, skäms jag över mitt tidigare jag. Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet. Att jag inte försökte förstå deras situation. Inte såg hur sjukt krävande det är att försöka leverera på jobbet, samtidigt som du gör ditt bästa för att vara en godkänd förälder.

Och nej, jag hade aldrig kunnat förstå föräldraskapet helt innan jag själv fick barn. Men jag skäms över min brist på medkänsla. Min avsaknad i kompetens för att kunna sätta mig in i någon annans situation.

Jag såg bara föräldrar som kom in sent och gick hem tidigt. Inte hur de kämpade med hämtning, lämning och sömnlösa nätter.

Men jag vet bättre nu.

Jag vet hur det är att titta på veckans kalender med sambon för att försöka få ihop schema/drömmar/logistik/möten.

”Tror du att någon annan förälder märker att vi lämnar först och hämtar sist på förskolan?”

Frustrationen som växer, stressen och skammen som gör sig påmind vid ytterligare en kompromiss. Känslan av att inte kunna ge 100 procent varken på jobbet eller som förälder.

Jag försöker påminna mig själv om att det inte är möjligt. Att work life-balance är ett uttryck som gör mer skada än nytta, för mig. Eftersom balans, med exakt jämn fördelning mellan två sidor, är en omöjlig strävan. Det är okej att saker går upp och ner. Att det ibland blir mer av det ena än det andra. Jag försöker hitta någon slags harmoni mellan de två.

Jag skäms över att jag inte kunde se längre än min egen verklighet

Det här är en hommage till dig som gör ditt bästa i både ditt jobb och som förälder. Och en påminnelse till mitt 26-åriga jag om att visa större förståelse och medkänslan för andra.

Att vara förälder är underbart. Men jag älskar också mitt jobb. Att utvecklas och försöka skapa något av värde. Och den kombinationen är stundtals tärande.

En sak är tydlig i dag jämfört med mitt tidigare jag. I dag är jag betydligt bättre på att fokusera och prioritera. Jag har blivit stenhård kring hur jag fördelar ut min tid, energi och uppmärksamhet.

Och förhoppningsvis, har jag blivit en människa med större medkänsla och empati längs vägen.

Nu förstår jag.

Småbarnsföräldrar, I salute you.

/Oskar Eklind